neverkeso

Nu har Annica Dahlström lämnat sin plats i Hjärnfondens styrelse. Läs vad Karin Bojs skriver i DN

Det är oroväckande att politiker tar beslut om stora förändringar utan att öppet ta ansvar för sina beslut.

Filippa Reinfeldt bör vara lika tillgänglig för reportrar när hon ska redovisa bakgrund och konsekvenser av stora organisatoriska förändringar, som hon är när hon ska visa nya klänningar och gulliga reportage om hur hon håller sig i form.

Come over to the window, my little darling
I'd like to try to read your palm.
I used to think I was some kind of Gypsy boy
Before I let you take me home

Now so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

Well you know that I love to live with you
But you make me forget so very much
I forget to pray for the angels
And then the angels forget to pray for us

Now so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

We met when we were almost young
Deep in the green lilac park
You held on to me like I was a crucifix
As we went kneeling through the dark

Oh so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

Your letters they all say that you're beside me now
Then why do I feel alone?
I'm standing on a ledge and your fine spider web
Is fastening my ankle to a stone

Now so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

For now I need your hidden love
I'm cold as a new razor blade
You left when I told you I was curious
I never said that I was brave

Oh so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

Oh, you are really such a pretty one
I see you've gone and changed your name again
And just when I climbed this whole mountain side
To wash my eyelids in the rain!

Oh so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

Nu har jag tydligen förmedlat min aversion mot repor till mina elever. Igår hade vi ett matteprov i geometri med niorna, så jag hade med mig en bunt nya linjaler, fortfarande inpackade i sina plastfodral. När eleverna hade skrivit färdigt provet såg jag hur de med stor möda puttade tillbaka linjalerna i plastförpackningen igen, innan de lämnade tillbaka dem till mig. Jag fick nästan lite dåligt samvete men var samtidigt glad över att linjalerna kommer att fortsätta att vara fräscha och repfria ett tag till!

Eleverna är också väldigt snälla och färgsorterar pennor i olika fack i vår stora pennlåda. Jag ska lägga in ett foto på den fina asken här nästa vecka när jag har fått tillfälle att ta en bild.

.

Jag har säkert någon konstig diagnos som gör att jag hatar repor och osorterade pennor. Vad kan det vara?

Eftersom filmen är så hiskeligt lång tog vi en paus med några minuters bensträckare mitt i filmen. När eleverna hade gått ut från salen hörde jag ett sorgligt snyftande någonstans i rummet. Det var ju ganska mörkt så jag såg mest konturer av stolsryggar, men när mina ögon vande sig vid mörkret såg jag att två flickor satt kvar mitt i rummet, och den ena tittade lite olyckligt hjälpsökande åt mitt håll. När jag kom dit såg jag att den andra flickan satt och grät så att ansiktet var alldels rödflammigt. Det visade sig att hon just hade fått veta att hennes svårt sjuke morfar nu var utom räddning, så han var döende. Hennes mamma hade åkt till staden där han låg på sjukhus för att vaka vid hans dödsbädd, och här satt flickan och grät över döden som aldrig kommer lägligt.

Det var så otroligt sorgligt att höra hennes snyftningar och veta att det inte fanns något att göra för att hjälpa henne. Inte något mer än att hämta två handdukar - en fuktig med kallt vatten att fräscha upp det tårdränkta ansiktet med, och en torr för att torka bort både tårar och vatten.

Jag kan tyvärr inte berätta några detaljer om vad det handlar om, för jag vill inte riskera att det går att hitta kopplingar till de berörda människorna, men det är så otroligt frustrerande att ha kämpat länge för att komma vidare i byråkratdjungeln, och när man tror att man har kommit i hamn visar det sig att alla handlingar skickas tillbaka (ett par års handlingar - en jättebunt!!) för att någon formulering i dokumenten är otillräcklig, och med det står man på ruta ett igen!

Och det luktar besparingar lång väg!

Klicka på länken här ovan och lyssna på den nya låten!

Jag vet att många vill avfärda Al Gores "En obekväm sanning" som förvrängd propaganda, men den är minst sagt omskakande.

Det vore ju himla bra om de som tvivlar på skrämselpropagandan har rätt, att det inte alls är ett allvarligt läge på jorden. Jag skulle vara glad om det är de som har rätt.

Men tänk om det är de som varnar för alla tecken på att vi fördärvar vår egen planet som har rätt? Vad gör vi då? När ska vi ta varningarna på allvar? I tid eller när det är för sent?

.

Som tur är har jag registrerat kortet på SL:s hemsida så jag har förlustgaranti och får ett nytt om några dagar. Men när jag klev på bussen och upptäckte att kortet var försvunnet var jag tvungen att betala med mobilen. Den enkla resan på ett par mil kostade 54 kronor...

PER ASK???