neverkeso

Vi har haft problem med arbetsmiljön på mitt jobb. I en av salarna har det varit något oidentifierbart som har gjort att flera av mina kollegor har haft besvär med luftvägar, klåda, utslag och långvariga förkylningar. Jag har klarat mig hela tiden, men då har jag å andra sidan nästan inte haft någon undervisning i den salen.

Ni vet att ibland hör man talas om att något allvarligt har inträffat i ett flygplan, en stor offentlig byggnad eller någon annan allmän plats, och det är alltid någon som ropar: "Finns det någon läkare här?" Varpå minst en läkare uppenbarar sig, beredd att göra en hjältemodig insats. Det är ju just den där legitimationen som gör dem så proffsiga.

När min pappa dog i somras tog jag hand om hela hans stora samling med vinylskivor. Vi bestämde oss för att kolla med någon av dem som sätter in annonser om att de vill  köpa vinylskivor.
Jag började med att ringa på den första annonsen. Där svarade en stressad person att hon ville att jag skulle ringa på kvällen. När jag återkom på kvällen ville hon att vi skulle höras följande dag i stället. Vid samtalet dagen efter ville hon att jag skulle rabbla upp alla skivor vi hade i samlingen, men eftersom jag inte hade sorterat dem särskilt bra föreslog jag att jag först skulle sortera dem, och att vi därefter skulle pratas vid. Kvinnan tyckte att det var en bra idé och sa att hon skulle ringa upp lite senare.
Hon har fortfarande inte ringt, fast det har gått flera veckor. Jag tolkar det som ointresse, och jag kommer givetvis inte att göra något nytt försök med den annonsören.
Nästa person hade lämnat ett mobilnummer i annonsen, så jag skickade ett sms med en kort beskrivning och en fråga om det var intressant. Inget svar.
Den tredje annonserar regelbundet varje vecka i morgontidningarna, med en halvstor annons. Det måste ju kosta en hel del, tänkte jag och satt emig vid datorn och skrev ett mail till den angivna mailadressen. Jag satte mig med hela den nysorterade skivsamlingen och sammanställde en lista på alla skivtitlar, artister och årtal för utgivning. Jag tänkte att det måste vara intressant för den som ska ta ställning till om det är den typen av skivor som kan passa. Nu har det gått ett par veckor och jag har fortfarande inte fått svar på mitt mail. I morse skrev jag igen och frågade om mailet hade kommit fram, och om skivorna kunde vara intressanta. Inget svar.
Det finns även ett telefonnummer i annonsen, men jag vet inte om det är någon idé att ringa. Det kanske är någon skum person som på bruten ryska tycker att jag är dum i huvudet som tror att de handlar med skivor. Jag borde ju fatta att det är ryska maffian som bedriver affärer med knark och människohandel och där kommer jag och stör dem med prat om vinylskivor!!!
 

En ny, liten, men mycket viktig person...

Jag brann för en vackrare värld. Jag trodde på människans godhet. Jag trodde att om vi var tillräckligt många som kämpade skulle världen bli rättvis och allt förtryck skulle bekämpas. Jag lyssnade på Hoola Bandoola och tyckte att deras texter var fantastiska.
Jag tyckte att "Älska mig. Bill" på pricken lyckades fånga det faktum att många inte ville engagera sig, utan hellre stängde sin dörr mot allt det fula för att det var så jobbigt att kämpa mot orättvisor, våld, tyranni, korruption, svek och politiska och religiösa motsättningar. Jag var djupt engagerad i både Amnesty International och agerade mot miljöförstöring. När jag var 15 stod jag brett leende, hållandes ett plakat under en demonstration, på DN.s framsida och i tidningen fanns ett långt brev jag skrivit om vårt levnadssätt som hotade vår jord. DN använde mitt brev som en inledning på en artikelserie om miljöarbete.
Jag satt där, buren av min lyckliga, kärleksfulla barndom, aldrig misshandlad eller sviken och trodde verkligen att det fanns hopp om en inneboende godhet i alla människor, en vilja att göra rätt och välja klokt. Sen har livet kommit emellan och jag har fått en och annan käftsmäll och spark magen, mentalt menar jag då förstås. Själen som var så rosaröd och slät har fått några ärr och några illusioner har grusats.
Men vet ni, jag brinner fortfarande!!

Den här lille vännen har varit ute och rumlat alldeles för länge. Det har varit dags att krypa ner och sova skönhetssömnen ett bra tag. Nu var det sent på kvällen, mörkt och iskallt och en stackars växelvarm varelse tappar all sin smidighet då.
Han förmådde inte hoppa, utan tog det ena långa, långsamma klivet efter det andra när han passerade på parkvägen. Jag tvivlar på att han kommer att klara att krypa ner i en håla för vintersömnen innan kylan förlamar alla kroppsfunktioner.

Ni vet hur det är när man tar en promenad nu när hösten är som vackrast. Färgprakten är fantastisk och de glödfärgade löven får berget att brinna. Då vill man gärna ta en bild för att minnas när det blir så grått i november, men bilderna kan aldrig riktigt återge det där otroligt glödande ljuset.
Jag frestades ett tag att förstärka färgerna i photoshop, men jag hejdade mig. Det var ju så här det var. Fast lite mer glödande.

Här är systrar, mostrar, kusiner och systerdöttrar i en salig blandning.

Visst är det märkligt det här med offentliga toaletter. Vissa toaletter är så otroligt äckliga att man inte vill gå in där, utan man skulle hellre ta skammen att läcka på öppen gata (jag måste bara påpeka att jag menar rent hypotetiskt - det har aldrig hänt). När det gäller toaletter på biografer och teatrar konstaterar man varje gång att de är löjligt underdimensionerade. Fast det är klart - de kanske har en tidsstudieman som kartlägger besöksfrekvensen under tex en vecka. Om man då bokför alla besök och dividerar med antalet timmar på en vecka är behovet inte så stort per timme. Så rent statistiskt skulle det aldrig behöva bli kö.

Det gäller att ha tydliga och bra illustrationer när det blir dags att läsa om evolutionen i vår.

Jag har precis tittat på "Flyga drake" tillsammans med ett gäng trettonåringar. De var fullständigt uppslukade av den gripande handlingen, den skrämmande förändringen landet hade genomgått och de fullständigt kallhamrade och onda personer som förstörde livet för så många människor.

Sitter i mitt klassrum och hör hur klockan tickar. Undrar om den tickar hela dagen eller om den helt enkelt sätter igång med sitt tickande först när eleverna har gått hem.

Just nu sitter jag och vaktar på ett SO-prov där eleverna ska redogöra för blandekonomin som ekonomiskt system. Vi har varit tvungna att trolla lite för att lösa alla lektioner idag, då flera i personalen kommer sent på grund av förseningar i kollektivtrafiken och dessutom har höstförkylningarna slagit till så att ett antal kollegor är hemma och ägnar sig mest åt att snyta sig och dricka honungsvatten.

Igår plockade jag lite bland mina saker i klädkammaren. Bland annat hade jag en stor kasse som hängde tjusigt upphängd på en galge. När jag kikade ner i kassen upptäckte jag en hel hög rosa garnnystan, inköpta till en speciell liten tjej. I kassen låg också ett gäng stickor av olika storlekar och i botten skymtade jag något oidentifierbart.
När jag plockade upp allt ur kassen och till slut fick tag i det oidentifierade önskade jag att jag inte hade tagit i det. Det var en äcklig, kleggig klump, som tydligen har varit ett äpple en gång i tiden. Nu var det en fränt luktande liten klimp.
Efter denna garderobsinventering har jag ett gott råd att ge: Förvara helst äpplen i en vacker skål på bordet, eller kanske i en påse i kylskåpet. Det är absolut ingen bra idé att förvara dem ett antal veckor i en påse i garderoben.