neverkeso

Jag lyssnade på Sanna Nielsens sommarprogram, grät lite ibland, och värmdes ofta av det hon berättade. Hennes program var väldigt personligt men hon lyckades ändå behålla en privat sfär, där man märkte att hon bevarade sin integritet. På det viset tycker jag att hon påminner om Jill Johnson, som också är en gullig och god människa som lyckas förmedla värme utan att kännas tillgjord.

 

I slutet av programmet spelade Sanna Nielsen "Sång till friheten", och då dök ett väldigt fint minne kristallklart upp skallen.

Jag var knappt vuxen när jag träffade en mysig kille (som så småningom skulle bli min man och mina barns far, men det visste jag inte då) och jag fick följa med honom till hans släkt på en skärgårdsö. Det var dags att vårrusta båtarna och vårvindarna blåste kallt runt öronen. Morbror Jan och moster Britt bjöd in oss i sitt mysiga, varma, röda hus med vita knutar och plockade fram kaffe och bullar. Jag drack aldrig, aldrig kaffe på den tiden, men jag ville inte var oartig och tacka nej, så jag svepte snabbt mitt kaffe medan det var varmt, för kallt kaffe var om möjligt ännu värre att dricka. Eftersom jag kastade i mig mitt kaffe trodde de att jag var jättesugen, och hällde snabbt på mer kaffe i koppen...

Med tiden har jag hunnit dricka många koppar kaffe hemma hos dem, men ännu fler koppar te, eftersom de snabt kom underfund med att jag föredrog te. De har funnits där och stöttat i alla år, som ett par extraföräldrar, så de har passat barn, delat glädje och sorg och de har alltid varit så goda och vänliga mot varandra och mot alla andra. Jag har snart känt dem ett helt liv, och jag har aldrig hört dem säga ett ont ord om någon, aldrig hört dem gräla eller säga hårda ord till varandra. Deras dörr har alltid varit öppen och man har känt sig välkommen när man än har kommit dit.

Fast det är fem år sedan min man och jag skilde oss hör Jan och Britt fortfarande av sig till jul, nyår och på födelsedagar. De har en stor plats i mitt hjärta.

Men det minnet som dök upp var när Britt fyllde 60 år, och det var stort kalas i en vacker festlokal. Då skulle Jan hålla tal till sin älskade Britt, och det gjorde han genom att sjunga "Du är det finaste jag vet...". Så den sången är för alltid förknippad med dem och deras fina kärlekshistoria.