IKEA tur och retur och tur och retur
Maken älskar inte att åka till IKEA. Han åker bara dit när vi verkligen har bestämt vad vi ska köpa, och allt är så förberett att "vi kan vara riktigt effektiva" när vi kommer dit.
Och det verkar vara en förbannelse över våra gemensamma turer dit, för det händer alltid så märkliga saker. När han av någon anledning har åkt dit själv har han i princip stövlat fram raka vägen till informationsdisken, tagit reda på exakt var hans varor finns, och så har han plockat ihop dem snabbt (och effektivt) på tag-självlagret och så har han varit på väg därifrån snabbare än man hinner säga "Klippan". När vi har åkt dit tillsammans har vi råkat ut för att hela datasystemet har packat ihop så vi har stått i 45 minuter i kö till kassan, så några trevliga personer ur personalen har gått runt och bjudit på godis för att hålla kundernas humör uppe. Vid något annat tillfälle var vi väl förberedda, men då var det som vi skulle köpa slutsålt.
Och så var vi där igår, och skulle köpa skåpstommar. Vi var ganska effektiva, men jag lyckades faktiskt få honom till ett besök på restaurangen när vi kom dit, och till fiket (kaffe och äppelkaka med vaniljsås) innan vi åkte hem. Vi plockade alltså ihop våra skåpstommar och åkte hem. Maken började montera ihop dem och jag insåg snabbt att något var fel. Jag tvekade en stund innan jag fick ur mig:
- Jag tycker det ser ut att vara fel bredd på skåpet...Tror du att vi tog fel skåp i hastigheten?
Ingen kan föreställa sig hopplösheten i hans ögon när han insåg att det jag hade sagt stämde. Det var nog inte bara det faktum att det var fel skåp, utan dessutom hade han spenderat en förmiddag på IKEA i onödan.
Efter cirka en timme med dämpad stämning i hemmet tog vi oss samman och åkte tillbaka till IKEA och bytte till rätt skåp. Och det kanske inte låter så himla märkvärdigt. Men tänk då på makens motstånd mot IKEA-besök, och lägg till det faktum att vi har sex mil till vårt närmaste IKEA-varuhus.
Och det verkar vara en förbannelse över våra gemensamma turer dit, för det händer alltid så märkliga saker. När han av någon anledning har åkt dit själv har han i princip stövlat fram raka vägen till informationsdisken, tagit reda på exakt var hans varor finns, och så har han plockat ihop dem snabbt (och effektivt) på tag-självlagret och så har han varit på väg därifrån snabbare än man hinner säga "Klippan". När vi har åkt dit tillsammans har vi råkat ut för att hela datasystemet har packat ihop så vi har stått i 45 minuter i kö till kassan, så några trevliga personer ur personalen har gått runt och bjudit på godis för att hålla kundernas humör uppe. Vid något annat tillfälle var vi väl förberedda, men då var det som vi skulle köpa slutsålt.
Och så var vi där igår, och skulle köpa skåpstommar. Vi var ganska effektiva, men jag lyckades faktiskt få honom till ett besök på restaurangen när vi kom dit, och till fiket (kaffe och äppelkaka med vaniljsås) innan vi åkte hem. Vi plockade alltså ihop våra skåpstommar och åkte hem. Maken började montera ihop dem och jag insåg snabbt att något var fel. Jag tvekade en stund innan jag fick ur mig:
- Jag tycker det ser ut att vara fel bredd på skåpet...Tror du att vi tog fel skåp i hastigheten?
Ingen kan föreställa sig hopplösheten i hans ögon när han insåg att det jag hade sagt stämde. Det var nog inte bara det faktum att det var fel skåp, utan dessutom hade han spenderat en förmiddag på IKEA i onödan.
Efter cirka en timme med dämpad stämning i hemmet tog vi oss samman och åkte tillbaka till IKEA och bytte till rätt skåp. Och det kanske inte låter så himla märkvärdigt. Men tänk då på makens motstånd mot IKEA-besök, och lägg till det faktum att vi har sex mil till vårt närmaste IKEA-varuhus.