neverkeso

Igår var vi på förlovningsmiddag. En av våra Y-döttrar har förlovat sig med R, och R:s familj bjöd på en fantastisk italiensk buffé.







Det nyförlovade paret

Vi funderar på att gå på dagens match Hammarby-Örgryte. Det som talar emot det är det tråkiga vädret. Inget fotbollsväder precis.

När jag tittar i min kalender kan jag konstatera att  i morgon är det fulltecknat. Jag har fem möten inbokade, varav ett innebär att jag ska åka iväg fyra mil för att ta emot speciell information. Två av mötena kommer att bli ganska känslosamma. Ett möte kommer mest att vara trivsamt, och ett annat är ett rent planeringsmöte.
Om nu alla inblandade håller sig friska är allt under kontroll.

Jag sitter just nu på det glatt svängande, snabbt framrusande tåget, och undrar om det bara är jag som blir åksjuk. Jag blir åksjuk på bussar och i baksätet på bilar och på X2000, men till havs brukar jag klara nästan vilken sjögång som helst.

Potensgivarna av Karin Brunk Holmquist handlar om två gamla systrar som startar ett postorderföretag där de säljer ett hemgjort potensmedel, för att finansiera ett nytt, modernt badrum inomhus, istället för det gamla dragiga utedasset. Det är en charmig och underhållande bok, och de två systrarna, som har levt ett oerhört sedesamt liv gör allt för att smussla med sin nya verksamhet. Man känner stor ömhet för de båda systrarna.
Språket i boken är väldigt vårdat och det bryter av en del mot den kåserande och talspråkliga stilen man ofta möter i dagens chic lit.

Här ska ni få ta del av en oerhört fin historia. Glöm inte att plocka fram näsdukar innan ni tittar på videon!

 
En dag frågar en son sin far: "Pappa, springer du en maraton med mig?"

Pappan svarar: "ja" och de springer sin första maraton tillsammans.

En annan dag frågar sonen sin far igen: "Pappa, springer du maraton en gång till med mig?" och pappan svarar igen "ja, min son".

En dag frågar sonen sin far: "Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?" (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)

Och pappan svarar igen "Ja"...

Och här kommer videon till denna historia:

Ingen kunde undgå att höra om den fruktansvärda tragedin som skolmassakern i Columbine 1999 innebar, ett meningslöst vansinnesdåd med 13  döda. 1996 tog sig en 43-årig psykiskt sjuk man in på en skola i Dunblane i Skottland och dödade 16 barn och en lärare innan han begick självmord. Under 90-talet skedde ytterligare ett par skolskjutningar i USA, och de senaste åren har det varit en rad skolskjutningar.  Två gånger har Finland drabbats.
För bara några dagar sedan mejade en 17-årig pojke, i Winnenden i Tyskland, ner 16 personer innan han själv dog.
Den första skolmassakern jag har hört talas om är Bath School-massakern 1927,  där en skola i Michigan blev utsatt för en serie bombattacker dödade 45 personer och skadade 58. De flesta offren var barn i årskurs två till sex.
 
Vad är det som händer? Har det blivit ett sätt att få massiv medial uppmärksamhet, så att det är det absolut effektivaste sättet att bli uppmärksammad och ihågkommen, eller beror det på ett hämndbegär på grund av mobbing eller negativa upplevelser?
Varför ger man sig på oskyldiga? Är det alltid svårt psykiskt sjuka människor, eller kan friska människor drivas så långt om de har blivit tillräckligt illa behandlade?
Kommer skolattackerna att öka när det visar sig vara ett så effektivt sätt att bli omskriven?

Vi har redan skärpta regler när det gäller vilka som får vistas på skolan. Det är bara skolans egna elever, deras föräldrar och personalen som får vara där. Alla andra måste egentligen ha ett tillstånd för att vistas i lokalerna. Men hur kan vi kolla det?
Hur kan vi ha överblick över alla som kommer och går på skolan? Jag kan ibland känna en fasa när jag tänker på hur mycket som skulle hinna hända om en galning bestämmer sig för att skjuta vilt på vår skola. Det finns långa korridorer med små sidokorridorer och olika prång, och det finns en mängd ytterdörrar på olika ställen runt om byggnaden. Det är sammanlagt en oerhört stor yta med många hundra människor utspridda  på olika ställen. Det skulle ta tid att fatta vad som hände, att lokalisera var det hände och att sedan agera.

Hoppas verkligen att inte de omskrivna dåden inspirerar fler att göra samma sak.

"Under hans blekfeta yta döljer sig en enorm brist på karaktär."

                                                                          Oscar Levant

I vår familj är vi överens om det mesta. Vi bråkar aldrig om pengar,alkohol, spelvanor, umgänge, övertidsarbete eller ihopklämda tandkrämstuber. Men vi har vår akilleshäl....
Det första problemet är att min man verkar ha en nästan manisk benägenhet att slänga in något eller några vita plagg när tvättmaskinen är fylld av kulörta plagg i sprakande färger, eller ännu värre, en maskin fylld av svarta eller blåsvarta kläder. Då verkar han ha ett tvångsmässigt beteende att slänga in sina vit- och svartrandiga (eller -blårandiga) tröjor, vilket får till följd att de ursprungligen tämligen fräscha vita partierna efter tvätten är grådaskiga och trista. Det som en gång har varit fräscht ser plötsligt halvsunkigt ut.
Det andra problemet är att maken aldrig någonsin läser manualer när man har köpt något nytt. Det innebär att han bränner stekpannor som andra förbrukar tandkräm. Vi har vid ett antal tillfällen köpt nya teflonstekpannor, och i bruksanvisningen står det klart och tydligt att man inte får ha maximal värme på, för då saboteras tefloneffekten. Vad gör då min man? Jo, han bränner givetvis igång stekpannorna på högsta effekt för att "värma upp dem ordentligt", vilket gör att tefloneffekten försvinner, och allt bränner i fortsättningen vid i de stekpannorna. Alltså måste jag köpa nya stekpannor som maken omgående bränner sönder...

Och då undrar jag...vad är svagheten i ert förhållande?

Ibland träffar man familjer som har det så otroligt kämpigt. Det är rörigt och fullt av motgångar och allt är bara eländigt. När de berättar om hur de har det får man kämpa för att hålla tillbaka tårarna och man känner hur det knyter sig i magen. 
Världen är verkligen inte rättvis.