Att lära sig tälja
Företaget Morakniv har en butik på Kungsgatan i Stockholm. Där höll de en kurs i täljning några timmar en sen vardagskväll.
Det första momentet för kvällen var att vi fick veta var sjukvårdslådan stod, och hur vi skulle bete oss vid små och stora skärsår.
Därefter påbörjade vi själva täljandet. En halvmeter lång vedklabbe skulle bli till två ätpinnar.
Transformationen från lång vedklabbe till ätpinnar började med att man skulle klyva klampen med ett klyvjärn och en rejäl träklubba i flera omgångar tills man hade två hanterbara träbitar.
Nästa steg var att ställa sig vid en huggkubbe med en liten snickaryxa och fortsätta bearbetningen "så länge man vågade". Tanken var att man skulle våga hugga bort mer och mer tills man hade en fyrkantsstav där varje sida var 1,5 - 2 cm bred.
Sen var det dags att plocka fram täljknivar och träna på närmare tio olika täljmetoder. Det var minsann inte bara att karva lite planlöst med kniven, utan det var en rad olika metoder, där man höll kniven i olika grepp och skar med olika kraft och lutning
beroende på vad man ville uppnå.
Det allra sista momentet var att skära ett dekorativt mönster i ätpinnarna, men så långt kom inte jag. Mina pinnar blev inte riktigt lika långa eller lika tjocka heller för den delen,
Den här otroligt vackra kåsan skulle jag vilja ha!
Snart blir det här ätpinnar.
En väska full med pågående projekt.
Djur och kläder
Jag blir alltid så himla illa berörd när jag ser hundägare gå runt på promenad och BÄRA sin hund. Det finns väl i allsindar ingen hund i Sverige som får röra sig FÖR MYCKET! Tvärtom verkar de flesta hundar ligga ensamma hemma timme efter timme, och sen får de förhoppningsvis en längre promenad per dag förutom kisspromenaderna. Då kan de väl i alla fall få gå på sina egna ben den lilla stund de är ute?
Ännu värre är det om människan bär omkring på en påklädd hund. Då blir jag riktigt dyster.
Det är samma sak när man åker förbi hästhagar. När jag tänker mig det idealiska livet för en häst så ser jag framför mig en ystert krumbuktande, trotsigt gnäggande häst i en stor hage med nivåskillnader och träddungar som både inbjuder till rörelse och ger möjlighet till skugga. Men i stället ser man allt oftare hästar som står i pyttesmå, tråkiga, platta hagar, insvepta i överrockar som inte ens ger dem möjlighet att ruska på manen. Jag har förstått vad det beror på, för hästtjejer har förklarat att vissa hästar har soleksem och andra kan vara extremt känsliga för insektsbett. Men ändå, det känns så onaturligt. Ungefär som en älg med täckjacka!
Ännu värre är det om människan bär omkring på en påklädd hund. Då blir jag riktigt dyster.
Det är samma sak när man åker förbi hästhagar. När jag tänker mig det idealiska livet för en häst så ser jag framför mig en ystert krumbuktande, trotsigt gnäggande häst i en stor hage med nivåskillnader och träddungar som både inbjuder till rörelse och ger möjlighet till skugga. Men i stället ser man allt oftare hästar som står i pyttesmå, tråkiga, platta hagar, insvepta i överrockar som inte ens ger dem möjlighet att ruska på manen. Jag har förstått vad det beror på, för hästtjejer har förklarat att vissa hästar har soleksem och andra kan vara extremt känsliga för insektsbett. Men ändå, det känns så onaturligt. Ungefär som en älg med täckjacka!