neverkeso

Prova Body Jam! Det är en så himla rolig träningsform. En blandning mellan dans och konditionsträning och aerobics. Jätteskoj!

Det var tre män som hade dött, och så hamnade de hos Sankte Per. Sankte Per frågade den första mannen om han hade varit sin fru trogen.
- Ja, jag har aldrig varit otrogen mot min fru, svarade mannen. Jag har alltid älskat henne innerligt.
- Det låter bra, sa Sankte Per. Som belöning ska du få en BMW M3, så du kan åka omkring här i himmelriket. Här får du ett bensinkort också, eftersom du har skött dig så bra.
Mannen hoppade genast in i sin bil och åkte iväg.

Sedan frågade Sankte Per den andre mannen om han hade varit trogen. Han bekände att han hade varit otrogen 10 gånger. Då fick han en Volvo 142, och efter några försök startade bilen och även han åkte iväg.

Nu var det dags för den tredje mannen. Han hade varit otrogen mer än hundra gånger. Sankte Per såg lite sur ut, och så gav han mannen en VW-bubbla från 1960. Mannen fick fixa med stiften, spruta startgas och varva motorn ett tag innan bilen startade, och sen åkte även han iväg.

Vid första rödlyset stod både BMW:n och Volvon, så även den tredje mannen stannade där. Då såg han att mannen i BMW:n satt i sin bil och grät så tårarna sprutade. De undrade varför han grät så förtvivlat.

- Jo, min fru kom förbi här alldeles nyss.
- Men det ska du väl inte vara ledsen för, sa de båda andra. Det är väl fantastiskt att ni får träffas igen här i himmelen.
- Jo, men hon kom åkande på en skateboard....

Vi hade fungerande mobiltelefoner, med bra täckning, även vid vistelse på skärgårdsöar och ute till havs. Så ringde "Mera mobil" och kom med ett lockande erbjudande till maken, så han nappade på det och beställde byte av abonnemang för oss alla. Som belöning skulle vi inom ett par dagar få nya, fina telefoner med massor av finesser.
Dagarna gick, och det dök aldrig upp några telefoner. Efter två veckor ringde vi och undrade om det hade blivit något missförstånd. Nej, det har bara blivit en försening i leveransen,sa de då. Inom två veckor ska ni ha era telefoner. Två veckor till gick, och vi hördeåter av oss. Nu hade hela lagret blivit restat, och vi skulle få en ännu finare modell om vi bara gav oss till tåls lite till.
Eftersom det var ett firmaabonnemang hade vi inte ångervecka, så vi beslöt oss för att vänta lite till.
Med jämna mellanrum hörde vi av oss och fick nya förklaringar hela tiden. I juli, efter två månader, hörde vi av oss igen och meddelade att vi ville bryta avtalet, eftersom de inte höll sin del av avtalet. Då vädjade försäljaren oss att vänta några dagar till, så skulle han skicka ÄNNU finare telefoner. Hela lagret hade blivit stulet (!) och det var därför vi hade fått vänta så länge. Vi gick med på att avvakta till 2 augusti.Hade vi inte fått våra telefoner då var vi överens om att avtalet skulle upphöra omedelbart.
Den 3 augusti upphörde avtalet, eftersom inga telefoner hade nått oss. Vi kontaktade då Tele2/Comviq och tecknade ett nytt avtal. Abonnemangsavtalet skickades in, och inom 10 dagar skulle vi ha fått våra nya SIM-kort. Samma dag skulle våra gamla aboonnemang släckas ner.
Den 13 augusti stängdes mycket riktigt de gamla abonnemangen, men inga nya kort hade kommit. Vi ringde då till Tele2  den 14  augusti och kollade vad det kunde bero på. Där fanns överhuvudtaget inga noteringar om samtalet från den 3 augusti, och de hade inga nya anteckningar om oss (bara gamla anteckningar från tidigare abonnemang). Vi förklarade läget, och säljaren skulle lösa det hela snabbt, så han bad oss faxa in avtalen (som vi skrivit ut från nätet för att det skulle gå så fort som möjligt) Vi faxade alla papper den 15 augusti.
Efter några dagar ringde vi och kollade hur det hela hade framskridit. Då förstod de inte vad vi pratade om. Säljaren som vi tidigare hade pratat med (och som vi skulle skicka avtalet till med "attention") hade varit ledig ett par dagar, och de andra kunde inte se hans ärenden. Samma dag hade vi även fått tillbaka ett av papperen från det första utskicket  vi gjorde.
Vi förklarade då att vi hade skickat in en komplett uppsättning avtal i två omgångar, och så frågade vi om de hade rutiner att notera samtal mm, och om de i så fall kunde ta del av våra tidigare kontakter. De kunde då se att vi hade haft någon form av kontakt.
De fick då tag i "Vår" gamla säljare, och han kollade alla sina papper, och sa att allt var klart. Nya SIM-kort skulle komma inom en vecka.

En vecka gick, och vi saknade fortfarande kort.

Idag hade vi en förnyad kontakt. En kvinnlig säljare tittade igenom sina filer, och kunde konstatera att vi hade varit kunder för ett par år sedan. Vi berättade då vilka turer det hade varit i det här ärendet, och hon tyckte givetvis att det var konstigt, men efter vad hon kunde se hade inte ens kontakten mellan Tele2 och Telenor tagits än! Dvs porteringen var inte klar, inte ens påbörjad!!!
Det som gäller nu är att faxa in alla papper i morgon igen (för tredje gången!), och sen hoppas vi att vi får nya SIM-kort någon gång. Jag hade mycket stort förtroende för Tele2/Comviq, men jag måste säga att fötroendet har falnat betydligt.
Fungerar det inte snart kommer vi att göra upp en eld utanför huset, och i fortsättningen skickar vi röksignaler.

För en stund sedan plockade jag bort en fästing från armen på en av dotterns kompisar. Hon tyckte det var äckligt, men eftersom hon hade vaccination var hon i alla fall inte orolig för att bli sjuk.
Jag insåg då att ytterligare en sommar har gått utan att jag har fixat någon vaccination. Men det verkar som om fästingarna inte tycker om mig. De gillar tydligen inte vissa människor. Det har visst något med blodet att göra. Jag vet inte om de tycker att mitt blod luktar illa.
Jag har haft hundar i många år, och jag har bott mitt i skärgårdens värsta fästingnäste, där jag har promenerat barbent i högt gräs dag efter dag på sommaren, när jag har rastat mina hundar,och aldrig har jag fått någon fästing på mig. Antagligen sitter de där på sitt grässtrå, beredda att kasta sig över närmsta varmblodiga varelse, och när jag går förbi rynkar de på sin lilla fästingnäsa, och sedan håller de för den lilla näsan med sina små fästinghänder och så säger de:
- Fy tusan vilket äckligt blod!
De ratar mig. Jag vet inte om jag ska bli lättad eller förnärmad.
Och nu blir jag osäker....undrar om mina kollegor på jobbet också undviker närkontakt? Jag måste fundera på det framöver.
                                                                           

"Tro, jag vill känna tro", sjunger Marie Fredriksson. Jag säger detsamma. Jag känner så många som känner en inre frid och trygghet, för de är övertygade om att det finns en högre makt som tar hand om oss. Jag känner även många som säger att de inte är religiösa, men när det hettar till ber de ändå en bön, och tror ofta att det finns någon "där uppe" som styr och ställer med världen. Hur ofta hör man inte: "Nej ,nu har jag haft så mycket tur ett tag, så nu får man väl sota för det".
Men jag tror verkligen inte att det finns en gud. Jag önskar att jag trodde det, för det verkar så skönt att ha den där tilltron till en allsmäktig fader som tar hand om oss, med både stränghet och ömhet. Jag trivs väligt bra tillsammans med djupt religiösa människor, för jag kan bli avundsjuk på den där djupa tilliten till högre makter. Jag tycker även om att besöka kyrkor, för det känns så högtidligt och själen mår bra.  Men jag önskar. Jag tror inte. Sorgligt.

Undrar om det är fler än jag som har gjort samma upptäckt? Man är ute och åker bil, och så stannar man vid ett rödlyse. Är det fler filer brukar man kasta ett öga in i bilen bredvid. Om det då är en man som kör kan man nästan vara övertygad om att han inom en bråkdel av en sekund kommer att peta sig i näsan.
Vad är det för drift hos männen som gör att de inte kan stanna vid ett rödlyse utan att fingret åker upp i näsan? Är det genetiskt betingat? Är det röda ljuset en utlösande faktor, en psykologisk retning? Är det själva inbromsningen som orsakar det eller den röda, lysande pricken? Och varför är beteeendet så utpräglat hos män?

Jag har under åren sett många olika illustrationer till evolutionen, men här är en snabb och effektiv version:

Jag har kunnat notera att modebloggarna är oerhört populära, så jag gör väl ett försök att visa lite trendig läraroutfit:
Det första ni får se är ett par bekväma tofflor man kan kasa runt  med  många timmar i sträck

Vad passar till detta om inte en matchande pekpinne?

Och som grädde på moset kommer en kalender i den mörkrosa nyans som alla trendkänsliga korridorvandrare har satsat på till hösten:

Min äldsta dotter har en kompis som är så duktig på att göra tårtor. De här tårtorna gjorde hon  eftersom dottern älskar skor.


Erika, du är otroligt duktig!

Så himla irriterande! Maken behövde göra en översikt över personer som skulle ha jour under en viss vecka. Då började vi skissa på en liten whiteboardtavla som vi har hemma. Snart upptäckte vi att tavlan inte riktigt räckte till, så jag föreslog att vi skulle skriva på kyl- och frysskåpsdörrarna i stället.
- Det verkar ju vara samma material, sa jag så där lagom självsäkert, på gränsen till självgod. jag tyckte jag var smart och hade kommit på en listig lösning - ja, ni vet väl hur det kan vara.

Sagt och gjort. Vi utnyttjade den betydligt större skrivytan som vi nu hade till vårt förfogande, och översikten blev rent ut sagt lysande. Maken var nöjd med sin jourplanering och började torka bort texten. Det blev bara en grön klegga på dörrarna.

- Jaha, vi kanske måste ha en blöt trasa, sa vi uppmuntrande till varandra.

Nytt försök med blöt trasa, med lika nedslående resultat.

- Jag provar med lite diskmedel, sa maken, nu lite spänd i rösten.

Diskmedel fungerade inte heller särskilt bra.

Alltså plockade vi fram det mesta vi hade i kemisk-tekniska produkter och provade dem vartefter.

Jag kom då med förslaget att man ska skriva lite med en penna och snabbt som ögat torka bort det, eftersom pennans lösningsmedel löser upp den oönskade färgen. Ett väldigt välkänt knep bland lärare som har råkat skriva på whiteboardtavlor med vattenfast penna.
Men här var det inte något bra knep....

Jag tittade dystert på vårt numera grönflammiga kylskåp och började metodiskt gnugga med såpa, fönsterputs, emaljputs (till spishällen), t-röd, vim och något slags mirakelmedel. Lite bättre blev det, men kylskåpet var fortfarande missklädsamt grönflammigt.
Väldigt dyster provade jag då rostborttagningsmedel.  Nu försvann det mesta, men det är fortfarande en märklig, grönaktig, flammig yta på dörren.
- Nej, men nu blev det ju nästan bra, sa maken vänligt uppmuntrande. 
Han är snäll maken, för kylskåpet är bara drygt ett år gammalt, och borde givetvis inte vara grönflammigt.

Så mitt tips till er är: skriv inte med whiteboardpenna på kylskåpet (fast det är det väl ingen som gör antar jag)  
                   

Idag har min svåger blivit pappa för första gången. Det blev en flicka som var 45 cm lång och vägde 2680 g. Vilken pytteliten unge. Som en docka. Vad köper man för kläder till en sån liten tjej? Dockkläder?

Bordsskick är det som inte hörs när man äter soppa.

Mannen beställer sju whisky i baren. Den första kastar han över axeln, följande sveper han i rask följd - men den sjunde och sista kastar han också över axeln.
Bartendern: - Varför kastar ni whiskyn över axeln?
- Jo, för den första smakar inte så gott. Och den sista blir man så dålig av...

Turisten kommer in på en bar i Texas. Där satt en mängd tuffa cowboys och drack whisky.
-Trevligt ställe det här, sa han. Sågspån på golvet och allt. Det ger atmosfär.
- Sa du sågspån, främling? Det är möblerna från igår!

De två satt på resaturangen och småkuttrade i det svaga ljuset. Han tog hennes hand och sa:
- Vill du äta frukost med mig i morgon, gullet?
- Ja, gärna, sa hon.
- Fint, ska jag ringa till dig, eller knuffa på dig?

Idag har vi åkt "Mälaren Runt". För er som inte vet vad det handlar om kan jag berätta att det är ett mäktigt, årligt evenemang med tusentals motorcyklar som åker - ja, runt Mälaren förstås. I vanliga fall brukar jag vara ganska imponerad av upplevelsen av den nästan ofattbara massan av motorcyklister av alla slag som åker runt och visar upp sig. Det är allt från ungdomar till veteraner, allt från tuffa brudar till grånade damer, allt från snälla familjefäder till hårda grabbar i dekorerade svarta skinnvästar och dekorerad hud (tatueringar alltså). Och alla åker tillsammans och fullständigt dominerar trafiken denna dag.
Just idag kom vi av oss, maken och jag, för vi kom fram precis när en olycka hade skett, och en förare låg på marken, samtidigt som ytterligare ett par andra motorcyklar låg på backen. De förarna lyckades haltande släpa undan sina motorcyklar åt sidan, men åtminstone en person var så illa skadad att ambulans tillkallades.
Maken och jag försökte signalera åt de trafikanter som närmade sig olycksplatsen, så att de skulle vara medvetna om att en olycka skett, så de kunde sänka farten. Tyvärr förstod inte alla allvaret i det hela, utan de blev närmast irriterade på våra signaler, och blåste vidare i hög fart. Lyckligtvis hände inget ytterligare just där.
Jag hoppas verkligen att den skadade mannen inte var alltför illa skadad.

Man blir så medveten om hur bräckliga vi är vid såna här tillfällen.

Vad är det som händer? De senaste veckorna har flera riktigt bra bloggar plötsligt stängt igen (för gott?). Några bloggare har råkat ut för elaka kommentarer, och då kan jag förstå att de ledsnar, men några av de andra har jättefina bloggar och massor av positiva kommentarer.
Vissa av bloggarna som försvinner är såna som man återkommer till dagligen för att de är så välskrivna eller roliga eller så tjusiga i layouten.  Det känns trist när de lägger ner, lite som när man var liten och man just hade  läst ut en bra bok. Ni vet den där lite sorgliga känslan av saknad.
Hoppas ni återkommer, att ni bara tar en liten paus och hämtar lite ny kraft!

Jag har en lite konstig egenhet att bli vrålhungrig så fort jag hamnar i en telefonkö. Blodsockret som strax innan har varit stabilt sjunker plötsligt med hastigheten hos en Diamyd Medicalaktie och jag känner mig desperat som en ökenvandrare. Med luren mot örat försöker jag knappa mig igenom alla olika alternativ som telefonisten erbjuder, samtidigt som jag kastar mig mot köksskåpen i jakt på energi. Helst vill jag ha snabba kolhydrater, sånt som jag avråder mina egna barn och mina elever från att äta.
Oftast hittar jag något som kräver en hel del tuggningsarbete, vilket alltför ofta innebär att när jag väl får svar i luren är jag upptagen med att tugga för fullt.
- Hej, du har kommit till Lotta (Petter Stina, Elin.....) på XXXXX.
- Tugg, tugg, fnys, tugg, tugg
- Hallå? Det här är Lotta (Petter, Stina, Elin...) på xxxx. Kan jag hjälpa till med något?
- Tugg, tugg, tugg tugg
- Hallå?!
- Hej...tugg, tugg, (här puttar jag in de halvtuggade kexen, eller vad det nu kan tänkas vara i kinden så jag liknar en hamster) jo, jag skulle vilja ha hjälp med xxxx.
Och nu har de halvtuggade kexen sugit åt sig allt saliv jag hade i munnen, så nu börjar jag hosta.

Den stackars människan sitter i sin ände av luren och undrar över varför jag ringer ett samtal och börjar äta samtidigt. Och hur ska jag förklara det? "Jo, jag tror att väntetiden ska bli så extremt lång så jag har förberett mig genom att äta högkvalitativt protein de senaste dagarna, och just nu inför själva samtalet laddar jag med kolhydrater för att prestera så bra som möjligt!"

Idag fick jag ägg från en kollega. Riktiga lantägg. Riktiga lantägg? Vad är alternativet egentligen? Stadsägg?

Igår började vi jobba igen. Det var så kul att få träffa alla arbetskamrater och sniffa runt i korridorerna. Det luktade nystädat överallt, och böckerna låg i stora travar.
Vårt arbetslag satt och betade av punkt efter punkt på dagordningen, när en av kollegorna plötsligt berättade att han just hade fått besked att han drabbats av cancer. Han har redan blivit opererad för att avlägsna tumören, och nu ska han genomgå cellgiftsbehandling den närmaste tiden, och han ska kollas upp de närmaste tio åren.
Och han är jätteung...Det borde inte vara möjligt.

Dotter Y höll på att plocka upp sina saker från strandväskan nere på stranden den första dagen på vår resa. Då kom en kvinna med en stor bricka med ananas, melon och koksnötter till försäljning. Y älskar ananas och blev klart intresserad.
Kvinnan kom fram och gav henne ett smakprov, och sen gick allt väldigt snabbt. Y ville gärna köpa en bit ananas, för hon tyckte det kändes fräscht och aptitligt. Innan hon hann reagera hade kvinnan skurit upp två klyftor av ananasen, och då Y plockade upp plånboken och höll i två tioeurosedlar ryckte kvinnan till sig dem, och slängde tillbaka två euro och försvann snabbt som en vind. Y var allmänt förvirrad eftersom hon stod och fixade med sin väska, och när hon insåg  vad kvinnan hade gjort och priset på ananasen blev hon väldigt ledsen, och hon kände sig lurad och bestulen. Nio euro per klyfta - cirka 90 kronor! Nu vill hon inte äta ananas längre, det som var hennes passion tidigare.

Var det värt pengarna?

Jag blev uppringd av en tjej som ville sälja någon sorts piller som man skulle bli pigg och fräsch av. I vanlig ordning skulle de "skänka" tabletterna och själv skulle man bara betala exp och porto.
Jag berättade att jag har fått något liknande hemskickat vid något annat tillfälle, och då blev de bara liggande.
- Men du kan väl prova, för de är väldigt bra, framhärdade hon.
- Nej tack, det är ingen idé eftersom jag vet att jag inte kommer att äta dem, sa jag.
- Men du kan väl ge bort dem till någon annan! svarade hon då.

Logiken i detta, någon???

Vi hade en väldigt tur när det gällde vår resa. Egentligen skulle maken och jag åka motorcykel till Danmark, och yngsta dottern Y skulle åka till Portugal på en dans/träningsresa. Men av olika anledningar blev det ändrade planer, så maken bestämde sig för att överraska oss.

På kvällen den 25 juli hittade han en sista-minutenresa, där priset för flyg och hotell (14 dagar) var betydligt lägre än det i vanliga fall kostar för en vecka, eller tom för en weekendresa. Avresa var drygt ett dygn senare, så det var snabba ryck.
Eftersom det var ospecificerad bokning kunde vi i princip hamna var som helst, och när vi landade var vi lite smått oroliga att hamna i något ruckel med kackerlackor eller "del i lägenhet" eller liknande.
Men det visade sig att vi hade tur. Vi hamnade på ett mysigt familjärt hotell med väldigt centralt läge med massor av butiker, musikpubar, restauranger, internetcafé, bankomater mm precis intill. Och bara några minuters promenad till stranden. Kanon!
Men man riskerar ju att få byta boende när det är ospecificerat, och det fick vi ju självklart göra när det var 2 dagar kvar. Till ett ruckel med kackerlackor? Nejdå,vi fick byta till Sunwings fräscha anläggning, där vi fick ett toppenrum med eget pentry.
Dagen när vi skulle åka hem blev det problem med planet, så vi fick stanna kvar en dag extra, ligga och njuta vid poolen, fick smörgåsar och middag av Ving samt fick ganska generöst betalt som ersättning för lunch (lunchen kostade knappt hälften). På kvällen fick vi åka till flygplatsen, och där bjöd flygbolaget på mat för att vi skulle stå oss till ca 23.30 då planet skulle gå hem.
Så vi kom hem 15 timmar senare än planerat. Men det gjorde oss ingenting. Det måste ha varit betydligt värre för de stackare som hade suttit på Arlanda sen kl 6 på morgonen, och kom iväg därifrån kl 21.30 på kvällen. De tappade en semesterdag, och hade betydligt tråkigare ställe att vänta på planet än vi som satt och slöade vid poolen hela dagen.

Jaha, nu har vi kommit hem igen, kläderna ligger i tvättmaskinen, väskorna är tömda på sand och snäckor, posthögen är genomläst, alla döda blommor är kastade, kvarglömt äckel i kylskåpet är kastat och bankkontot är betydligt magrare än för några veckor sedan.
Nu är det dags att damma av kalendern, läsa igenom kallelsen till uppstartsdagarna, kavla upp ärmarna och ladda för ett nytt läsår!

Nastan alla trubadurer vi har hort spelar:
1. Hotel California
2. No woman, no cry
3. Sweet home Alabama

Det spelar ingen roll vilken bar vi passerar. De latarna hor vi precis hela tiden. Ar inte de latarna lite "ute"?

Nej, trubadurerna blev absolut inte forolampade av att Y ropade "No". Igar kvall var vi pa samma stalle igen, och nar det var paus gick ena trubaduren genom hela lokalen, fram till Y, pussade henne pa kinden och smapratade lite.
Skont att han inte hade tagit illa upp.

Dotter Y satt och lyssnade pa nagra duktiga trubadurer i gar kvall. Nar de fragade publiken "Are you going to give us some applause?" horde hon fel och ropade ett hogt "NO!!".
Och hon som i vanliga fall forsoker vara hovlig och artig mot alla manniskor...

Eftersom inlagget har ovan var skrivet under tidspress fran nedrakningen pa internettiden blev det inte helt korrekt.
Nu kommer ett litet tillagg for att fortydliga det hela....
Trubaduren hade sagt : "Do we deserve applause?", men Y horde fel och tyckte att han sa "Do we deserve a pause?". Vilket forklarar hennes "NO!"

Ny rapport fran Spanska hettan: Jag tror att jag ar pryd, for jag har valdigt svart for folk som kommer i enbart en stringtrosa och satter sig pa restaurang. Det kanns inte frascht. Ok, att det ar semester och man ar mera lattsamt kladd an vanlig, men BARA stringtrosa pa restaurang ar for mycket for min smak.
For ovrigt upptackte vi nagot vi tror ar rekord i att vara ogenerad igar. Mitt pa stranden satt en ung tjej och lattade lite pa bikinitrosorna sa att hon med hjalp av en pincett skulle kunna sitta och plocka bikinilinjen, och frisera sig lite i storsta allmanhet!
Ursakta att prickar och ringar over bokstaverna saknas...Hoppas det blir begripligt i alla fall.

Sitter just nu pa ett internetcafe i Spanien och flamtar i varmen. Medelhavet ar knallblatt och ljummet, himlen ar bla och palmerna vajar lite i brisen. Fick lite bloggabstinens och var tvungen att titta in har lite. Aterkommer med bilder och bland annat en beskrivning av hur dotter Y blev grymt lurad av en ananasforsaljerska pa stranden.