Inlägg 87: #Blogg100
Och plötsligt bara stod den där...
...och stack ut mot alla de andra maskrosorna. Den var så perfekt, som ett litet konstverk.
Inlägg 86: #Blogg 100
Med ett knippe färska rabarber i väskan och både ägg, mjöl, smör och socker i skåpet därhemma, kunde jag inte motstå frestelsen att baka rabarbermuffins.
Jag hittade ett så himla bra recept på muffins som fick en smarrig blandning av syrligt och sött, och som var så fluffiga att de liksom smälte i munnen.
Inte så himla bra för midjemåttet kanske, men desto bättre för humöret!
Inlägg 86: #Blogg 100 En skogspromenad
Jag gick en sväng i skogen där fåglarna kvittrade alldeles hysteriskt. Jag slog mig ner på en stubbe för att lyssna på lite fågeldrill.
Det rasslade till lite bland grenarna och så klev en lätt generad motionerande man fram. Han hade tydligen också slagit en liten drill.
Inlägg 85: #Blogg100
Inlägg 84: #Blogg100
Tänkvärt om kreativitet
!
Inlägg 83: #Blogg 100
Wow! Vilken tur jag har! Nu ska jag omedelbart kontakta avsändaren och lämna mina kontouppgifter så att jag så fort som möjligt får mina miljoner på mitt bankkonto!
Inlägg 82: #Blogg100
Jag vet att jag har lagt upp bilden på tomaten för ett par månader sedan, men jag tittade på den idag igen, och jag måste säga att jag är ganska förtjust i saker som inte är alldeles perfekta. Jag tilltalas av det som är lite slitet, snett och skevt. Tycker att rostiga ytor är vackra. Slitet tegel är rena skönhetsupplevelsen. Patinerade terrakottakrukor som visar att de bär på en historia är konstverk.
Jag vet att jag är löjlig, men visst är ägget vackert?
Tomaten var så skrynklig så den skulle inte passa i en sallad eller på en smörgås längre. Lite sorgligt. Jag delade den på skoj, och då visade det sig att den var full av frön som hade börjat gro redan inne i tomaten! Jag plockade försiktigt ut fröna och lät dem ligga och gro på ett tunt jordlager på ett fat med tunn plastfilm över, och fröna visade sig ha en fantastisk livskraft, för de satte genast fart och på bara några dagar var fatet fullt av små plantor. Jag plockade över minst 20-30 av plantorna i små plastkrukor, men hade fortfarande en massa små levnadsglada plantor på fatet. Jag tog med fatet och några av plantorna till jobbet, där jag delade ut krukor till höger och vänster. En av mina arbetskamrater fick ta med sig fatet med de återstående plantorna hem för omplantering. När jag fick rapport senast hade de vuxit rejält och var både vackra och starka. Så var jag på en påskfest och tog med mig en hel kasse tomatplantor, som jag delade ut. Nu finns de plantorna utspridda i fyra olika hem, och jag tror att de allihop mår prima.
Nu har jag bara fem plantor kvar, och de är jättekraftiga och nästan en meter höga.
Fattar ni vad fel det är att döma ut någon bara för att ytan börjar tappa den släta fräschören och få lite linjer och rynkor?
Inlägg 81: #Blogg100 Fototriss: Ätbart
Den här veckans tema på fototrissen gav många möjligheter. Hur många bilder har man inte tagit på mat, ätande personer, frestande bakverk, fräscha frukter och grönsaker och liknande? Undrar om det inte i själva verket är sånt som man tar flest bilder på....
Den här gången får min lilla fotomodell Cornelia visa temat på tre sätt:
Inlägg 80: #Blogg 100
I går fick jag ett erbjudande om ett nytt jobb. Jag funderade över erbjudandet ett tag. Det skulle innebära ett bättre schema, bättre lokaler med nyare utrustning och större möjligheter att påverka inköp av material och annat.
Så hade jag ett par lektioner med en klass som har några riktigt tungjobbade elever. Ibland kan de vara så taggiga och negativa och sura och motsträviga och lata så att man blir galen. En kille var på sitt allra sämsta humör. Det krävdes en massa energi och psykologi från min sida för att få honom att få något gjort. Han verkade både tjurig och ledsen. Efter den intensiva lektionen hade jag nästan lite huvudvärk.
Då satte jag mig omedelbart och skrev ett svar angående det erbjudna jobbet. Jag tackade nej. Man kan inte överge maskrosbarn.
Inlägg 79: #Blogg100
Här är en världskarta som visar de länder i världen där barnaga är förbjudet
Inlägg 78:#Blogg100
Jag märker att när det hopar sig med arbetsuppgifter kan jag reagera på två sätt:
1. Om det är högar med pappersarbete eller dokumentation som jag har släpat hem så har jag en tendens att lite rastlöst bryta av mitt arbete lite då och då och köra den klassiska finten med diverse städinsatser. Den strategin delar jag med många, det vet jag. Många brukar ju även passa på att baka och fixa när de har extra mycket att göra.
2. När jag rannsakar mig själv inser jag att jag köper block och pennor i perioder av hög arbetsbelastning. Den senaste veckan har jag köpt ett helvitt jättesnyggt spiralblock på en bokhandel och ett fantastiskt blått spiralblock på Clas Olsson. Jag har dessutom köpt nya pennor vid båda tillfällena. Och jag har i vanlig ordning suttit och fikat och testat de nya pennorna på första sidan i blocket. Först brukar jag texta namn på familjemedlemmar, sedan börjar jag snirkla till det hela och skriva namnen i tjusig skrivstil.
Allt detta är ett tecken på att det börjar bli dags för sommarlov.
Inlägg 77: #Blogg 100 Nya saker
Jag har alltid tänkt på mig själv som ganska flexibel, så där att det inte stör mig så mycket om jag tvingas kasta om planer med mycket kort varsel, dvs ganska tolerant mot förändringar.
Men jag gillar inte att byta kalender, väska, plånbok, dator eller telefon. Jag gillar att ha gamla välbekanta saker som jag vet hur de fungerar. Då är jag otroligt konservativ
Nu har jag precis bytt telefon, och det är ett elände att komma underfund med alla nya knappar och funktioner. Jag vet att när jag bytte telefon senast, för drygt fyra år sedan, så hade jag ett slit med all nya funktioner. Jag kunde till exempel inte svara i telefonen de tre första gångerna det ringde. Jag tryckte och tryckte på den gröna luren, men inget hände. Till slut var det någon som berättade att jag skulle dra luren åt sidan, och då gick det ju bättre.
Nu har jag nya knappar och nya funktioner, och gamla välbekanta appar har uppgraderats och bytt utseende. Jag känner mig förvirrad och tänker att jag bara ska använda telefonen till att ringa på. Jag har inte lust att lära mig alla konstiga saker.
Dessutom fick jag hjälp hos "mobiltelefondoktorn" med att lägga över adresslista och foton. Däremot fick de inte lägga över meddelanden och notiser pga datasäkerhetsregler.
När mannen bakom disken höll på med mina bilder tittade han upp och sa: Oj, det här kommer att ta tid. Du har väldigt många bilder...
Och det är klart att det har blivit många bilder. Jag fotograferar ofta och gärna det jag ser i min omgivning. Och jag fotograferar gärna roliga händelser tillsammans med nära och kära. Och jag fotograferar mina elever då och då när de laborerar, jobbar praktiskt eller sitter och jobbar i största allmänhet. Dessutom dokumenterar jag tex anteckningar från tavlan och liknande för att kunna använda senare. Så det har blivit många, många bilder. Någon gång ska jag sätta mig och rensa bort gamla ointressanta saker, dubletter och oskarpa bilder.
Så nu har jag en gammal telefon som innehåller mina gamla meddelanden, och en ny telefon som innehåller resten.
Det enklaste vore om saker höll i evighet så att man aldrig skulle behöva byta.
Viktigt och hjärtskärande
Fick en så viktig kommentar på ett inlägg från i går, som handlade om den hårda verklighet som kan råda i skolans värld, med dolda maktstrukturer som kan göra tillvaron till ett helvete för vissa barn. Freja skrev så här:
Det gör ont i mitt hjärta att läsa. Dels för att skolan kan vara en så hård och otäck värld, dels för att min dotter hade samma situation i flera år på sin förra skola. Hon kom till klassen i ettan, då hade de flesta andra gått tillsammans ända sen förskolan. Det fanns ett fåtal ledare i klassen och de hade all makt, de andra lydde och lärarna verkade inte ens se strukturen. Min dotter stod emot. I fyra år stod hon emot och vägrade gå med på ledarnas krav. För det blev hon utstött och väldigt illa behandlad. Vi pratade med lärarna, med skolsyster, med kurator och psykolog, med rektor. Jag och mannen var med på skolan och gick på massor av möten. Inget funkade, inget blev bättre. Sen gjordes en enkät som visade att många barn mådde dåligt i klassen men dolde det. Psykolog och kurator började kartlägga vad som hände, och kom fram till det vi sett fyra år tidigare. att klassen leddes av två killar och två tjejer, och inte av lärarna. Då äntligen bröt de upp strukturerna och hennes sista år på den skolan blev lugnare och bättre. Men än i dag, tre år senare, har hon nästan inga vänner, och har svårt att fungera med jämnåriga, det är hjärtskärande att se. Samtidigt som jag är så stolt över att hon stod upp för sig och för andra svaga i klassen, alldeles ensam, i fyra år, utan att vika sig!
Det kan verkligen vara en tuff tillvaro för vissa elever. Jag lider med Frejas dotter, och förstår att hon måste ha haft många jobbiga dagar. Det är imponerande att hon vågade och orkade stå emot grupptrycket. Jag hoppas verkligen att hon hamnar i bättre grupper fortsättningsvis under sin skolgång.
Jag förstår att det kan verka konstigt att det kan pågå under lång tid utan att det åtgärdas, men det är verkligen inget lätt problem. De här "ledarna" är ofta experter på att dölja sitt spel, så att lärarna är de sista som upptäcker det. De kan ofta vara artiga, trevliga och sociala när vuxna ser och hör, och kan ofta uppfattas som positiva krafter som är bra för gruppen. Starka ledare är ju många gånger bra för grupper.
Sen kan spelet ske när man som lärare inte ser och hör, så att kamrater kan utesluta vissa utvalda med utstuderat grymma och raffinerade metoder. De kan kan vara mästare på att förnedra genom att inte svara på tilltal, att inte skratta åt personens skämt, men däremot skratta vid fel tillfälle. Det går att titta för länge, att undvika att titta (visa sitt ointresse) och att säga nedlåtande kommentarer när alla vuxna är utom hörhåll. Sen kan de köra ett spel och manipulera med andra elever i klassen, så att de går med på att vara elaka och delta i det osynliga spelet för att få tillhöra "rätt grupp". Väldigt få elever klarar och vågar signalera att det inte är ok, utan de spelar med och hoppas att det ska gå över någon gång. Om någon vågar "skvallra" kan det på ytan lösa sig, men den eleven kan mycket väl vara ute i kylan, och det blir en signal till andra att det inte är värt att säga något.
Om man som lärare börjar få en känsla av att något inte står rätt till, brukar man försöka vara uppmärksam på signaler, men det går inte att upptäcka vare sig elaka kommentarer eller blickar, och när man försiktigt frågar elever brukar de förneka eller ha konstiga förklaringar.
Ibland vill man bryta upp negativa grupperingar genom att stuva om i grupper i samband med gruppuppgifter eller diskussionsgrupper, och i all sin välvilja kan man då ställa till det ännu värre, genom att ovetande om det hela sätta ihop "offer och förövare", vilket kan få den utstötte att känna att det är outhärdligt att sitta och samarbeta men hela tiden känna sig som en oönskad gäst. Och fortfarande berättar ingen för lärarna om vad som pågår.
Det är den här lömska psykologiska terrorn som kan pågå så länge utan att det upptäcks, utan att det finns något att ta på och utan att det ska kunna åtgärdas. De flesta barn avstår också från att berätta något hemma, både de utsatta barnen, och de som mot sitt eget samvete deltar i utfrysning av en klasskamrat, för de flesta är rädda för vilka konsekvenser det kan få att avslöja allt.
Jag förstår om föräldrar kan känna förtvivlan och uppfatta det som att skolan sanktionerar beteendet, men jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att skolpersonal som verkligen upptäcker vad som sker avstår från att agera. Men det är ett komplext problem, otroligt sorgligt, och de utsatta barnen bär med sig sorgen och ärren i hela sitt liv.
Jag tror att det är viktigt att hitta bättre och effektivare verktyg för att komma tillrätta med den här typen av problem, så att andra elever i klassen vågar berätta om någon far illa.
Vi brukar regelbundet prata om olika maktstrukturer och ge exempel på det där med blickar, tystnad, hånfulla skratt och kroppsspråk så att eleverna ska förstå att vi känner till med vilka medel utfrysning ska ske. Vi jobbar verkligen på det, men vi måste jobba vidare.
Den här nya konstiga "mobbinghumorn" som sprider sig på tv och i radio har ju verkligen inte gjort saken bättre. Där sitter kända och populära personer och förolämpar varandra bortom all anständighet, som ett slags roligt skämt, och hela publiken skrattar och applåderar. Sen ser man hur de hårda orden och förolämpningarna ökar hos barnen, för de har ju fått lära sig att de populära kändisarna får säga så, publiken skrattar, föräldrarna skrattar när de ser programmet, och barnen får alltså signaler om att det är ok och roligt att förolämpa och säga nedlåtande saker till varandra. Allra roligast är det tydligen på program á la Parlamentet, om man förolämpar och hånar utseendet på olika sätt. Så när barnen säger elaka saker till varandra kan det antingen vara ett konstigt skämt med inspiration från underhållningsprogram på bästa sändningstid, eller så används det som täckmantel för att få chansen att vara riktigt utstuderat elak mot en kamrat.
Jag är så trött på elakheter!!!
Inlägg 76: #Blogg 100
Jag har en grupp elever som har ganska negativ inverkan på varandra. Där finns i vanlig ordning ett par ledargestalter som av någon anledning kan manipulera med sina kompisar, så att de även utför negativa handlingar för att få tillhöra gruppen. Och så finns det några individer som har låg rang i gruppen, och som får vara med lite på nåder. De kan både ljuga och offra andra relationer för att få vara med. Riktigt accepterade blir de aldrig. De hänger sig liksom fast i utkanten av gruppen, som en som håller på att falla utför ett stup desperat håller sig fast i en grästuva.
Och eftersom jag måste skriva så att det inte finns någon risk att identifiera personerna måste jag uttrycka mig lite otydligt, i allmänna ordalag, men i går var det nästan smärtsamt att bevittna hur en av "utkantseleverna" sålde sig genom att beskriva sig själv på ett förnedrande sätt, med ett förlöjligande av det egna utseendet, för att vinna skratt från den eftertraktade gruppen, och köpa sig lite tillhörighet en stund till.
Mitt hjärta stannade nästan och jag blev alldeles kall i hela kroppen. Men eleven i fråga avböjer all inblandning från alla vuxna. Tillhörighet har tydligen ett väldigt högt pris ibland.
Inlägg 75: #Blogg100
Det måste inte alltid vara så krångligt med mat. Idag hade vi glömt att fixa fika till vår sena eftermiddagskonferens, och i vanliga fall brukar vi ha ganska nyttiga mackor med grovt bröd med gott pålägg, men eftersom det blev en nödutryckning blev det flottiga chokladmunkar för att klara eftermiddagshungern.
Det innebar att när jag kom hem var jag inte sugen på något tungt och mastigt, utan jag ville ha något som inte skulle bli en klump i magen. Och då blev det lite nyskapande enligt proncipen "Här har du ditt kylskåp":
Dela färsk broccoli i små fina buketter, och skär rotstockarna i tärningsstora bitar.
Skala några morötter och skär dem i tärningsstora bitar.
Skär en stor gul lök i bitar, storlek efter behag.
Hacka ett par vitlökskryddor.
Dessutom ville jag hacka lite chilifrukt, men jag hade ingen hemma.
Riv skalet på en limefrukt och blanda med grönsakerna, pressa lite av saften över alla ingredienser.
Värm en stekpanna och börja med att steka morötter och rotstockar en liten stund. När de har börjat mjukna hälls även broccolibuketterna och löken ner i pannan. Krydda med lite ingefära, kanel, franska örter och sambal oelek.
Stek några minuter så att broccolin börjar mjukna, men fortfarande har kvar frasigheten.
Servera som en vegetarisk pyttipanna med ett smarrigt bröd till. Gott, nyttigt, snabbt och enkelt!
Inlägg 74: #Blogg 100
Idag har vi suttit tre lärare och rättat prov intensivt i nio timmar. Och då hann vi ändå inte med riktigt alla. Sen har vi två delprov till i matte plus alla prov i no.
Våra beslutsfattare vet verkligen hur man ska förvalta arbetstiden för pedagoger som har läst i 4-5 år på högskola för att få en akademisk examen.
Inlägg 73: #Blogg 100
Håller just på att plocka ihop mitt material i en rejäl väska för att åka hem till en kollega där vi gemensamt ska rätta två delar av de nationella proven. Jag kommer på detta sätt att rätta ca 60 av mina 208 nationella prov...
För er som inte riktigt vet hur det är upplagt: i åk 9 har eleverna nationella prov i sv, eng, ma, NO och SO. Det är alltid flera delprov i varje ämne. Jag undervisar i matte och NO, och på nationella provet finns det A-D, dvs fyra delprov. Det är tre skriftliga och ett muntligt. I NO finns också A-D, tre skriftliga delar och en laborativ del, där man bedömer både laborationsplanering, förberedelse, utförandet av laborationen och laborationsrapporten. Allt detta ska bedömas på 26 elever. Alla resultat ska sammanställas och redovisas via en trött länk till Skolverket. Parallellt med att det ordinarie lektionsarbetet ska pågå, både med niorna och med övriga klasser jag undervisar i.
Vi har fått två halv och en heldag avsatt som studiedagar för att rätta våra prov, och då har vi plockar ut de delprov där det krävs lite mer bedömningar av svaren - där det inte bara är rätt eller fel.
Förutom detta ska vi planera och genomföra två heldagar med exkursioner för alla sjuor och åttor. Det är väldigt roliga dagar, men det tar naturligtvis tid att planera, kolla material och komplettera det som har tagit slut och göra alla förberedelser.
Arbetstopp? Ja, det kan man nog påstå.
Inlägg 72: #Blogg 100
Inlägg 71: #Blogg 100
Jag är så löjligt morgonpigg, har alltid varit det, även under tonåren då alla andra kunde sova bort hela dagar. Jag vaknar mycket tidigt tillsammans med morgonlärkan och de första solstrålarna, flera timmar innan andra, mer normala människor kliver upp.
Tänk om man kunde ha nytta av sin läggning? Starta ett företag där man erbjuder sig att åka runt och ta hand om morgonpigga småbarn hos trötta och utvakade småbarnsföräldrar? Jag vet att det finns en stor tänkbar kundkrets och med rätt marknadsföring skulle man kunna bygga upp ett stort intresse (tex ha stora annonser som poppar upp på olika internetsidor...). Jag måste bara fundera på hur man skulle kunna lösa problemet med att hinna med fler barn samtidigt. Kanske skaffa en stor skåpbil där man kan åka runt och plocka upp barnen och ha ett slags ambulerande morgondagis. Fast det kanske skulle verka suspekt?
Inlägg 70: #Blogg100
Här kommer ett typiskt I-landsproblem: Jag stör mig så ofta på att all reklam tar så stor plats när man loggar in på vissa sidor på nätet, så att knappt halva sidan återstår till det man vill se, eller det man vill skriva. Man blir tvungen att scrolla vidare hela tiden, för att halva sidan fylls av jobbig reklam. Ibland är det dessutom så att en reklamruta hoppar fram och täcker hela sidan, så man måste leta rätt på ett kryss som gör det möjligt att klicka bort reklamen.
Och så stör det mig att det finns så mycket smaklös, sexistisk, normfixerad och obehaglig reklam. Man undrar om reklammakarna är födda i ett annat århundrade.
Inlägg 69: #Blogg100 Hos frissan
Igår hoppade jag in på en "Drop In"-tid hos en frissa och klippte mig ganska radikalt. Ni vet hur frisörer brukar vara - de är sociala och pratsamma och lättsamma. Det är antagligen ganska många som kopplar av och anförtror sina frisörer väldigt privata saker för att det känns så avkopplande att sitta där och få håret fixat.
För mig var det precis tvärtom igår. Ja, alltså det var inte jag som fixade frisörens hår, men det var hon som lättade på sitt hjärta och berättade om hur hon hade blivit bedragen av sin man på ett mycket fult sätt, och hur hon efteråt hade gått i terapi, och detaljerade beskrivningar av husförsäljningar, tillfälliga andrahandsboenden och till slut hade hon fixat en lägenhet att landa i. Och på Valborgsmässoaftonen hade hon druckit sig full. Det och en hel del andra saker fick jag veta.
Och när jag lämnade lokalen stod hon där lite lätt tårögd och skrev upp namn och nummer till min tandläkare, för hon behövde få tag i en bra tandläkare, sa hon.
Nästa gång jag går till frissan ska jag försöka låta bli att vara så inbunden, så jag ska försöka blotta åtminstone lite av mitt eget själsliv, så att den stackars frissan ska slippa stå för hela samtalet.
Inlägg 68: #Blogg100
Ett litet tips så här på lördagskvällen: Om ni får för er att svänga ihop en sallad och bestämmer er för att låta en av kryddburkarna ha locket avskruvat bör ni inte välja cayennepepparburken!
*HejBullen!Detvarintehonsomvarmedomdethärsomskrevbrevet*
Låttips från brorsan 5: Sailing
För alla som gillar säckpipor, Rod Stewart, skönsjungande kvinnor och skotsk stämning blir det här en högtidsstund.
Låttips från brorsan 4: Mary Pickford
Katie Melua är ju alltid så himla bra! Här en lite rolig och lättsam låt med lustig text.
Låttips från brorsan 3: Under vinrankan
Monica Zetterlund med en låt som är så vacker att man ryser.
Låttips från brorsan 2: Donna Juanita från Spader Madame
En viktig låt som har fått alldeles för lite uppmärksamhet i könsrollsdebatten. Monica Zetterlund i högform. Lyssna ordentligt på texten. Har det blivit så mycket bättre nu?
Låttips från brorsan 1: Blodsvisan från Spader Madame
Här kommer en gammal höjdare från "Spader Madame". Jag har alltid tyckt att Grynet Molvig har varit både duktig, rolig och vacker, men nu när jag ser klippet tycker jag att hon är helt otroligt vacker.
Inlägg 67: #Blogg 100
Ibland kör det ihop sig i vår verksamhet. En kollega blev sjuk igår, så jag fick rycka in och vikariera för henne med en sista repetition inör nationella proven som var idag. Vi stuvade om lite på skolan så att jag även fick vakta dagens nationella prov. I morgon har mina nior nationellt prov i matte, och om kollegan inte är frisk på torsdag ska jag vakta hennes klass på nästa nationella prov den årskursen har, och på fredag har mina ungar nästa delprov NP i matte. Samtidigt har vi besök av skolinspektionen den här veckan.
Man får väl lov att påstå att vi just nu är intensivt utsatta för alla kontrollfunktioner som finns.
Och jag hoppas naturligtvis att alla ungar lyckas prestera riktigt, riktigt bra!
Inlägg 66: #Blogg100
En dag då tusen tankar surrar och olika möjligheter ligger öppna. Måste tänka och ta kloka beslut.
Kan inte uttrycka det klarare än så här.
Aprilväder i maj
Solen strålade så vackert att vi dukade fram lunchen på balkongen. Precis innan jag gick in för att hämta själva maten reflekterades solglittret i det blå vattnet nedanför, i tusentals små glittrande solkatter.
På den lilla stund det tog att ta några steg in i köket och greppa tallrikarna hann vädret slå om, så bara några minuter senare virvlade snön omkring och gjorde luften nästan ogenomsiktlig.
Tur att det är en inglasad balkong!
Och efter det har det växlat mellan strålande sol och virvlande snö i några omgångar till.
Aprilväder? Fast det är maj?
Inlägg 65: #Blogg 100 / Fototriss: Så här ser det ut där jag är
Det här blir min tolkning på temat "Så här ser det ut där jag är". Inne på tredje veckan med rinnande näsa har jag fått veta att jag eventuellt för första gången i mitt liv har reagerat på de höga pollenhalterna. Hmmm, hoppas i så fall att det är en engångsföreteelse.
"Fixade nässprejsflaskor" för att de ska se tjusiga ut inför fotograferingen.
Ett litet stilleben av dagens utrustning
Och här har vi själva boven i dramat
Inlägg 64: # Blogg100
Solen skiner och man tror att det ska vara varmt, men isvindar kryper in under kläderna och gör att man småhuttrar lite. Det gäller att inte ta för givet att det ska vara sol och värme bara för att det är maj månad!
Inlägg 63: # Blogg100
När jag klev upp i morse och blickade in i mina nyvakna ögon i spegeln råkade jag titta ner i handfatet, och då såg jag att det var en ful, missfärgad kalkbeläggning liksom i en ring runt vattenkranen. Jag tog en trasa och försökte torka bort det, men då det fortfarande såg lika fult ut kunde jag inte släppa tanken på att få bort det. Så jag började skrapa med en svamp. Inget resultat. Jag klickade ut en klick tandkräm och gnuggade. Inget resultat. Jag offrade en tandborste och gnuggade, och kände samtidigt att jag lade ner löjligt mycket energi på en oviktig detalj. Men fortfarande inget resultat. Jag testade även Vim med hjälp av en diskborste, lite såpa och, lite diskmedel. Började känna mig fånig, men hämtade bakpulver och gnuggade ut det. Det gav lite resultat, men det blev inte perfekt. Hoppades att ingen nånsin skulle få reda på vad jag lade ner så mycket energi på, och gick ut i köket och skar upp en citron, och gnuggade citronen mot den stenhårda kalkbeläggningen. Det började luckra upp sig. Tog därefter en kleggig blandning av bakpulver och citronsaft och gnuggade runt kranen med tandborsten och kände en klar triumf när kalken löste upp sig och allt var skinande rent. Svor på att aldrig avslöja för någon att jag kunde bli så besatt.
Kom efter en stund på att jag i stället skulle bjuda på att jag blev så besatt av en så löjlig detalj. Så varsågoda! En dag kommer jag att sitta inspärrad i ett rum, fullproppad med starka mediciner som ska bota min besatthet att få tvättställ och spisar kliniskt rena. Samtidigt som terapeuter med hjälp av samtalsterapi och ett individuellt utprovat träningsprogram ska försöka få mig att inte spara så mycket gamla kläder, tidningsartiklar och böcker.
Men i alla fall, när jag stod där och gnuggade intensivt på mitt tvättställ dök den här gamla roliga låten upp i mitt huvud:
Inlägg 62: #Blogg100
Luta er tillbaka, koppla av och njut!
Inlägg 61: Blogg100
Fiat har gjort en kampanj på temat "Don´t drink and drive". Jag tycker att de här bilderna är genialiska!
