neverkeso

När jag passerade henne tittade jag rakt fram, för att inte avslöja att jag var lite full i skratt. Jag hann bara gå en liten kort sträcka innan jag ångrade mig. Varför sa jag inte något till henne? Det hade väl inte varit så besvärligt att bara lite diskret rädda henne ur den pinsamma situationen? Hur skulle jag själv ha velat att andra gjorde?

Jag stod och velade lite fram och tillbaka, och gick sedan tillbaka till henne och sa lågt något i stil med:

- Ursäkta, jag tror att du får fixa till din kjol lite där bak, och sedan gick jag vidare.

Hon svängde runt, fixade till sin kjol, nickade mot mig med ett leende, och sedan skildes vi från varandra i vimlet.

800-900 g fläskfilé

10-12 cocktailtomater

3 msk margarin eller olja

600 g wokgrönsaker

1,5 dl sötsur sås (gärna lite mer)

salt, svartpeppar

Strimla köttet, dela tomaterna.

Hetta upp en stekpanna och häll i lite fett. fräs köttet i omgångar 3-4 min.

Tag upp kött, fräs grönsakerna några min.

Blanda i kött och sås, smaka av med salt och peppar.

Vänd ner tomaterna.

Servera med nudlar, ris eller pasta.

Sent på eftermiddagen hördes det plötsligt ett muller över nejden och en grupp vildsvin kom störtande över ängen. Allt gick väldigt snabbt och när det uppvirvlade dammet hade lagt sig var djuren redan utom synhåll.

På kvällspromenaden ner till havet hördes lite stilla sorl och musik från en fest i närheten, men annars var allt tyst och stilla. Nästan stilla, för plötsligt bröts tystnaden då en gädda slog sig upp till ytan och ritade upp ett långt, silverglittrande streck på den spegelblanka, kvällsmörka vattenytan. En dopping sökte sin kvällsmat och dök upp långt ifrån den plats där den dök ner i det svarta, mörka, blanka.

På vägen tillbaka rasslade löven lite lätt i den milda kvällsbrisen och gruset knastrade lite lätt vid varje steg. När skogen öppnade sig en aning och lät en äng få breda ut sig kom en morkulla hastigt knirpande över våra huvuden, nästan samtidigt som ett rådjur dansade fram över ängen med några höga, graciösa hopp.

Fyllda av ödmjukhet över skådespelet i naturen smög vi vidare och drog in den friska skogsluften i våra lungor.

Då kom en uggla fullständigt ljudlöst glidande mellan träden. Undrar om den lyckades knipa en mus till kvällsmat?

Midsommardagen inleddes med ännu en storslagen syn : högt över våra huvuden svävade en hök så majestätiskt på vindarna, nästan utan att röra sina vingar.

Vackert. Mäktigt. Jag är så tacksam över att jag har fått förmågan att njuta så mycket av naturens skönhet.

Först träffade jag en snigel, och jag var ju mycket snabbare än den.

Därefter kom en groda och jag var fortfarande mycket snabbare.

Sedan kom ett rådjur och jag insåg att jag hade träffat min överman.

Tack Tompa!

Eftersom jag dessutom sitter så himla länge på bussen hann jag plocka fram dator, modem till internet och kortläsare. Därefter kunde jag i lugn och ro plocka fram kortet ur kameran och fixa allt som behövdes medan bussen trivsamt skumpade fram genom det försommarvackra landskapet.

Kassarna är fyllda av dl-mått, måttkannor, småaskar för sortering och större askar för snygg förvaring. Nu ska här bli snyggt i vårt förråd. Kanhända att jag förevigar det hela med en bild under dagen, för jag förstår att alla förgås av nyfikenhet över hur det ser ut i våra förråd?

När jag åker hem för dagen ska mina vandrande pinnar tas med för sommarförvaring hemma. Tja, det är en hel del att pyssla med när sommarlovet står för dörren.

Varsågod och njut ni som liksom jag är förälskade i det franska språket.

Och här kommer en till...

Mitt i dagens samtal blev han trött och somnade till flera gånger, och samtalet gled flera gånger in på "vita arkivet" och hans funderingar om hur han ska bära sig åt med sina ägodelar. Jag förklarade att inget av hans barn är en gam som suktar efter hans saker, så det kändes fånigt att sitta och prata om hur sakerna ska fördelas. Samtidigt kändes det viktigt att lyssna på hans funderingar och önskemål eftersom det fick honom att känna sig bättre.

Tänk att det är möjligt att stålsätta sig och diskutera döden rent hypotetiskt - så märkligt!

Nu har vi totalrensat i olika förråd och kastat en massa saker som aldrig används utan bara står och skräpar och tar plats.

Det ska bli skönt att få sommarlov om några dagar...

- Tjejen som just sjöng räddade du livet på för tio år sedan! Kommer du ihåg det? frågade kvinnan mig.

Först förstod jag ingenting och tänkte att det var en halvgalen person som satt där, men när hon påminde mig om händelsen som utspelade sig för tio år sedan kom minnet tillbaka och jag mindes plötsligt alla detaljer.

......

För ca tio år sedan var jag ute och gick på trottoaren till en liten gata i den lilla småstaden där jag bodde då. Längs min vänstra sida låg en lång skolbyggnad. Skolbyggnaden var byggd i en mycket brant terräng så mot gatan låg en souterrängvång och åt det andra hållet låg lokalerna nästan två våningar högre upp. Det var alltså en väldigt brant backe från skolgården ner mot gatan. Från toppen av den backen hörde jag plötsligt ett skrik. En kvinna stod högst upp i backen med två små barn. Den ena lilla flickan satt på en trehjuling och kvinnan hade först haft ett fast grepp i bakdelen på cykeln, men plötsligt tappade hon taget och trehjulingen rusade ner mot gatan med en stadig acceleration. Jag hann få en uppfattning om vad som hände, hörde mammans förskräckta skrik och såg den lilla flickan stora, skräckslagna ögon där hon satt på en trehjuling med pedaler som piskade runt i sin bana med en allt högre hastighet. Ute på gatan var en buss på väg från ena hållet och en tung lastbil från det andra.

Jag har väl aldrig sprungit så fort i hela mitt liv, men jag hann i alla fall fram och lyckades få tag i cykelstyret. Smällen mellan mig och flickan var stenhård så jag for med ett brak hårt i backen och den lilla flickan gjorde en luftfärd och landade lyckligtvis på mig. När vi låg där i vår lilla dammiga, blåslagna hög dundrade bussen förbi oss knappt två meter därifrån....

Mamman kom rusande och undrade hur det hade gått. Vi var alla väldigt uppskakade och insåg med stor tacksamhet att allt hade gått bra. Jag upptäckte en liten stund senare att jag blödde från några skrapsår på armar och ben och att jag hade brutit två fingrar, men i jämförelse med vad som hade kunnat hända med den lilla flickan och bussen.....huuuu!

....

Mamman såg att jag kom ihåg hela händelsen, så hon log och fortsatte:

-Jag tänker så ofta på det du gjorde, och XX kommer ju inte ihåg dig och det som hände, men vi brukar säga till henne att du är hennes skyddsängel.

Och vad hände då? Jo, där satt jag i salongens mörker och lyssnade på nästa nummer och grät en skvätt.

Tänk att få vara någons skyddsängel - vilken ära!!

Idag har jag varit stationerad i skogen, där eleverna har fått komma i grupper och fått olika uppgifter.

Vid första samlingen efter lunch kom tre killar, som jag inte riktigt kunde placera, gående på skogsstigen.  Jag visste inte riktigt vilken klass de gick i, men jag blev otroligt arg när jag såg att de gick och rökte. Alltså ilsknade jag till och gav dem en riktig avhyvling där jag förklarade hur olämpligt det var att de rökte där och då.

De tre killarna tittade förvånat på mig, på varandra och så sa de något till varandra ....på polska!!!

Jag tittade lite försiktigt på mina elever som satt och väntade på instruktioner, och de satt tysta som möss och undrade förvånat varför jag hade skällt ut några fredliga polacker som var ute och promenerade i skogen.

En liten stund senare kom polackerna vandrande tillbaka åt andra hållet. De tittade lite oroligt åt mitt håll, men de rökte i alla fall inte längre. Ni ser, det lönar sig att säga ifrån!!

Ur sannolikheteenheten skulle de plocka 10 små enheter och sortera dem efter färg. Detta skulle upprepas tio gånger och varje gång skulle de räkna ut den procentuella fördelningen mellan de olika färgerna. Mellan varje testomgång skulle de lägga tillbaka alla små enheter i den stora enheten igen och skaka om innan de plockade upp nästa omgång. Med utgångspunkt från de tio delresultaten skulle de försöka bedöma den procentuella fördelningen mellan de olika färgerna i hela enheten. Allt skulle bokföras i form av beräkningar och diagram.

Som näst sista moment skulle de tömma den stora sannolikhetsenheten och räkna alla små enheter och kontrollera om deras beräknade fördelning skulle stämma. Som allra sista moment fick de äta upp alla sina enheter.

Sannolikhetsneheterna var nämligen påsar med Ahlgrens bilar.

Alla beräkningar redovisades på tavlan, med betydligt större allvar än jag hade vågat hoppas på.

Ja, det är faktiskt ganska roligt. I klassrummet har vi projektor i taket, tillgång till datorer och möjlighet att visa både filmklipp och olika digitala presentationer. Vi kan även scanna det vi skriver på tavlan och spara som dokument som vi mailar till elever som tex har dyslexi eller har varit frånvarande. Eleverna är måttligt imponerade.

Men tar vi fram en OH-projektor från bakre regionerna och visar bilder på den eller demonstrerar enkla försök som blir genomlysta av OH-lampan och syns på väggen tycker de att det är jätteroligt. Vet de att de ska få arbeta med brännare, provrör eller olika vätskor i kemikaliebehållare med spännande form och färg står de och hänger på låset och tjatar om att få komma in i salen redan innan lektionen har börjat. En diaprojektor skulle få dem att bli tårögda av lycka, allra helst en manuell där man fyller på bilderna under bildspelets gång, två i taget och skjuter bildhållaren från sida till sida medan man byter bild. Om de dessutom skulle få höra den skrapiga rösten från en POGO-pedagog-rulle skulle deras lycka vara gränslös.

Eleverna är inte imponerade av den nya tekniken, utan de vill mäta, väga, laborera, blanda och undersöka och skriva och rita och fundera. Det är ofta en svår balansgång att behålla de rätta momenten från förr och plocka in användbar ny teknik för att det ska bli så bra som möjligt. Vi har några som förespråkar att eleverna ska arbeta helt utan böcker, och att allt no-arbete ska ske digitalt, där eleverna har varsin dator där de utför både laborationer och beräkningar digitalt. Men visst låter det råtråkigt! Tänk er att de sitter och jobbar med ett program om skelettet där de har olika interaktiva övningar på sin dator. Jämför med att de får känna på skelettet som står på sin ställning i klassrummet, där de får röra och vrida på lederna och jämföra med rörligheten i den egna kroppen. Det är alltid med skräckblandad förtjusning de känner och tittar och och frågar: "Är det ett riktigt skelett?"

Den här skylten såg jag utanför klassrumsdörren när jag städade salen när alla besökare hade gått.