Tar paus ett tag...
Starka ord!
Den här texten hittade jag hos Annette och den var så stark att jag lånade den.
Inbjudan
Det intresserar mig inte vad du har för yrke. Jag vill veta vad du brinner för och om du vågar drömma om att möta ditt hjärtats längtan.
Det intresserar mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du kommer att ta risken att framstå som en dåre för kärlekens skull, för dina drömmar, för äventyret att leva.Det intresserar mig inte om hur planeterna stod när du föddes. Jag vill veta om du berört kärnan i din egen sorg, om livets svek har öppnat dig eller om du har krympt ihop och stängt dig av rädsla för ytterligare smärta Jag vill veta om du kan sitta med smärtan, min eller din utan att försöka gömma den, mildra den eller göra något åt den Jag vill veta om du kan vara med glädje, min eller din, om du kan dansa vilt och låta extasen uppfylla dig ända ut i fingrar och tår utan att mana oss att vara försiktiga, realistiska eller att hålla de mänskliga begränsningarna i minnet
Det intresserar mig inte om historien du berättar är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv – om du kan bära anklagelser om svek och inte svika din egen själ. Jag vill veta om du kan vara sann och därför pålitlig. Jag vill veta om du kan se skönhet även om inte varje dag ter sig underbar och om du kan låta skönheten bli din livskälla.
Det intresserar mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har Jag vill veta om du kan stiga upp efter en lång natts sorg och förtvivlan, mörbulten in i märgen och ändå göra det som behöver göras för barnen
Det intresserar mig inte om var, vad eller med vem du har studerat Jag vill veta vad som håller dig inifrån när allt annat faller bort . Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du i sanning tycker om ditt eget sällskap i de tomma stunderna.
Det intresserar mig inte om vem du känner eller hur du kom hit Jag vill veta om du kommer stå i eldens mitt med mig utan att rygga tillbaka Jag vill veta om du kan leva med misslyckanden, dina eller mina och ändå stå vid sjökanten när fullmånens silverglans lyser och ropa JA!
Av. Oriah MountainDreamer
Ett mycket vackert minne
Jag lyssnade på Sanna Nielsens sommarprogram, grät lite ibland, och värmdes ofta av det hon berättade. Hennes program var väldigt personligt men hon lyckades ändå behålla en privat sfär, där man märkte att hon bevarade sin integritet. På det viset tycker jag att hon påminner om Jill Johnson, som också är en gullig och god människa som lyckas förmedla värme utan att kännas tillgjord.
I slutet av programmet spelade Sanna Nielsen "Sång till friheten", och då dök ett väldigt fint minne kristallklart upp skallen.
Jag var knappt vuxen när jag träffade en mysig kille (som så småningom skulle bli min man och mina barns far, men det visste jag inte då) och jag fick följa med honom till hans släkt på en skärgårdsö. Det var dags att vårrusta båtarna och vårvindarna blåste kallt runt öronen. Morbror Jan och moster Britt bjöd in oss i sitt mysiga, varma, röda hus med vita knutar och plockade fram kaffe och bullar. Jag drack aldrig, aldrig kaffe på den tiden, men jag ville inte var oartig och tacka nej, så jag svepte snabbt mitt kaffe medan det var varmt, för kallt kaffe var om möjligt ännu värre att dricka. Eftersom jag kastade i mig mitt kaffe trodde de att jag var jättesugen, och hällde snabbt på mer kaffe i koppen...
Med tiden har jag hunnit dricka många koppar kaffe hemma hos dem, men ännu fler koppar te, eftersom de snabt kom underfund med att jag föredrog te. De har funnits där och stöttat i alla år, som ett par extraföräldrar, så de har passat barn, delat glädje och sorg och de har alltid varit så goda och vänliga mot varandra och mot alla andra. Jag har snart känt dem ett helt liv, och jag har aldrig hört dem säga ett ont ord om någon, aldrig hört dem gräla eller säga hårda ord till varandra. Deras dörr har alltid varit öppen och man har känt sig välkommen när man än har kommit dit.
Fast det är fem år sedan min man och jag skilde oss hör Jan och Britt fortfarande av sig till jul, nyår och på födelsedagar. De har en stor plats i mitt hjärta.
Men det minnet som dök upp var när Britt fyllde 60 år, och det var stort kalas i en vacker festlokal. Då skulle Jan hålla tal till sin älskade Britt, och det gjorde han genom att sjunga "Du är det finaste jag vet...". Så den sången är för alltid förknippad med dem och deras fina kärlekshistoria.
This is my thanks
Lyssnade på den här när Sanna Nielsen sommarpratade. Vilken vacker hyllning till de nära och kära man inte längre har omkring sig.
Åh, åh, åh! Som en liten gumma kan gno!
När det är som mest körigt under terminerna, med stora högar av rättningsarbete och förberedelser och dokumentation brukar det bli så att jag gärna lurar mig själv lite genom att börja baka, städa, tvätta, sortera kläder i garderober, sortera böcker i bokhyllan eller något liknande bara för att bryta av arbetet ett tag. När det är riktiga arbetstoppar brukar jag ha perfekt skinande rent överallt hemma, på grund av det nästan maniska städandet.
Idag har jag haft tvättstugan, och har tokstädat bara för att jag har varit inspirerad, inte för att fly från en rättningshög! Vilken lyx!
Mina fyra monsterväxter
Nu när sommaren kommer blir det rena festen för mina insektsätande monsterblommor. De är brutala växter, men alla fyra är inte riktigt lika grymma.
Den här lilla vännen är inte så väldigt framgångsrik. Det är bara någon enstaka insekt som har lockats ner i blomfällan för att aldrig mer komma upp.
Den här är lite elakare. Den slår obarmhärtigt ihop sina klor när en oskyldig fluga råkar landa på bladet och traskar omkring lite grann. Inne i den hopslagna klon skickar växten ut ett enzym som bryter ner flugkroppen, och när den har sugit i sig all näring öppnar den sig igen. Ibland ligger de torra resterna av insektens hudskelett kvar.
Den här är grym och effektiv. Jag vet inte hur många hundra småflugor den har slukat bara den senaste veckan. Det vimlade av små "sorgflugor" runt tre av mina små kaffeplantor i förra veckan, men nu när den här besten har stått tillsammans med dem i en vecka finns knappt en enda fluga kvar.
Men nu har vi kommit till den grymmaste av grymma. Den har förmåga att locka till sig både stora flugor och getingar och andra ganska stora insekter, och när de väl har kommit in i tratten finns inte en chans att komma upp igen. Man kan höra hur de kämpar, surrar och försöker smita igen, men det går inte. Det är lite läskigt att en växt kan vara så hjärtlös, men så är det.
Det här är insekternas värsta mardröm!
Njuuut av musiken!
All stress kommer att rinna av er, och ni kommer att gå vidare i full harmoni!
Näckrosor
Eftersom jag har bott nästan hela mitt liv ute vid kusten har jag alltid varit van att se vassruggar, sjögräs och tång när jag har spanat ut över vattnet. Nu när jag bor vid en sjö tycker jag att det är så vackert med näckrosorna. Dels påminner de mig om de vackra småländska skogssjöarna och dels tycker jag att de känns som sagoboksmotiv.
Den här vackra lilla udden passerar jag varje dag när jag går till affären. Jag tycker alltid att det är lika vackert.
Midsommarmums
Tänk vad mycket gott man äter på sommaren! All mat smakar liksom fest!
På midsommaraftonen startade jag med en liten silltallrik innan jag hoppade in i bilen och åkte iväg för att spela fiolioliolej och basfiol och flöjt och hoppa som en svanslös groda. Ja, ni vet! Man är lite lätt generad men frustar skrattande ihop med många okända människor i en flerradig ring runt stången. Alla vuxna snurrar och sjunger och tvättar och hänger tvätt, och de små barnen har lite svårt att hinna med i svängarna, men kommer snabbt på hur roligt set är att applådera lite mellan varje låt.
På den regnvåta ängen drack vi kaffe ur plastmugg och åt hembakta bullar från hembygdsföreningen, och jag älskar det det lika mycket varje gång. Jag är så tacksam för de duktiga människor som entusiastiskt fixar midsommaren i sina vackra folkdräkter och med stånd med korv och fika. Ibland blir jag rädd att de ska tappa sugen för att de kanske känner att man tar dem för givet. Det är ju fler som framför förlöjligande kommentarer än som faktiskt tackar dem för det arbete de utför, trots att det kommer så många besökare att det inte finns en chans att hitta en parkeringsplats i närheten. På den här ängen var det flera hundra personer, det kanske var närmare tusen personer där, om man räknade de som kom och gick, och de som var utspridda bland buskar i periferin.
Efter dansandet var det dags att äta bland nära och kära. Allt är så gott! Sill, färskpotatis, oxfile, goda röror, gott bröd!
(Jag har helt fräckt stulit dotterns foto på den fantastiska tårtan!)
Och efter maten fick vi en fantastisk tårta som inte bara var god, utan även vacker som ett konstverk. Jag tog tyvärr inget kort på tårtan, men det var små skivade jordgubbar som var nedstuckna i grädden i ett vackert cirkelmönster. Man hade knappt hjärta att äta upp den. Men den var fräsch och god i smaken, inte alls mastig, som gräddtårtor kan vara när man har ätit en onödigt stor portion mat.
Med så här trevligt sällskap blir alla fester roliga!
Midsommar
Sinnebilden av midsommar är ju sol och blå himmel, god mat utomhus och blommor och skratt överallt. Det är helt okej med ett litet sommarregn som gör att alla nästan lite kärleksfullt snabbt plockar in maten inomhus igen. Att det växlar mellan sol och regn gör inte så mycket. Lite regn har ju ingen dött av.
Men den här råkylan som har lagt sig över nejden den här midsommaren känns inte alls midsommarlik. Det börjar luta åt att man kommer att behöva både vantar och rejäl jacka vid grodhoppandet runt stången.
Men jag önskar alla en riktigt skön midsommar!
Damfotboll!
Män förklarar saker...
Visst är det många gånger lite lustigt när män förklarar saker som de egentligen inte vet så mycket om. Är det inte typiskt manligt att säga: "Så här är det...." även när det är något de inte har totalkoll på, medan kvinnor ofta säger: "Jag tror att det är så att..." även om de vet precis vad de talar om.
Om huset började brinna...
....vad skulle ni ta med er då?
Jag tittar mig omkring bland mina saker och har svårt att komma på en enda sak som skulle kännas superviktig att ta med. Det är bara människor som är viktiga.
Smycken kan betyda en del, men det går att skaffa nya. Konst kan vara värdefull både av känslomässiga skäl och som en investering, men det är verkligen inte det viktigaste.
Det finns böcker jag tycker om, men jag tror inte att jag skulle komma på tanken att ta med mig böcker om det började brinna.
Blommor...kan ju ersättas även om det finns blommor som bär en historia.
Vad skulle ni ta med er?
En lärares hjärna precis efter skolavslutningen
Nio liv
Liten promenadkompis
Jag var uppe på mitt utsiktsberg och gick runt lite och tittade växelvis på den fantastiska utsikten och växelvis letade jag efter smådjur. Då rasslade det plötsligt till precis vid min nästan nakna fot, och jag hann hoppa jämfota för att inte bli biten innan jag såg att det var en snok. Den högg ilsket mot något gång på gång, och efter en närmare titt såg jag att den försökte freda sig mot efterhängsna myror.
Om jag vore Brasiliansk fotbollsspelare...
...skulle mitt spelarnamn vara:
Skolavslutning
Jag har haft min klass i fyra år. När jag träffade dem första gången en eftermiddag i slutet på maj det året de gick i femte klass fick de leka lite lekar, rita självporträtt, skriva ett brev till "sig själva i nian" och intervjua varandra. Alla de sakerna lade jag i en mapp som sedan har stått på min hylla i fyra år.
Och nu har det gått fyra år. Vi har hunnit göra massor av saker under de åren. Vi har haft vanliga lektioner, prov, läxor, redovisningar och genomgångar. Vi har tittat på filmer, diskuterat, frågat, skrattat, argumenterat och grälat.
Många gånger har vi försökt lösa problem av olika slag. Det kan ha rört enskilda elever eller relationer i gruppen eller privata frågor som måste lösas.
Några elever har hunnit med en eller flera perioder av skoltrötthet och andra svackor, så då har vi fått stötta, peppa och trösta så gott vi har kunnat. Ibland krävs det stora insatser och stöd från många olika håll, och ibland kan det räcka med att lyssna i lugn och ro en liten stund.
I onsdags hade vi spexfoto på förmiddagen, och de hade otroligt mycket humor och fantasi när de klädde ut sig och sminkade sig på olika sätt. Jag önskar att jag kunde visa bilder på dem här, men det är tyvärr inte tillåtet att publicera bilder på elever. Men på gruppbilden fanns både "nördar" med hårtofsar och jätteglasögon, krokodiljägare med khakikläder, monster med huggtänder och blodet rinnande på hakan, en militär i full mundering, med gasmask och vapen, några fotsoldater, Mimmi Pigg, några övervintrade hippies med Love-peace-and-understanding budskap, en stor kanin i rosa onepiece och hängande öron, Pippi Långstrump med flätor rakt ut, några crossförare i overall och hjälm och en långhårig fotbollsspelare i "Barcelona-tröja".
Och några timmar senare var det dags för avfärd mot avslutningsbalen på Tyresö slott.
Då var alla så fina att man blev alldeles tårögd. Alla killar hade stiliga kostymer och slips eller fluga och snygga skjortor, och många var alldeles nyklippta eller nyfriserade på andra sätt. Alla tjejer hade på sig fantastiska, långa klänningar i fladdrande tyg och så underbart vackra färger att de påminde om exotiska fjärilar. Och ni skulle se klackarna på skorna! Några hade skyhöga klackar, som de lyckades gå omkring på, och dansa med i många timmar.
Alla vi lärare var bara med på själva middagen, och sedan smög vi traditionsenligt iväg och lämnade elever och föräldrar lagom till dansen och festen som höll på till midnatt.
I torsdags hade vi avslutning. Den inleddes med samling vid skolan och därefter fick alla nior ställa upp sig och tåga mot kyrkan med flaggbärare i täten. I kyrkan hade vi både tal, elevuppträdanden, premieutdelningar, skojuppträdande av lärarna (egen version av låten "selfie" ) och betygsutdelning. Självklart sjöng vi både "Den blomstertid" och Nationalsången.
När eleverna fick varsitt kuvert med de fyra år gamla teckningarna och texterna hördes många glada skratt.
Och jag lyckades hålla ihop utan att gråta igenom alla de här momenten! Det är en stor prestation av en lättrörd person!
Däremot kom tårarna när jag kramade om föräldrarna och fick blommor och massor av fantastiska presenter. Då stod jag rödögd och snörvlade. Så det är så de kommer att minnas mig.
Att ladda lite ny energi
Ibland behöver man helt enkelt koppla av en liten stund och hämta nya krafter. Det är inget konstigt med det!
Vet inte om den är snygg eller ful...
...men när jag såg den i affären kunde jag inte motstå den. Bladen är så mörka att de nästan är svarta, och den gör inga försök att vara vacker. Därför känns den så spännande.
Tårarna skvätter...
...men här kommer en riktigt rörande historia om hur ett par kärleksfulla föräldrar hanterade situationen när de insåg att deras lilla flicka i själva verket var transsexuell, dvs på alla sätt identifierade sig barnet som en pojke. Tänk om hela vårt samhälle kunde genomsyras av lite mer vidsynthet och tolerans. Det är så många som blir olyckliga av de fyrkantiga normerna vi har.
Förklaring till bloggtystnad
Den sista månaden på vårterminen är otroligt hektisk. Man ska inte släppa de ordinarie arbetsuppgifterna, men ska ändå hinna jaga ungar som släpar efter med olika uppgifter och riskerar sina betyg, och tiden det tar att genomföra och rätta nationella proven är närmast horribel.
Om man tittar på matten så är det flera delprov. Ett av proven (som innehåller två delprov) tar 100 minuter att genomföra, nästa tar 80 minuter. Det tredje delprovet är muntligt och genomförs i smågrupper med tre-fyra elever á 30 minuter. Om man har en klass med 30 elever innebär det sammanlagt ca 300 minuter (dvs 5 klocktimmar). Alla dessa prov; 4 x 30 = 120 prov ska rättas och bedömas och sammanställas i tabeller och matriser och rapporteras till både kommunen och Skolverket. Det administrativa arbetet tar löjligt mycket tid.
Sen har vi dessutom de nationella proven i NO. Det är två delprov som genomförs samma dag, på 75 resp 45 minuter, och vid ytterligare ett tillfälle ska man genomföra en laboration, vilker helst ska genomföras i halvklass, dvs 2 x 60 minuter. Då har man två delprov plus en bedömningsmatris för hur laborationen har genomförts, en laborationsplanering och en laborationsrapport att rätta, bedöma och sammanställa. Det vill säga 5 x 30 = 150 prov totalt. Efter rättning, sambedömning med kollegor och sammanställning i tabeller ska det rapporteras till kommunen och Skolverket.
Allt det arbetet ska utföras samtidigt som ordinarie verksamhet pågår med planering och genomförande av undervisning, genomförande och rättning av prov och laborationer. Glömde nämna att då man sitter med sin klass på nationella proven kan det hända att man måste ha vikarie för någon lektion med någon av de andra klasserna man har. Då måste man planera och efterarbeta den lektionen också...
Nu är det en sån tur att jag jobbar på en skola där rektorn har gjort mycket för att underlätta arbetsbördan. Han har avsatt studiedagar till rättning av prov. Det har varit två heldagar och två halvdagar, och det har gjort att vi har överlevt. Hur klarar de allt det här på skolor där inte skolledningen hjälper till och stöttar?
Jag jobbar dessutom i en kommun där samtliga skolledare har satt ner foten och markerar det orimliga i den tid nationella proven tar i anspråk. Läs det här välskrivna debattinlägget undertecknat av grundskolechefen och samtliga grundskolerektorer i vår kommun.
Men det är i alla fall förklaringen till bloggtystnaden.