Det här är en fortsättning på det tidigare gästbloggsinlägget om valutaäventyr i Estland.

1992 kände vi att vi ville tillbaka till Lettland och Liepaja för lite uppföljande reportage. Det hade hänt så mycket på ett år. Både Estland och Lettland, och Litauen också för den delen, var självständiga stater efter att ha varit sovjetrepubliker i nästan 50 år. Sovjetunionen fanns inte kvar över huvud taget.

De som tidigare varit ledande kommunister skyndade sig att bli ledande kapitalister. Som tidigare åkte vi via Tallinn, men den här gången också via Finland. Färjan mellan Helsingfors och Tallinn var en solkig upplevelse. Tänk er en blandning av ungkarlshotell, ålandsbåt och en lokal pub vid stängningsdags. Samma killar som satt i baren och tävlade om vem som kunde supa skallen i minst bitar klev på morgonen in i sina lastbilar för vidare transport till spridda delar av östeuropa.

Vi körde av båten i Tallinn som förra året. Vi passerade samma trafikplats i form av ett gigantiskt torg, med den skillnaden att det var lite mer trafik nu.

När vi kom till Pärnu kände vi att vi måste åka in till ”vår” mack och se om de korviga tanterna fanns kvar. Det gjorde de inte.

Det här är en annan mack, men det är rätt bil.

Hela macken var uppfräschad. Det smutsbruna huset där tanterna suttit var vitmålat. Finska Neste hade tagit över stället. Nu fanns även 98 oktan för den som så önskade. Tidigare fanns två pumpar med 93 oktan i båda. Nu var alla åtta pumparna i gång och det fanns till och med en kontokortsautomat. Bensinen kostade två kronor litern, mot då åtta i Sverige.

Jag hade bytt bil till en Volvo 245 med en tank som rymde 60 liter. När vi åkte hem efter en veckas jobb såg jag till att fylla tanken bland det sista jag gjorde.

Hemresan hade sin egen dramatik. Som förra gången hade vi 60 mil att köra till färjan, så vi vek en hel dag åt den resan. Båten till Helsingfors skulle gå kl 18 på kvällen och sen skulle vi ha några timmar på oss där innan nästa färja gick till Stockholm.

Avfarter i Estland och Lettland ser inte ut som de gör här. Här färdas man på en stor väg och ska man vika av någonstans svänger man av från huvudvägen till en annan väg som är tydligt skyltad.

Så icke i denna del av världen. Avfarterna var Y-formade, vägen delade sig i två lika stora delar. Huvudvägen kunde vara den högra eller den vänstra. I och för sig tydligt skyltat, om man förstår skyltarna.

Janne fick köra största delen av vägen, för jag mådde dåligt och hade feber. Jag var dock inte värre däran än att jag kunde titta ut och beundra det vackra landskapet. På höger sida hade vi en flod med en vacker grönskande dalgång. Vi förundrades över att vi inte lagt märke till detta natursceneri på vägen ner. Och det var då vi kom på det:

-Vi SKA inte ha någon flod till höger. Vi ska ha havet till vänster!

Floden var Daugava. Vi hade kört fel i någon av Y-korsningarna och var på väg mot Vitryssland.

Kartor var på den här tiden ett relativt nytt påfund i det forna Sovjet. De hade ansetts som militära hemligheter i 70 år. Janne hade dock en hyfsat tillförlitlig karta som vi konsulterade och konstaterade att vi hade kört 20 mil fel.

Vi vågade inte ta några allt för avancerade genvägar för att komma rätt för vi visste inte var vi skulle kunna tanka om det behövdes. Den enda mobiltelefon vi hade var en NMT-telefon som satt fast monterad i bilen och inte hade någon täckning förrän vi kom till Finland. Så vi höll oss till de tjockaste strecken på kartan.

 Resten av resan gick utan större dramatik. Förutom att vi missade färjan och måste tillbringa en lördagsnatt i Tallinn. Nästa färja skulle inte gå förrän nästa förmiddag. Direktfärjor till Stockholm fanns inte heller tidigare.

Hotell var inte att tänka på. Dels hade vi inte pengar till det och dels kunde vi inte få tag i något där vi kunde få rum utan att ha bokat. Alternativet var att sova i bilen. Frågan var bara var vi skulle ställa bilen.

Nere i hamnkvarteren kändes inte så mysigt. Vi åkte runt och letade men inget ställe verkade bra. Antingen var det för avskilt eller för mörkt eller för uppseendeväckande. Att två svenskar mördats i Tallinn ett halvår tidigare bättrade ju inte på humöret.

Till slut hittade vi en nattöppen Statoil-mack där vi ställde bilen på parkeringen. Vi bäddade ner oss försiktigt. Janne låg i baksätet, jag fällde ryggstödet så mycket det gick och halvlåg i förarstolen. Jag hade fötterna utanför sovsäcken och tändningsnyckeln i för att snabbt kunna komma iväg om det skulle behövas. Vi hade backat in på parkeringsplatsen för att vara helt beredda på att dra.

Senare på kvällen visade det sig att huset vi hade bakom ryggen inte var något vanligt hyreshus. Det var någon sorts ungkarlshotell. Det insåg vi när någon slängde ut en flaska genom fönstret. Utan att först öppna fönstret.

Så småningom lyckades vi ändå somna. När vi vaknade på morgonen kände vi efter ordentligt och kunde till vår stora lycka konstatera att vi överlevt natten.

När Janne vaknade hade han blivit pixlad i ansiktet

Framme i Helsingfors såg vi stockholmsbåten på andra sidan hamnen. Så fort vi kommit av färjan från Tallinn var det full fart runt Salutorget och så lyckades köra ombord på Vikingbåten alldeles innan de började stänga porten. Det var mitt kortaste besök i Helsingfors, cirka 10 minuter.

Det anses ju föra otur med sig om en svart katt korsar vägen framför en person.  Har det betydelse om den kommer från höger eller vänster?

Idag kom det en katt springande i mycket hög fart mot mig. Den lilla, fjuttiga katten sprang rätt in i mitt ben från höger sida och lyckades i princip fälla mig som en fura. Hur i allsin dar kan en liten katt ha så hård och kraftfull kropp? Jag snubblade till och tappade en sko och höll på att ramla raklång på trottoaren. En kvinna som kom från andra hållet mötte min förvånade blick och sedan kunde vi inte hålla oss för skratt när jag kravlade mig upp igen och katten sprang vidare med sin övernaturligt stenhårda kropp.
Men katten var kritvit. Betyder det kanske tur då?

Tallinn 1991

När jag kom till Tallinn sommaren 1991 hörde Estland fortfarande till Sovjetunionen. Jag var där som fotograf för att tillsammans med en reporter, vi kan kalla honom Janne för det heter han, göra en reportageserie om Nynäshamns vänort Liepaja i Lettland. Vi skulle bara mellanlanda i Tallinn för att sedan köra 60 mil till vår destination.

När jag körde bilen av färjan gick Janne och växlade till rubel. När han klev in i bilen såg han helt tagen ut:

-Jag kände mig som en jävla bankrånare, sa han.

Vi hade ingen koll på hur mycket valutan stod i. Möjligen en fem till tio kronor för en rubel var en vild gissning. Men man fick fem rubel per krona. Han hade sedelbuntar i varenda tillgänglig ficka.

Innan vi åkte så långt tänkte vi hitta något ställe att äta på. Vi gick genom Tallinns gamla delar, som var väldigt vackra men väldigt slitna. Staten ägde alla hus så ingen var intresserad av att hålla efter dem. Och var man ändå intresserad av att rusta upp sitt hyrda hus så var färgen av så dålig kvalitet att den flagnade av efter några år.

Vi hittade ett matställe som påminde om Dagobert’s lunch-hak i serien Blondie. Man fick gå längs en disk och plocka på sig det man ville ha och sen betala i kassan. Det fanns en hel del grönsaker som såg ut att ha dött av ålderdomssvaghet, men vi plockade på oss sånt vi kände igen och som verkade hyfsat fräscht. Lite tomater och gurka och liknande som vi sen enligt den lokala seden dränkte i yoghurt. När vi kom fram till kassan fick vi betala motsvarande 50 öre per man.

Mitt i Tallinn fanns vid den här tiden en trafikplats som var som ett gigantiskt torg. Det var kullersten och lappat med asfalt och några spårvagnsspår. Där gällde det att veta vart man skulle och sedan ta fart och köra åt det hållet. Det gick riktigt bra, men det fanns inte så mycket bilar i Tallinn då. Min Fiat Uno från 1985 var en bil som imponerade på folk.

Cirka 15 mil söder om Tallinn ligger en stad som heter Pärnu. Där stannade vi till för vi såg att man kunde tanka där. Innan vi gjorde det tog vi en liten paus och gick omkring i staden. Vi köpte ett jättestort lass med riktigt saftiga jordgubbar av en tant. Det kostade två kronor.

Det var ganska varmt så vi blev sugna på nåt att dricka. Stan låg vid kusten så vi drog oss ner mot stranden. Det var en jättefin strand med parasoller och solstolar och massor med badande människor. Där borde man kunna köpa en Coca-Cola, tyckte vi.

Vi hittade något kioskliknande där två sommarjobbande tjejer stod och sålde läsk. Vi förklarade vad vi ville ha och började bläddra bland våra imponerande sedelbuntar och undrade om priset.

Tjejerna skakade på huvet och sa ”Dollar”. D-mark skulle tydligen också gå bra. Och då förstod vi. Stranden var inte för lokalbefolkningen, den var bara för turister. För att dra in västvaluta. Vi frågade om svenska kronor gick bra, och det gjorde det. En liten Colaburk skulle då kosta sex kronor, men de kunde inte växla och vi kunde inte betala med svenska mynt.

Då kom vi på den briljanta iden att köpa tre burkar, dricka var sin på rot och ha den tredje som nödproviant om törsten skulle bli för svår under den fortsatta bilresan. Vi betalade 20 kr och lät tjejerna behålla två kronor som dricks. De blev så glada så de nästan grät.

När vi gick därifrån mot bilen mötte vi en parkarbetare. ”Rååtsi?” frågade han, vilket betyder att han undrade om vi var från Sverige. Vi nickade. ”Kåka Kåla?” sa han sen och pekade på burken som Janne höll i handen.

Vi pekade mot stranden och förklarade var kiosken fanns. Sen kom vi på att han skulle aldrig kunna köpa en Coca-Cola där. Han kanske aldrig ens hade sett en Colaburk på riktigt. Så vi gav honom burken. Han sken som en sol.

-Den där burken kommer han aldrig att öppna, sa Janne.

När vi kom fram till bilen svängde vi in på macken. Där fungerade det som så att det fanns åtta pumpar, varav två var i drift. Man ställde sig i kö och när man kommit fram till sin pump hängde man in munstycket i påfyllningsröret. Sedan gick man in på kontoret. Där satt två gamla tanter i korviga strumpor och frågade hur mycket ”petrol” man ville ha. Jag förklarade att 10 liter vore lagom och så fick jag betala.

Jag gick ut till bilen och började tanka. När jag fått mina 10 liter sa det ”kling” i pumpen och slutade rinna.

När jag satte mig i bilen frågade Janne vad det kostade. ”Fem å femtio” svarade jag. Janne räknade en stund, sen sa han: ”Det är en spänn..”

Då kostade bensinen i Sverige cirka sex kronor litern. För det kunde jag tanka fullt en och en halv gång i Pärnu.

Alla som känner mig vet om att jag har en passion för mappar och pennor. Man kan därför utan överdrift påstå att jag har gjort ett lyckat yrkesval.
När det gäller pennor blir det så att jag ofta får roliga, snygga eller ovanliga pennor från alla möjliga håll. Det kan vara reklam för olika företag, från turistattraktioner av olika slag eller helt enkelt roliga pennor som goda vänner har fått eller hittat och så får jag dem till min samling. Utöver det så smiter jag ofta in på Akademibokhandeln eller andra pennbutiker och köper onödigt dyra pennor.
När jag har köpt en ny, dyr penna vill jag gärna ha den med på jobbet några dagar för att känna hur den känns att skriva med. Pennor kan kännas väldigt olika ska ni veta. Och jag är löjligt rädd om mina pennor och lånar högst ogärna ut mina favoriter.

För ett par dagar sen gjorde jag något obetänksamt. Jag skulle precis köra igång en lektion som krävde en lite längre instruktion för att eleverna skulle förstå vad de skulle göra. Några elever hade kommit utan penna, men som tur var hade jag med mig några extra blyertspennor i en ask, så det löste vi snabbt. När jag precis hade startat min genomgång såg jag att en annan av eleverna satt helt overksam, så jag bad honom anteckna det jag gick igenom. Då visade det sig att han också saknade penna, och mina extrapennor i asken var slut. Jag hade då följande alternativ att välja mellan:
1. Låta honom sitta overksam medan jag hade min genomgång och sedan tvingas ha en enskild genomgång för honom
2. Avbryta min genomgång och hämta en penna i det närliggande förrådet
3. Låna ut min finpenna som satt i spiralbindningen i min kalender 

Jag tvekade en kort sekund och sedan lånade jag ut min finpenna och körde igång genomgången.
Efter en stund tittade jag till på eleven som lånat min penna och så insåg jag mitt misstag. Han hade inte skrivit ett enda ord i sin bok. Däremot låg min penna isärplockad i molekyler på bordet framför honom! Alla senare försök att åter få pennan i brukbart skick misslyckades. Pennan var död, bestialiskt styckad!

Varför tänkte jag mig inte för? Varför låna ut något som gick att montera isär till en elev med den bokstavskombinationen? Jag borde ha vetat! Han skulle ha haft en neutral blyertspenna som inte väckte något som helst intresse! Eller en krita! Eller ett stycke kol! Bara inte min finpenna!