neverkeso

Jag har varit väldigt trött ett par veckor och har sovit dålogt på nätterna. Hur ska man göra? Se till att sova mer på nätterna så att man blir piggare på dagarna eller ändra något på dagarna så att man sover bättre på nätterna?

 

Jag kan bara konstatera att IKEA ligger mig varmt om hjärtat. Numera har jag promenadavstånd till IKEA i Kungens Kurva, men i många år hade jag ett betydligt längre avstånd, så det krävdes en timmes bilresa för att komma dit.

Jag gillar att strosa på IKEA, jag gillar att äta på IKEA, jag gillar att fika på IKEA, jag gillar att inspireras av IKEA och jag gillar att skruva ihop möbler från IKEA.

Kan det bero på att jag har en del småländskt blod i mina ådror?

Först skulle jag bli förvånad, kanske rentav lite generad, och sen skulle jag tycka att det skulle vara intressant att diskutera olika samhällsfrågor. Jag skulle vilja prata om de konsekvenser olika beslut får för oss vanliga gräsrötter, och fråga om han är medveten om konsekvenserna. Jag skulle vilja veta hur de hittar information för att fatta sina beslut, och om de kan sätta sig in i hur tillvaron kan te sig för människor som kanske inte lever under så priviligierade omständigheter.

 

1.   Återkommande dröm

2.     … strax till vänster om mig

3.       Grannen ovanför

4.       Det andra jag gör när jag kommer in i ett hotellrum

5.       Något jag absolut inte klarar av

6.       Vad gömde jag under trappan?

7.       Det här har jag lyckats glömma

8.       Om jag säjer apelsin, vad säjer du då?

9.       Banan jag minns

10.   En av mina barndomsvänner…

11.   Bästa fiskafänget

12.   Det jag läste senast, sid 38 rad 14, orden 5, 6, 7, 8, 9

13.   Om 7 år gör jag det här 15/4

14.   Närmast mitt hjärta

15.   Värsta semestern

16.   Om jag träffade kungen skulle jag…

17.   I mitt nästa liv vill jag återfödas som…

18.   Dit vill jag åka fast jag vet att det antagligen inte kommer att ske

19.   Det är svart och vitt med fläckar av rött

20.   Till en pannkaka går det 14 ägg?

21.   En fras på annat språk jag gärna skulle vilja använda i rätt sammanhang

22.   Dagens lunch

23.   Hörru jycken, det där än MIN blomrabatt!

24.   Mamma/pappa försökte lära mig att…

25.   Boken jag skulle vilja skriva

26.   Min bästa utsikt

27.   Min senaste blunder

28.   Livet är som en …

29.   Om jag hade pengar

30.   Ett möte med ordningsmakten

31.   Husmorstipset jag använder regelbundet

32.   På mitt köksbord

33.   Där sätter jag aldrig min fot

34.   Om jag var skådis skulle jag vila spela…

35.   Drömslott

36.   Det värsta jag tillverkat

37.   Mitt/mina syskon

38.   Trädgårdslandet

39.   Barndomslandet

40.   Skumma element

41.   I morgon kommer jag att…

42.   Kurt Wallander?

43.   När jag är på loppis brukar jag komma hem med…

44.   Precis just NU, eller rättare sagt för 15 minuter sedan…

45.   Mitt liv som blondin

46.   Träsmak

47.   Den högsta punkt jag nått

48.   Återanvändning/bättre begagnad

49.   Förra helgen

50.   Reklam jag faktiskt gillar

51. Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet

52. Det här har jag alltid hemma i köksskåpet

53. En egenskap jag uppskattar hos andra

54. Finns det tillfällen då en nödlögn är ok?

55. Det här bjuder jag på då jag får oväntat besök

56. Mina krukväxter (gröna fingrar eller ej?)

57. Kloka ord som har gjort intryck på mig

58. Dessa tidningar/tidskrifter läser jag regelbundet

59. Så här gör jag om det blir stopp i avloppet

60. Jag är verkligen en morgon/kvällsmänniska

61. Något som gör mig glad

62. Något som gör mig arg

63. Hur jag lärde mig att simma

64. På det här stället skulle jag vilja vara "en fluga på väggen" och höra vad som sägs i rummet

65. Ett tillfälle då jag verkligen hade fel kläder

66. Ett riktigt missförstånd jag har råkat ut för

67. Här hamnar allt möjligt osorterat hemma hos mig

68. Mina rutiner (både vettiga och knasiga)

69. Något jag är stolt över att ha klarat av/genomfört

70. Något som verkligen fick mig att skämmas

71. Det vackraste språk jag vet

72. En bok som har gjort starkt intryck på mig

73. En människa jag verkligen litar på

74. Mina goda och dåliga miljöval

75. Ett exempel på ett ögonblick som jag minns väldigt starkt

76. En krydda jag gärna använder

77. Ovanligaste stället jag har sovit på

78. En historisk person jag skulle ha velat träffa

79. Ett djur jag är rädd för

80. Ett smultronställe jag känner till (riktigt eller symboliskt)

81. Det värsta ovädret jag har varit med om

82. Min favoritsysselsättning en regnig dag

83. En gång då jag kände mig modig

84. Då trodde jag att jag var med i dolda kameran

85. Det här är mitt system för böckerna i min bokhylla

86. Jag är ju ingen talare, men…

87. Den bästa doft jag vet

88. Om jag skulle hamna på platsen bredvid statsministern på ett tåg…

89. Mitt förhållande till IKEA

90. Om jag ser en huggorm på vägen…

91. Något jag vårdar ömt

92. Ett ljud jag tycker är obehagligt

93. Min teknik för att komma ner i vattnet och ge mig ut på en simtur

94. Det här har jag svårt att sluta äta när jag väl har börjat

95. En fråga jag aldrig har fått svar på

96. En utskällning jag minns

97. Jag som sopsorterare

98. Det mest udda husdjur jag hat haft

99. Om jag hade en lögndetektor…

100.  Mina kunskaper om mode

Jamen det finns ju så många dofter som är tilltalande! Jag tycker till exempel om:

- Doften av nyfödd unge

- Doften av sköljmedel (helst överdoserat och miljövidrigt i största allmänhet)

- Doften av tvätt som har hängt ute och torkat i vinden

- Doften av tång och hav

- Doften av fuktig jord i skogen

- Doften av alldeles ren och frisk, aningen snöblandad luft

- Doften av vitlök som fräser i olja i en stekpanna

- Doften av nyrivet limeskal

- Doften av en sprillans ny bok

- Doften av hundvalp

- Doften av rosmarin och timjan

- Doften av en behaglig, svagt skönjbar parfym

- Doften av Axe ( jo, det är sant! Jag älskar doften av Axe Africa)

- Doften av gul såpa

- Doften av nyslipat trä

- Doften av nyslaget hö

- Doften av nymålat rum

- Doften av tvål

- Doften av jasmin

- Doften av nyckelpiga på våren

- Doften av mogna äpplen när morgonfukten hänger kvar på höstmorgnar

- Doften av gardenia

- Doften av nybakat bröd

 

Jag skulle kunna hålla på ett bra tag till. Jag påverkas mycket av dofter. Skulle känna mig fattig utan att få sniffa in intryck från omvärlden.

 

Jag tycker om att leka med ord och upplever ofta att vissa formuleringar liksom bara kommer farande in i huvudet, så jag borde egentligen ha ganska lätt att hålla tal. Men jag är ganska blyg och tycker inte att det är en höjdare att stå i centrum, så vid de tillfällen jag har hållit tal har jag varit tvungen att ladda rejält innan. Med mod alltså (jag insåg plötsligt att man kunde tolka det som att jag var tvungen att ladda med alkohol för att samla mod, men så illa är det inte).

Jag har vid några få tillfällen hållit tal när det har varit bröllop, födelsedagar och andra viktiga händelser för människor som betyder extra mycket för mig. Då talar jag från djupet av mitt hjärta och menar varje ord jag säger, så efteråt känner jag mig nästan lite trött, som om jag skulle ha genomfört en fysisk prestation.

 

Fast när jag tänker efter har jag ju hållit tal för alla barn och föräldrar på skolavaslutningar i egenskap av skolledare. Och en gång när jag var aktiv i lokalavdelningen i facket hade vi en stor samling för 450 personer, och fem minuter innan det skulle sätta igång insåg vi att ordinarie presentatör saknades, så jag fick snabbt som ögat hoppa in och improvisera hela kvällen. Då hann jag inte ens bli nervös.

Jag brukar sortera mina böcker efter genre. Inom respektive genre sorterar jag böckerna efter författare. Om jag har flera böcker av samma författare brukar jag få strida lite med mig själv innan jag tar beslut om jag ska ställa böckerna i kronologisk ordning, storleksordning, färgsorterat eller placering som på något annat sätt bygger på estetisk grund.

Jag har en hel del pocketböcker som får en egen hylla, även om de skulle kunna placeras ihop med inbundna böcker på en annan hylla på grundval av genre/författare/färg/storlek. Det blir mer tilltalande för ögonen med en jämn rad med pocketböcker, än med pocketböcker som bryter av bland andra böcker lite här och där.

Ibland har jag bytt system. Vid vissa tillfällen har jag sorterat böckerna enbart med hänsyn till storlek och vid andra tillfällen har jag sorterat helt efter färg.

Jag vill helst ha alla böcker stående, gillar egentligen inte att lägga böcker på sniskan ovanpå andra, men gör det ändå ibland om jag vet att jag snabbt måste komma åt tex ett bestämt avsnitt eller någon speciell information.

Jag har inga rader med tjusiga franska skinnband eller så. Är ingen älskare av skinnband av någon konstig anledning. Är däremot mycket förtjust i skinmappar, ja, man kan säga att jag har en svårförklarlig passion för mappar i största allmänhet. 

Och mina jättetunga, tjocka fysik-, kemi- och biologiböcker på engelska måste stå längst ner i hyllan så att de inte ska få hyllplanet att böja sig och kapsejsa. Där står även mina tidskriftsamlare med Illustrerad vetenskap och inredningstidningar. 

 

En gång satt jag på pendeltåget. En liten bit ifrån mig satt en man i 35-40-årsåldern. Han var troligen närmare två meter lång, och hade långt, tovigt hår färgat i märkliga, flammiga färger. Dessutom hade han knallrött läppstift, en fladdrig blommig klänning och ett par stiliga, men gigantiska pumps och en mycket snygg handväska. Som en skum kontrast till sin klädsel hade han en klart förnimbar skäggväxt, troligen tredagarsstubb.

Jag kunde verkligen inte tro att det var en alldeles normal person som styrde ut sig på det sättet, så jag försökte lite försiktigt speja åt olika håll för att se om det fanns en dold kamera någonstans. 

Men det var inget skämt. Det var en man som helt enkelt hade bestämt sig för att leva på sina egna villkor. Modigt gjort faktiskt. Det kan inte vara lätt att sticka ut och vara så gränsöverskridande.

Jag vågar aldrig plocka vita svampar. Det vore ju fasansfullt om man råkar plocka vita flugsvampar och tar kål på alla som ska äta stuvningen.

Idag hittade jag mängder av vita vackra svampar på en gräsmatta, och jag synade nyfiket svamparna lite närmare, för jag tänkte att jag skulle kolla upp vilken sorts svamp det var när jag kom hem.

När jag kom hem insåg jag att det hade varit hur många champinjoner som helst. Det var inga vita flugsvampar ...

Det här var inte lätt! Jag är inte så väldigt modig av mig. Jag är tämligen stillsam och lågmäld och kastar mig inte utför slalombackar eller hoppar från tiometerstrampolinen med ett glatt skratt. Är inte heller så där så att jag ställer mig på bordet på fester och leder allsången. Kör (oftast) sansat och lagligt på alla sätt och vis. Har oftast varit den som är i körbart skick på fester (av egoistiska skäl, för att garantera att slippa sitta i baksätet)

Mitt mod är väl mer av den typen att jag vågar ta strider för saker som är viktiga, som tex om någon person har blivit illa behandlad.

Men annars kommer jag inte på något tillfälle när jag skulle ha varit speciellt modig

 

(Men det är antagligen jag som har hittat på den här rubriken. Undrar vad jag tänkte på då?)

Om det alltid bara vore strålande solsken skulle det vara ganska tjatigt. Det kan vara jättemysigt att vakna upp och höra regnet droppa mot rutan. Då finns alla möjligheter att:

- rensa i garderoben, kasta, lappa och laga och sortera kläder. Jag älskar känslan av en städad garderob

- läsa deckare

- sortera böcker i bokhyllan

- leka med foton 

- sy kläder

- baka bullar

- frossa i inredningstidningar

- skriva brev, riktiga brev på fint papper och färgade kuvert

- skura badrummet

 

Hmm, börjar nästan längta efter regn nu ...

 

 

 

Här finns det faktiskt mer än ett tillfälle som kan passa till den här rubriken. Jag har plockat bort några tillfällen med häftiga åskväder, för jag räknar nästan inte det som oväder, tycker att det är så fantastiskt med åska. (Fast när jag åkte båt med min lilla familj med mina hjärtegryn i regnställ och flytvästar med regnet piskande, höga vågor som nästan slog in över båtens relingar och åskan som mullrade och slungade blixtar över havet kände jag mig otroligt liten och rädd)

Ett ruskigt vädertillfälle var i en båt på Medelhavet. Jag var tillsammans med några vänner på väg från Kreta till Santorino när vågorna gick höga och det skummande vattnet piskade högt upp och sköljde över fördäck på den jättestora färjan. Flera hundra människor låg överallt och mådde illa och några vräkte i sig alkohol för försöka bedöva sig. Vi fick höra talas om en kvinna som hade varit ute i en liknande storm ett par dagar tidigare, och hon hade blivit så desperat av sjösjuka så hon försökte kasta sig överbord och hennes man fick uppbåda alla sina krafter för att hålla i henne och hindra henne att hoppa. Alla var sjösjuka. Utom jag. Jag hade nämligen klättrat upp på en slags inspektionstrappa utanför förarhytten och där stod jag och klamrade mig fast och klarade mig från sjösjuka tack vare den friska vinden och lite lagom med vattendroppar som stänkte upp i ansiktet. Jag blir åksjuk av minsta krängning i andra sammanhang, men av någon anledning blir jag inte sjösjuk.

Ett annat oväder var uppe fjällen. Vi var en grupp lärarstuderande som var uppe och fjällvandrade i Hotagen-trakten under drygt en vecka. Terrängen varierade kraftigt med områden med högfjällsskog och stora steniga områden. En dag blåste det extra mycket, men vi kämpade oss upp på toppen av ett jättefjäll. När vi stod där på toppen blåste det så kraftigt att vi nästan sveptes iväg av vinden. Vi var tvungna att hålla varandra i händerna för att inte slås omkull. och det var nästan svårt att andas när vi stod riktade rakt emot vinden. En mäktig känsla. Jag fascineras av naturens krafter.

Ett tredje tillfälle var när jag hade varit på Utö på en utbildning i några dagar tillsammans med några kollegor. Mina kollegor tog Waxholmsfärjan mot Stockholm, men jag skulle åka hem med min man som skulle hämta mig i vår egen båt. När det var dags att åka hem kom maken och äldsta dottern, som då var kanske fem år gammal och lade till vid kajen. De berättade att det blåste rejält på sjön, och när vi stävade ut hade blåsten ökat ytterligare. Vindstyrkan var vid det laget uppe i mellan 15 och 20 meter per sekund och båten hoppade nästan fram. Men allt gick bra och det var som vanligt ett vackert skådespel med den vildsinta sjön, samtidigt som det var lite skrämmande.

 Det är ett riktigt ställe som är mitt bästa smultronställe. En strand med alldeles vit sand, långgrund,  insynsskyddad och väldigt få besökare. Läget är så perfekt att man har sol nästan hela dagen, ett berg och en skog bakom stranden skyddar från jobbiga vindar och lagom strömmande vatten gör att det inte flyter in så mycket skräp och tång på stranden. 

Man kan sitta och mysa vid en eld när det börjar bli kyligt och man kan sitta där och rensa hjärnan och hämta kraft när man vill, året om. 

Det är snårigt och svårt att ta sig dit. Man måste vika av vid rätt stig i skogen och gå in mellan rätt skrevor i berget för att komma in på stigen som leder ner till stranden mellan höga bergsväggar.

Den kallas Vita Sand, och är rena rama paradiset. Mina barn har tillbringat många dagar där, plaskande, simmande och skrattande i det glittrande vattnet. Vi har även gått dit på äventyrspromenad på hösten när vinden har börjat blåsa kalla virvlar runt kroppen och färgglada löv har förtrollat skogsstigarna. Vi har varit där på vintern och kollat om isen bär, och vi har varit där på våren för att hälsa solen och ljuset välkomna.

Vill ni följa med mig dit någon gång?

Av någon anledning har människor bestämt sig för att driva en fråga till sin spets i Iowa. Det gäller rätten att bära skjutvapen offentligt. Någon eller några har drivit ärendet med motiveringen att man inte ska diskrimineras på grund av sitt handikapp, och konsekvensen har blivit att blinda har fått tillstånd att bära skjutvapen. Kanske skillnaden inte är så rasande stor mellan en beväpnad blind person och en omdömeslös seende. 

Nu i helgen skulle jag gå ut och leta svamp i en skog alldeles i närheten av mitt hem. Trots att det är så nära till bebyggelse är det en riktig skog, där man kan hitta ett och annat, både när det gäller växter och djur. Och så gjorde jag ett oväntat fynd. Plötsligt kom jag fram till ett stort, skräpigt område som mest liknade en bosättning eller ett läger på en krigshärjad plats. Det var ett jättestort område där det fanns stora högar med kartonger, skynken, gamla madrasser, mängder med skor, strumpor, tandborstar på marken, gamla matförpackningar, cigarettpaket, fimpar, kläder, konstiga knyten av tyg, fjädrar från minst en plockad fågel och övertäckta eldgropar. Dessutom fanns ett stort antal vittjade handväskor, bagar, kassar, väskor utspridda över området. Det var ett så stort område att det måste ha bott många människor där, men jag har svårt att avgöra om det kan ha varit 30-40-50 stycken. Det var som om många bodde där, men att de plötsligt blev skrämdaoch lämnade platsen hals över huvud med alla saker spridda över ett mycket stort område. Det var både skräpigt och fult, obehagligt och sorgligt på samma gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tillhör den här klicken människor som inte är rädd för ormar, spindlar eller insekter av olika slag. Jag är heller inte rädd för fåglar eller råttor. Inte heller för katter eller hundar eller höns. Inte för älgar eller lodjur eller renar. Däremot tycker jag alltid att det är så läskigt med hamstrar. Jag tror alltid att de ska göra ett snabbt anfall och bita tag i ett av mina fingrar samtidigt som de passar på att tömma sin tarm på mig.

Och så gillar jag hästar, men är alltid lite på min vakt, för jag tror att de ska vända sitt stora ansikte mot mig och öppna sin stora mun och hugga mig i axeln med sina stora tänder. Jag kan känna lite skräck när de slänger lite med sitt huvud och drar upp sina läppar så att den jämna raden med starka, gula tänder blottas.

 

 

För första gången i mitt liv har jag blivit påhoppad av fästingar! Jag har bott en massa år i skärgården, har strövat ett oräkneligt antal gånger i skogen och över ängar och genom hagar, har haft många hundar under många år, men jag har alltid klarat mig från fästingar. Tills nu.

Igår hittade jag en liten fästing i mitt ena knäveck, och idag började det klia på ena skuldran, och när jag undersökte saken så satt en fästing där och mumsade på mitt blod.

Otäcka bestar!

Vilka möjligheter den här rubriken ger! Här kan man välja fritt mellan olika perioder och länder. Tänk vad spännande att få sitta och lyssna till resonemanget då någon galenpanna började påstå att jorden var rund! Vad intressant att få höra hur de argumenterade för och emot det nya tokiga påståendet.

Eller tänk att få vara med när de upptäckte att de kunde tämja elden!

Eller att få lyssna hur Hitler resonerade. Han kan ju inte ha handlat av ren ondska, utan han måste verkligen ha trott på det han gjorde. Han måste ha varit övertygad om att han gjorde något gott för sitt land, precis som fascismen framstår som ond och grym i våra ögon, men ideologin måste ha varit gynnsam för någon.

Tänk att få träffa Jeanne d´Arc! Eller Florence Nightingale! Eller Marie Curie!

Fast allra helst skulle jag vilja träffa Einstein. Det värsta är att jag i så fall skulle bli handlöst förälskad i honom och därefter få tillbringa resten av mitt liv med brustet hjärta.

Men det skulle det vara värt!

Jag har alltid hittat löjligt många fyrklöver i hela mitt liv. Det har inte tagit många minuter innan jag har hittat ett fyrklöver i nästan vilken gräsmatta som helst när vi har varit några som har "tävlat" om vem som hittar först.

Och nu har jag inte hittat ett enda fyrklöver på flera månader, fast jag ibland har letat med stor koncentration.

 

Vad har hänt?

Kesokompis och jag cyklade på Gotland på sommaren då vi hade gått ut grundskolan. En kväll kom vi fram till ett litet hus som såg lite roligt ut. Nu minns jag inte om det var en liten teater, bio eller en liten frikyrka av något slag. Det kan även ha varit samlingssalen i det lilla samhället. Men i lokalen fanns en scen, och eftersom vi inte hade lyckats hitta något vandrarhem fick vi erbjudande om att sova över i det huset. Så vi rullade ut våra sovsäckar och sov där på scenen.

Jag har glömt alla detaljer så nu hoppas jag att Kesokompis kompletterar med det jag har glömt!! Hon brukar ha så bra koll på saker och ting!

En!!! Mohahaha!!! Jag har en himla massa kryddor som jag gärna använder. Ibland strikt efter recept och ibland blir det ren improvisation. Jag testar gärna oväntade smakkombinationer och prövar gärna lite udda smaksättningar som roliga kockar tipsar om. Det är till exempel spännande med de kockar som använder udda saker som kaffe, lakrits och choklad i mat. Det kan vara roligt att blanda annat i tex potatismos och gratänger, som äpple och morot. Gott att ha frukt av olika slag i matig sallad. 

Men hur skulle världen se ut om inte Sambal Oelek och Piri-Piri fanns? Nymald svartpeppar? Herbes de Provence? Finklippt smörgåskrasse?

Ett skräckfyllt ögonblick som har etsat sig fast i mitt minne är så olustigt att jag fortfarande kan få tårar i ögonen när jag berättar om det fast det är många år sedan det hände.

Dotter ett var fem år gammal, dotter nummer två var två och ett halvt år och dotter tre var ännu inte född. Vi var och hälsade på hos ett par kompisr som precis hade flyttat in i ett gammalt hus på landet. De hade tidigare bott grannar med oss (även det på landet) så vi hade ofta fikat, ätit, promenerat, småpratat och låtit våra hundar leka med varandra. Deras hund och mina döttrar var vana vid varandra och verkade tycka om varandra.

När vi nu hälsade på i deras nya bostad satt vi vid deras köksbord och fikade lite. Min dotter nummer två och jag satt i en kökssoffa. När hon hade ätit och druckit klart skulle hon hoppa ner från soffan och gå och leka lite. Hon krälade ner från soffan in under bordet och vi räknade med att hon snabbt skulle ta sig fram till leksakerna. Men i stället hördes ett fruktansvärt morrande och sen hördes några kraftiga smällar av käftar som slog igen, ett kort barnskrik hördes och sedan var allt tyst. Knäpptyst. 

Det kändes som att röra sig igenom trögflytande sand, men jag hoppade upp från min plats och dök in under bordet och drog fram min unge. Min alldeles livlösa och kraftigt blödande unge (och nu börjar tårarna rinna när jag skriver det här. Jag kommer aldrig, aldrig att komma över det här)

Som en robot betraktade jag min älskade unge och tusen tankar dök upp. Tex "Ska man ringa ambulans när barnet redan är dött?"

Jag försökte känna efter om hon andades, både genom att känna på bröstkorgen och genom att känna efter om det kom varm luft från hennes mun. Jo, hon andades faktiskt, Men ansiktet såg ut att vara en enda blodig massa. Någon stack en trasa i min hand, så jag torkade bort blodet i ansiktet. Ansiktet var kvar, ganska tilltygat men allt var kvar. Men ögonen såg ut att vara försvunna, för där fanns bara blod. 

Jag torkade lite till. Ögonen fanns där gudskelov. Den lilla blodiga ungen levde och hade ögonen kvar, men hon var okontaktbar, alldeles medvetslös. På huvudet fanns ett nästan 15 cm långt öppet sår, och både under och över ögonen fanns sår, liksom under hakan.

Jag klämde ihop såret på huvdet med min ena hand, och lyfte upp henne med den andra. Någon hjälpte till att svepa en filt om henne, någon hjälpte mig att få på mig ett par skor. Ambulans fanns inte att få tag i, för vi var på landet och ambulansen var på väg mot sjukhus med en annan patient. Alltså skulle barnafadern och jag själva

transportera vår lilla juvel till läkare. 

Fadern fick köra medan jag satt med henne i famnen och klämde ihop såret på huvudet. Vi åkte försiktigt på vinterhalkiga vägar, med vår äldsta dotter kvar i huset med den plötsligt galna hunden.

Framme hos jourläkaren på det lilla landsortssjukhuset var de lite villrådiga och visste inte hur de skulle hantera situationen. De hade hela tiden direktkontakt med barnläkare och kirurger i Stockholm. Till slut fick hon en stor läskig stelkrampsspruta och en antibiotikaspruta rakt in i såret, och sedan sydde de ihop det stora såret med 12 eller 15 stygn, nu minns jag inte riktigt. 

Medvetslösheten varade i ett par timmar. De kraftiga smällarna när hunden högg hade orsakat en kraftig hjärnskakning som gjorde att skruttungen inte pratade ett enda ord på en vecka. Vi visste inte om hon hade fått hjärnskador, men lyckligtvis hade hon inte det. 

När lilltösen var omplåstrad och klar åkte vi och hämtade vår stora lilla flicka. Hon berättade senare att hundägarna hade varit lite rädda för hunden, så de hade låtit vår dotter få klappa hunden för att se om han fortfarande var galen.

Det har gått många år, men jag blir fortfarande illa berörd när barn kryper in under bord.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag fick jag mig ett gott skratt när jag slank in på en drop-in-tid hos frissan och fixade lite ful utväxt. Det var nämligen en väldigt skämtsam, busig och humoristisk frissa som tog hand om mig. När hon kom och kollade håret när jag hade suttit med geggan i håret en stund flämtade hon till och sa med lite plågad röst:

- Men oj, ditt hår har blivit alldeles knallblått! Här på sidan är allt blått.

Sen skrattade hon till och sa att hon bara hade skojat, och både hon och jag hade svårt att sluta skratta.

Roligt att hon vågade skämta så brutalt med en kund hon inte kände. Hon måtte ha känt på sig att jag skulle uppskatta skämtet. Det var dagens andra hysteriska skratt.

 

Det första hysteriska skrattet var på eftermiddagen på jobbet. Vi satt några stycken i vårt arbetsrum och jobbade med lite av varje. En kollega rensade bort gammalt skräp ur sina skrivbordslådor, en annan satt och planerade ett kommande arbetsområde, en tredje satt och pluggade lite på en kompletteringsutbildning han ska genomföra under hösten, jag satt och rättade några läxförhör och den femte kollegan pratade i telefon. Det var inte så att vi tjuvlyssnade, men vi överhörde det han sa. Han pratade uppenbarligen med någon form av myndighet där han skulle redovisa vissa fakta. Bland annat skulle han tydligen lämna en sorts kod, bestående av siffror och bokstäver. Med hög röst sa han:

- SPN72 - Stig Petter-Niklas sjua tvåa ...(Och han sa verkligen Petter-Nicklas som ett dubbelnamn, inte som två separata namn)

Jag som av naturen är fnittrig gjorde som vanligt en snabb association, men lyckades hålla tillbaka ett skratt. Till att börja med. Men när den pluggande kollegan lät undslippa ett litet fniss bröt vi andra totalt ihop av skratt. Vi skrattade så högt att stackarn som satt i sitt seriösa mundighetssamtal var tvungen att snabbt gå ut från rummet för att kunna fortsätta sitt samtal på ett vettigt sätt. 

När han kom tillbaka efter en liten stund satt vi fortfarande tårögda och skrattade hysteriskt.

Ni vet den där situationen när man inte kan sluta skratta för att man egentligen får skratta.

På väg hem från jobbet tänkte jag på situationen igen och skrattade högt för mig själv.

 

Sitter och pustar ut vid mitt arbetsbord i arbetsrummet efter en intensiv dag med 11 utvecklingssamtal. Det har funkat perfekt eftersom eleverna själva har fått förbereda sig för att ansvara för sina eget samtal.

Härligt att få skörda frukterna det fjärde året man har eleverna. De har verkligen vuxit till sig på många sätt från årskurs sex till årskurs nio.

Jag försöker leva miljövänligt så ofta jag kan. Jag har tex åkt kommunalt till jobbet i flera år av miljöskäl, men nu orkade jag inte med ännu ett år med mina långa resor, så jag har köpt bil. På det viset sparar jag mer än två timmars restid varje dag (!) men det svider lite i miljösamvetet.

Det känns viktigt att vårda, underhålla och reparera saker snarare än att bara förbruka och kasta. Kläder som känns omoderna eller tråkiga lämnar jag in till tex Erikshjälpen. Jag väljer hellre närodlad mat än mat som medför långväga transporter. 

Jag undviker starka och miljöbelastande kemikalier när det finns mer miljövänliga alternativ, där utnyttjar jag ofta mina kunskaper i kemi. Jag betalar hellre några kronor extra för en KRAV-produkt än något okänt billigt märke.

Men jag är en miljöbov när det gäller tex sköljmedel. Jag överdoserar alldeles för ofta den väldoftande, men inte så miljövänliga vätskan. Mina duschar är ofta onödigt långa och varma. Jag använder hårtork väldigt ofta. Brödrosten drar en massa energi, fritösen likaså. Det kanske inte är helt nödvändigt att ha badrumsgolvet så himla varmt. Handdukstorken kanske inte är nödvändig. Handdukarna kanske torkar ändå om de hänger luftigt.

Jag har en himla massa elektroniska saker som ska laddas och slösar energi.  

 

Men jag strävar hela tiden efter att göra små förbättringar!

Jag trodde att det skulle vara lätt att skriva något till den här rubriken, men det var faktiskt inte så himla enkelt. Jag har inte så lätt att släppa folk inpå livet, utan har gärna en distans, så att jag inte säger något jag senare kommer att ångra att jag har sagt.

Men det finns några människor som det är så lätt att nå fram till utan att man behöver ha garden uppe. Självklart gäller det mina döttrar, och deras superfina killar. Samma sak gäller mina syskon. Jag tror inte att mina syskon skulle vare sig ljuga eller fuska i spel, de är helt enkelt totalt pålitliga. Men förutom de här som känns självklara för att det är kött och blod finns det några till där jag känner total tillit. Kesokompis, Jenny (fast vi träffas på tok för sällan numera) och R:s mamma R är några av de fina människor som visar sig vara såna man kan hålla i handen när åskan går.

Det får räcka med det här, annars börjar det låta som ett tacktal på Oscarsgalan!

Jag har alltid slukat böcker. Seriösa böcker, nobelpristagares böcker, sorgliga böcker, ytliga böcker, tramsiga böcker, spännande böcker, faktaböcker och en hel del dåliga böcker. Vissa böcker har lämnat något efter sig, både på gott och ont.

Först tänkte jag att det skulle vara en lätt rubrik att skriva om, men nu inser jag att det är mycket svårt att få till det här.

Ska jag skriva om alla Lotta-böcker jag skrattade åt och läste om och om igen när jag var barn? De har ju lämnat kvar en massa skratt i själen. Eller ska jag skriva om alla Marian Keyes-böcker som jag har skrattat åt som vuxen? (Tyvärr har det hänt något med hennes sätt att skriva i de två senaste böckerna. Jag vet att hon har haft några tuffa år med djupa depressioner, och det har troligen påverkat henne en hel del). Eller ska jag skriva om Donna Leon, som skriver så fängslande om kommissarie Brunetti i Venedig? Jag tror att jag har läst alla böckerna i serien. Eller ska jag skriva om "Mannen utan öde", som är en alldeles fantastisk bok som handlar om en judisk pojke som hamnar i koncentrationsläger. Han är så god och betraktar allt utan anklagelser. Författaren fick ett välförtjänt nobelpris.

Kanske ska jag skriva om Aarto Paasilinna och hans tokroliga sätt att beskriva människor och företeelser i omvärlden? Kanske Elizabeth George och hennes spännande deckare? Men jösses, jag får svårt att välja mellan alla böcker jag har läst!!!

Så jag gör ett tokval och skriver om en bok jag minns fast den var en riktigt usel bok. Märklig handling och ganska dåligt språk. Den har inte hamnat i den fina litteraturens himmel precis, men jag minns den fortfarande fast det var väldigt många år sedan jag läste den. Det var nämligen så att när jag gick i högstadiet var det en kille som hade hittat en bok som hette "Slemmet" (eller något åt det hållet) och han beskrev den så entusiastiskt att alla andra blev intresserade av boken och alla ville läsa den. Så boken vandrade runt mellan oss, blev allt mer sliten och hundörad, men var föremål för många diskussioner om det spännande innehållet. 

Och vad handlade den om? Jo, ett gatukök där gamla matrester åkte ner i avloppet och på något konstigt sätt omvandlades till en geggig massa (=slemmet) som fick liv. Slemmet började med att äta upp allt i avloppssystemet och började därefter växa i omfång och kröp upp genom avloppsrör ute på stan och i bostäder. Där slukade slemmet det mesta det kom över. Mat, djur, människor... ja, ni kan kanske föreställa er. Jag minns faktiskt inte hur den slutade, men det lustiga är att när jag har träffat gamla kompisar på senare år är det fler som minns den boken. 

Stor och minnesvärd litteratur?