Nya utmaningen nummer 81: Det värsta ovädret jag har varit med om

Här finns det faktiskt mer än ett tillfälle som kan passa till den här rubriken. Jag har plockat bort några tillfällen med häftiga åskväder, för jag räknar nästan inte det som oväder, tycker att det är så fantastiskt med åska. (Fast när jag åkte båt med min lilla familj med mina hjärtegryn i regnställ och flytvästar med regnet piskande, höga vågor som nästan slog in över båtens relingar och åskan som mullrade och slungade blixtar över havet kände jag mig otroligt liten och rädd)
Ett ruskigt vädertillfälle var i en båt på Medelhavet. Jag var tillsammans med några vänner på väg från Kreta till Santorino när vågorna gick höga och det skummande vattnet piskade högt upp och sköljde över fördäck på den jättestora färjan. Flera hundra människor låg överallt och mådde illa och några vräkte i sig alkohol för försöka bedöva sig. Vi fick höra talas om en kvinna som hade varit ute i en liknande storm ett par dagar tidigare, och hon hade blivit så desperat av sjösjuka så hon försökte kasta sig överbord och hennes man fick uppbåda alla sina krafter för att hålla i henne och hindra henne att hoppa. Alla var sjösjuka. Utom jag. Jag hade nämligen klättrat upp på en slags inspektionstrappa utanför förarhytten och där stod jag och klamrade mig fast och klarade mig från sjösjuka tack vare den friska vinden och lite lagom med vattendroppar som stänkte upp i ansiktet. Jag blir åksjuk av minsta krängning i andra sammanhang, men av någon anledning blir jag inte sjösjuk.
Ett annat oväder var uppe fjällen. Vi var en grupp lärarstuderande som var uppe och fjällvandrade i Hotagen-trakten under drygt en vecka. Terrängen varierade kraftigt med områden med högfjällsskog och stora steniga områden. En dag blåste det extra mycket, men vi kämpade oss upp på toppen av ett jättefjäll. När vi stod där på toppen blåste det så kraftigt att vi nästan sveptes iväg av vinden. Vi var tvungna att hålla varandra i händerna för att inte slås omkull. och det var nästan svårt att andas när vi stod riktade rakt emot vinden. En mäktig känsla. Jag fascineras av naturens krafter.
Ett tredje tillfälle var när jag hade varit på Utö på en utbildning i några dagar tillsammans med några kollegor. Mina kollegor tog Waxholmsfärjan mot Stockholm, men jag skulle åka hem med min man som skulle hämta mig i vår egen båt. När det var dags att åka hem kom maken och äldsta dottern, som då var kanske fem år gammal och lade till vid kajen. De berättade att det blåste rejält på sjön, och när vi stävade ut hade blåsten ökat ytterligare. Vindstyrkan var vid det laget uppe i mellan 15 och 20 meter per sekund och båten hoppade nästan fram. Men allt gick bra och det var som vanligt ett vackert skådespel med den vildsinta sjön, samtidigt som det var lite skrämmande.

Kommentarer
Postat av: A-L

Usch då. Att vara på sjön i oväder, är jag glad att jag har sluppit.

2013-09-14 @ 09:27:20
Postat av: lillsyrran

20 sekundmeter i en liten båt, huva! Men säkert lite härligt pirrigt också.

2013-09-15 @ 19:04:05
Postat av: Anna Filipendula Rudbeckia

Jisses vilken dramatik..så pass många tillfällen oxå..isch o usch..jag blir toksjösjuk jag. Vi for från Åland en gång i 20 sekundmeter. Alla ..nja nästan alla var sjuka...utom min man som bärande vandrade tålmodigt med dottern fyra år i armarna.

Svar: Men du ser vad skönt det är med en trygg fadersfamn!
Fia


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback