Sista föreställningen av sista packmoppeturne´n

Igår var vi i Västra Ämtervik och fick uppleva sista föreställningen av årets Packmopedturné. Och inte bara årets sista. Den sista någonson. Packmopedturnén firar 30-årsjubileum i år, och nu har de bestämt att avsluta turnerandet.
Temat för årets jubileumsturné var "30 år i 30" (dvs att de åker runt på moppar som de får köra i högst 30 km/h. Men vi i publiken fick ta del av hemligheten att alla mopparna är trimmade, så de kan gå i både 40 och 50. Mopparna har varit med på turnén i många år, och de har haft en genomgång före varje turné, men trots detta går de sönder på olika sätt med jämna mellanrum, och måste lagas innan gänget kan åka vidare.
Igår avslutades allt på ett definitivt sätt genom att alla mopparna såldes på auktion. Jag följde budgivningen, och var sugen på två av mopparna (ingen flakmoppe fast de är väldigt användbara), men när priset drog iväg avstod jag från att lägga bud. Men det skulle ha varit kul att äga en moppe som har körts av bland annat Marie Bergman, Dregen och Pernilla Andersson.
Vi samlades på gårdsplanen hemma hos Göran Samuelsson i Västra Ämtervik, och man fick placera sina medhavda stolar på lämplig plats framför scenen.
Några minuter innan föreställningen började brummade det till vid infarten, och så kom alla artisterna inåkande på sina moppar. Här på bilden kan ni se bland annat Irma Schultz, Jakob Hultcrantz, Stefan Sundström och Nikke Strand.  Övriga medverkande var Göran Samuelsson, Bengan Blomgren, Maria Larsson, Pärra Eriksson, Julia Schabbauer och Bengt Bygren.
Här på gårdsplanen hemma hos Göran Samuelsson laddade vi upp med våra medhavda stolar. Det fanns fika och mat att köpa en bit bort på gården.
Så här såg det ut en halvtimme innan föreställningen började. När det väl satte igång var det fullt av folk i hela slänten.
Här syns nästan hela gänget som underhöll. Det var härligt att få höra både låtarna och mellanpratet, för det var så okonstlat och äkta, inget stajlat och fixat för att vara ett säljande koncept. 
 
När de hade spelat i nästan tre timmar hade skymningen fallit, och sista låten blev en allsång som dånade över nejden. Det var den här låten:
 
 Det var en skön känsla att höra hela publiken sjunga så att det dånade ut över Fryken, och jag tror att alla ville kämpa för en bättre värld.