neverkeso

Igår spelade jag badmington. Det var verkligen roligt, men jag var usel på backhand och skulle behöva smygträna en hel del.
Idag har jag en fruktansvärd träningsvärk i höger arm. Det gör så pass ont att det är jobbigt att skriva på tavlan i klassrummet. Som tur är har vi temadag i morgon, och jag ska ha en klass tillsammans med en kollega som har tappat rösten. Då löser vi det så att jag får prata och hon skriver på tavlan! 

Visst förstod ni att jag skulle låna ut kameran?

När jag lämnade över kameran kändes det lite högtidligt. Eleven, vi kan kalla honom "Lennart" (för det finns det inga barn som heter nuförtiden), tog emot kameran och sa:
- Jag lovar att vara rädd om den.
Jag nickade och försäkrade att jag litade på honom.

Fast det inleddes på ett lite speciellt sätt. Jag hade lektion med en annan klass, och plötsligt knackade det på klassrumsdörren. Där stod rektorn med en mindre delegation, och han förklarade att de skulle skicka hem "Lennart" av vissa skäl som jag inte återger här. Men eftersom jag hade tagit med min kamera för att låna ut den, och vi hade kommit överens om att "Lennart" skulle hämta den innan han gick hem, hade han vädjat till rektorn att få gå förbi mig innan han gick hem.
Jag lämnade min lektion en liten stund och åtföljd av delegationen gick jag till vårt arbetsrum för att hämta kameran.

Nästa morgon fick jag tillbaka kameran i oskadat skick. På eftermiddagen kom "Lennart" tillbaka och frågade om han kunde få låna den en stund på kvällen, för han hade bara fått ihop 8 bilder som han var riktigt nöjd med, och han skulle behöva ha 10 st. Jag tyckte att det var ok, och så bestämde vi att han skulle lämna över kameran på kvällen, när han var klar med sitt plåtande. 
Sen var det en ganska rörande situation när han skulle gå från skolan. En kollega och jag stod i arbetsrummet och tittade ut genom fönstret. Kollegan raljerade över att jag hade lånat ut kameran, och antydde att om jag överhuvudtaget skulle få tillbaka den skulle det vara i form av molekyler. Då fick vi se "Lennart" komma ut på skolgården tillsammans med skolans alla värstingar. Han gick fram till en parkbänk som finns strax nedanför fönstret. Där stod han, med alla värstingkompisarna i en halvcirkel runt sig, och plockade fram sin ryggsäck. Sedan la han oändligt försiktigt ned kameraväskan i ryggsäcken, och hivade upp väskan på ryggen innan  han gav sig iväg för att hitta nya, häftiga motiv. 

Ikväll kommer jag att lägga in någon av hans bilder här på bloggen.

Tänk vilka fruktansvärda konsekvenser det kan få när vädrets makter slår ut den mänskliga teknologin. Ett felaktigt beslut att landa i den täta dimman och en stund senare har ett land förlorat sitt presidentpar, försvarsstabschefen alla försvarsgrenschefer, centralbankschefen, vice utrikesminister, ett antal parlamentsledamöter och andra ämbetsmän och civila. Det är ju inte så att just de här människorna är mer värda än andra, för alla människoliv är givetvis lika värdefulla, men när så många personer med viktiga befattningar hastigt försvinner får det otroliga konsekvenser för så många andra människor.
Har inte alla länder en policy att inte sätta alla ämbetsmän på samma plan eller båt efter Estoniakatastrofen?

Inte för att det hjälper någon, men jag sänder en varm tanke till alla drabbade...

Tack förvänliga kommentarer angående pojkarna som blev osams och det tjuriga mejlet jag fick. Det visade sig att det var en klok mamma som skrev. När hon fick ta del av min version förstod hon hur det hade gått till, och hon påpekade precis som flera av er har skrivit, att hon inte hade fått alla fakta av sin son. Hon kunde säkert reda ut det på ett bra sätt med sin son, så att han inte känner sig bortglömd eller illa behandlad i fortsättningen.
Däremot kändes det inte lika bra med den andra pojken. Han kom nämligen inte tillbaka till skolan på hela veckan före påsklovet....