neverkeso

Inlägg 76: #Blogg 100

Jag har en grupp elever som har ganska negativ inverkan på varandra. Där finns i vanlig ordning ett par ledargestalter som av någon anledning kan manipulera med sina kompisar, så att de även utför negativa handlingar för att få tillhöra gruppen. Och så finns det några individer som har låg rang i gruppen, och som får vara med lite på nåder. De kan både ljuga och offra andra relationer för att få vara med. Riktigt accepterade blir de aldrig. De hänger sig liksom fast i utkanten av gruppen, som en som håller på att falla utför ett stup desperat håller sig fast i en grästuva.

Och eftersom jag måste skriva så att det inte finns någon risk att identifiera personerna måste jag uttrycka mig lite otydligt, i allmänna ordalag, men i går var det nästan smärtsamt att bevittna hur en av "utkantseleverna" sålde sig genom att beskriva sig själv på ett förnedrande sätt, med ett förlöjligande av det egna utseendet, för att vinna skratt från den eftertraktade gruppen, och köpa sig lite tillhörighet en stund till.

Mitt hjärta stannade nästan och jag blev alldeles kall i hela kroppen. Men eleven i fråga avböjer all inblandning från alla vuxna. Tillhörighet har tydligen ett väldigt högt pris ibland.

 

Det gör ont i mitt hjärta att läsa. Dels för att skolan kan vara en så hård och otäck värld, dels för att min dotter hade samma situation i flera år på sin förra skola. Hon kom till klassen i ettan, då hade de flesta andra gått tillsammans ända sen förskolan. Det fanns ett fåtal ledare i klassen och de hade all makt, de andra lydde och lärarna verkade inte ens se strukturen. Min dotter stod emot. I fyra år stod hon emot och vägrade gå med på ledarnas krav. För det blev hon utstött och väldigt illa behandlad. Vi pratade med lärarna, med skolsyster, med kurator och psykolog, med rektor. Jag och mannen var med på skolan och gick på massor av möten. Inget funkade, inget blev bättre. Sen gjordes en enkät som visade att många barn mådde dåligt i klassen men dolde det. Psykolog och kurator började kartlägga vad som hände, och kom fram till det vi sett fyra år tidigare. att klassen leddes av två killar och två tjejer, och inte av lärarna. Då äntligen bröt de upp strukturerna och hennes sista år på den skolan blev lugnare och bättre. Men än i dag, tre år senare, har hon nästan inga vänner, och har svårt att fungera med jämnåriga, det är hjärtskärande att se. Samtidigt som jag är så stolt över att hon stod upp för sig och för andra svaga i klassen, alldeles ensam, i fyra år, utan att vika sig!