neverkeso

Vårt hus i Värmland är byggt 1926. På åttiotalet genomfördes en renovering där det även fick lyxen med rinnande kallt och varmt vatten inomhus, dusch och WC som komplement till utedasset. Köket fick nytt golv (tjusigt plastgolv ovanpå det gamla trägolvet, minsann) och ny inredning. Spisen är kvar sedan dess, och den fungerar fortfarande helt ok, faktiskt bättre än vår spis i lägenheten i Stockholm (byggt 1991).

Köksluckorna har en ljusblå dekorationslist. Det syns hur fint det har varit, men nu är det mest så att det samlas smuts i de små spåren, och det ser aldrig riktigt fräscht ut.

 

Köket ska fixas på något sätt. Med en entusiastisk kock i huset (läs bloggen lennartfixarkrubbet.blogg.se, så får ni se en massa roliga tips och recept) är det bra om köket är i bra skick och har bra arbetsytor. Vi funderar så det knakar på hur vi ska kunna förbättra köket utan att förlora den charmiga atmosfären.

Som steg ett har vi tagit bort en av köksluckorna för att se om vi kan bända loss den blå listen och fräscha upp ytan och måla om luckan. 

Återanvändning, återbruk och renovera och vårda så mycket som möjligt är vårt motto.

Fram med stämjärn och hammare för att försiktigt bända bort den blå listen.

 

Sen gällde det att bredspackla hela luckan så tunt som möjligt så att allt blev slätt, utan att man skulle behöva slipa bort tjocka lager av spackel i onödan.

 

När första spacklingslagret var torrt slipade vi med fint sandpappaer och spacklade en gång till för att få ytan riktigt, riktigt fin.

Nya bilder kommer vartefter processen fortskrider.

Det kändes som ett perfekt promenadväder och vi gick en bit på vår lilla landsväg, innan vi svängde in på en skogsväg vi inte har gått på tidigare. Stigen var alldeles inbäddad i långt, kritvitt, frostigt gräs så det märktes att det var länge sedan någon har använt stigen. Det enda som syntes var några hovavtryck här och där, så någon av byns hästägare har varit där och ridit ganska nyligen.

Vi passerade tysta, frusna bäckar, små isprydda tjärnar och en omgivning där troll och älvor lätt kunde gömma sig under frostnupna blåbärsbuskar och lingonris. På ena sidan stigen var det en ljus tallskog, som verkade gallrad på ett vettigt sätt och på den andra sidan var det vilt och tätbevuxet på alla sätt och vis.

Allt var mycket vackert!

Så kom vi fram till en korsande stig i skogen, och vi förstod att vi skulle komma tillbaka till våra trakter igen om vi gick in på den nya stigen.

Där fick vi snubbla oss fram på en fullständigt sönderkörd väg, vid sidan låg stora högar med travat virke, och det som en gång varit skog var numera bara ett stort kalhygge.

Jag fattar inte hur det kan vara tillåtet att kalhugga stora ytor på det sättet, och sedan återplantera enbart gran, trots att all forskning visar vikten av variation bland växter, och de stora riskerna med monokulturer.

Och jag förstår inte hur det kan vara tillåtet att köra sönder små skogsstigar med tunga skogsmaskiner utan minsta krav på att återställa i ett bättre skick.

Det här var en vacker liten skogsstig för inte så länge sedan!

Tänk att det kan vara så stor skillnad på skogar!

Om man råkar vakna till en vindstilla dag vill man ut och pyssla även om det är så kallt att kylan biter lite i kinderna. Jag som nästan aldrig har mössa på mig eftersom jag har ungefär en miljon bebistunna hårstrån på min skalle, så håret brukar funka som en värmande mössa, bestämde mig för att trycka ner en toppluva i pannan idag. Och ute var det vackert som i en saga med fågelsång och så mycket sprängkraft i vårlängtande knoppar att träd och buskar nästan utstötte små längtande utrop, men bara nästan.

Fjolårsgräset stod där torrt, risigt och fult, och vi visste att det kommer att stå kvar där och snärja in sig i allt nytt som snart sätter fart med alla tänkbara ljusgröna nyanser. Och eftersom det var vindstilla kändes det självklart att göra upp en brasa och elda upp nedblåsta kvistar, kottar och risigt bråte, och samtidigt skulle vi kunna svedja det döda, tråkiga, risiga fjolårsgräset.

Igår var det bitande kallt och blåsigt, samtidigt som solen strålade från en knallblå himmel. Nere vid Fryken var det friska vindar, och vi gick ner till badbryggan för att se hur högt vattenståndet var. Det visade sig att det var ganska högt, men det har tydligen varit ännu högre för några dagar sedan, för små isformationer hängde en bit upp i luften som små gnistrande smycken på alla vasstrån.

Vad är det som gör att all mat som lagas på en vedspis smakar så himla gott? Hur kan det komma sig att kokt broccoli och kokta morötter får det att vattnas i munnen?

Är det spraket från veden som gör maten så god? Blir det en speciell temperatur som lyfter fram det bästa ur råvarorna? 

Eller är det helt enkelt den psykologiska effekten av att ha varit lite frusen och ruggig, och sen står man där vid strålningsvärmen vid spisen och vet att man snart kommer att få något varmt i sig?

 

Hösten var så lång och mörk i år. Man är van vid att efter september och oktober med färgspraket i naturen blir november en ganska grå månad. 2019 års upplaga av november var det mörkaste och gråaste jag har upplevt någonsin, tror jag. Det var som om en tät, grå filt låg över världen både dag och natt. Den där gnistrande snön man är van vid i december kom aldrig. Det är snön och alla ljus, lyktor och stjärnor som gör att december känns som en vändpunkt i allt det grå och mörka. 

Men nu har det äntligen blivit ljusare dagar igen, och äntligen är det sportlov. 

Vi packade bilen och åkte från Stockholm till vargarnas tassemarker i Värmland. Vi kom fram när skymningen hade fallit igår kväll, och en iskall snålblåst gjorde det mer frestande att gå in och tända en brasa i spisen än att gå runt och inspektera tomten.

Men i morse rullade en knallgul sol fram på en klarblå himmel, och det kändes härligt att tassa ut i den krispigt friska morgonluften redan innan frukost. Det var befriande att ta några djupa andetag i frostkyld luft och byta ut de gamla stockholmsavgaserna i lungorna mot alldeles nytvättad luft som har flutit ned från bergshöjderna intill. 

Det var kallt och vinden drog lite genom mina dubbla ylletröjor, men jag njöt i fulla drag av den lilla inspektionsrundan.

Det första jag kollade var äppelträden. Jag skulle se hur mycket älgar och rådjur har kalasat på årsskotten. Och så skulle jag se om det miljövänliga försöket att freda träden med hjälp av blänkande julgranskulor hade fungerat. Jag tror att det har hjälpt lite, för på de grenar där kulorna sitter finns det nya friska toppskott kvar, men på övriga grenar har det varit rena äppelknyckarfesten.

Borta vid jordgubbsland, jordärtsskockor, potatis och ärtväxter stod stödpinnarna redo för att ta emot nya slingrande växter till våren.

 

Uppe i övre delen av den stora tomten blir det allt ljusare ju fler granar och slyväxter vi röjer bort. Nu når solen in i gläntan mellan träden och ger ännu fler växter chansen att växa och gro.

 

Den fina fågelmatarstationen som vår granne har byggt till oss är helt fantastisk. Fåglarna älskar den och belönar oss med ett fladdrande skådespel på dagarna. Det är så kul att sitta och titta vilka fåglar som ska dyka upp där, och med hjälp av fågelböcker identifiera arterna. Det lustiga är att det verkar vara olika arter som dominerar olika år.

 

I vår källare i Stockholm hade någon kasserat ett plåtbord med höga ben. Det var en lat person som helt enkelt bara ställde ut det i trappuppgången längst ner i porten inskjuten under trappan längst ner när de flyttade. De tyckte tydligen att det var jobbigt att ta hand om sitt eget skräp. Det stod där tillsammans med några skräpiga tomkartonger och ett par papperskassar med sopor. När det hade stått på det viset i ett par månader rensade vi skräpet och kastade det, och tog samtidigt hand om bordet. Nu står det som ett perfekt arbetsbord vid vår utekran på gaveln av huset. 

Här bli det perfekt som planteringsbord, rengöringsbord, fixa-lite-av-varje-bord, eller ställa-en-kopp-te-när-man-klipper-gräs-bord. 

Hur som helst känns det alltid så bra att kunna återanvända och återbruka saker.

 

I Skärholmen hittar man mångfald på så många sätt. Det finns massor av roliga butiker som speglar befolkningen som kommer från många avlägsna länder på vår jord, man hör samtal på mängder av språk. Musik, kläder och utbud i butiker är spännande blandningar som visar olika kulturer och influenser.

Mitt på torget finns en fin marknad där man kan fynda fina grönsaker till bra priser. Vi plockade ihop två knökfulla kassar med finfina grönsaker och betalade betydligt mindre än det skulle kosta i vår kvartersbutik.

 

 

 

De hade extrapris på färska kryddor på min kvartersbutik. Jag kunde inte låta bli att köpa salvia, koriander, persilja, körvel och rosmarin. Och så hittade sambon en perfekt kopparkastrull hos Stadsmissionen i kvarteret. Bättre vårkänning är svårt att hitta!

...och jag uppmanade mina elever att visa hur de hade löst uppgiften. Det här var en av redovisningarna.