neverkeso

Come over to the window, my little darling
I'd like to try to read your palm.
I used to think I was some kind of Gypsy boy
Before I let you take me home

Now so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

Well you know that I love to live with you
But you make me forget so very much
I forget to pray for the angels
And then the angels forget to pray for us

Now so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

We met when we were almost young
Deep in the green lilac park
You held on to me like I was a crucifix
As we went kneeling through the dark

Oh so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

Your letters they all say that you're beside me now
Then why do I feel alone?
I'm standing on a ledge and your fine spider web
Is fastening my ankle to a stone

Now so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

For now I need your hidden love
I'm cold as a new razor blade
You left when I told you I was curious
I never said that I was brave

Oh so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

Oh, you are really such a pretty one
I see you've gone and changed your name again
And just when I climbed this whole mountain side
To wash my eyelids in the rain!

Oh so long, Marianne, it's time that we began
To laugh and cry and cry and laugh about it all again

Nu har jag tydligen förmedlat min aversion mot repor till mina elever. Igår hade vi ett matteprov i geometri med niorna, så jag hade med mig en bunt nya linjaler, fortfarande inpackade i sina plastfodral. När eleverna hade skrivit färdigt provet såg jag hur de med stor möda puttade tillbaka linjalerna i plastförpackningen igen, innan de lämnade tillbaka dem till mig. Jag fick nästan lite dåligt samvete men var samtidigt glad över att linjalerna kommer att fortsätta att vara fräscha och repfria ett tag till!

Eleverna är också väldigt snälla och färgsorterar pennor i olika fack i vår stora pennlåda. Jag ska lägga in ett foto på den fina asken här nästa vecka när jag har fått tillfälle att ta en bild.

.

Jag har säkert någon konstig diagnos som gör att jag hatar repor och osorterade pennor. Vad kan det vara?

Eftersom filmen är så hiskeligt lång tog vi en paus med några minuters bensträckare mitt i filmen. När eleverna hade gått ut från salen hörde jag ett sorgligt snyftande någonstans i rummet. Det var ju ganska mörkt så jag såg mest konturer av stolsryggar, men när mina ögon vande sig vid mörkret såg jag att två flickor satt kvar mitt i rummet, och den ena tittade lite olyckligt hjälpsökande åt mitt håll. När jag kom dit såg jag att den andra flickan satt och grät så att ansiktet var alldels rödflammigt. Det visade sig att hon just hade fått veta att hennes svårt sjuke morfar nu var utom räddning, så han var döende. Hennes mamma hade åkt till staden där han låg på sjukhus för att vaka vid hans dödsbädd, och här satt flickan och grät över döden som aldrig kommer lägligt.

Det var så otroligt sorgligt att höra hennes snyftningar och veta att det inte fanns något att göra för att hjälpa henne. Inte något mer än att hämta två handdukar - en fuktig med kallt vatten att fräscha upp det tårdränkta ansiktet med, och en torr för att torka bort både tårar och vatten.

Jag kan tyvärr inte berätta några detaljer om vad det handlar om, för jag vill inte riskera att det går att hitta kopplingar till de berörda människorna, men det är så otroligt frustrerande att ha kämpat länge för att komma vidare i byråkratdjungeln, och när man tror att man har kommit i hamn visar det sig att alla handlingar skickas tillbaka (ett par års handlingar - en jättebunt!!) för att någon formulering i dokumenten är otillräcklig, och med det står man på ruta ett igen!

Och det luktar besparingar lång väg!

.

Som tur är har jag registrerat kortet på SL:s hemsida så jag har förlustgaranti och får ett nytt om några dagar. Men när jag klev på bussen och upptäckte att kortet var försvunnet var jag tvungen att betala med mobilen. Den enkla resan på ett par mil kostade 54 kronor...

PER ASK???

Med tanke på det får man väl anse att jag misslyckades med  en fysiklektion nu i veckan. Vi pratade om vårt solsystem och hur det fungerar. Som en introduktion kändes det naturligt att börja med att prata om Big Bang och den otroliga expansion som följde, och fortfarande pågår. Jag ville också nämna att vårt solsystem är en otroligt liten del del av vår galax - bara en stjärna bland många miljarder stjärnor. Vår galax i sin tur är bara en av många andra galaxer. Big Bang inträffade för 15 miljarder år sedan, jorden bildades för 4,6 miljarder år sedan och människorna har bara funnits en försvinnande liten del av den tiden. Vi pratade även om att jordplattorna rör sig, men våra liv är så korta att vi aldrig hinner märka hur det rör sig. Allt det kändes viktigt att berätta om för att eleverna skulle betrakta sig själva både ur tids- och rymdperspektivet. I vanliga fall brukar eleverna bli otroligt intresserade och komma med en massa synpunkter och funderingar. I det här fallet blev det lite annorlunda. En flicka satt och såg bekymrad ut och så sa hon:

- Men vad onödigt! Vi föds och ska ändå bara dö! Då kan man lika gärna ta livet av sig direkt!

Några av hennes kamrater såg lika allvarliga ut och nickade instämmande.

- Ja, det är sant! Det är ju ingen mening att leva om man ändå vet att man ska dö!

Den deprimerade livssynen spred sig i rummet med en massa hummanden och kommentarer:

- "Jag ska också ta livet av mig"

.

Nu har jag inte haft den klassen sedan den lektionen, så jag får se hur stämningen är när jag har dem på tisdag igen.

Tjejen i kassan försvann in i ett annat rum och kom tillbaka med mitt aktiverade kort, och så förklarade hon snabbt hur man skulle bära sig åt för att komma in när det inte var bemannat. Hon pekade ut tre olika dosor med en liten grön lysdiod, där man skulle hålla kortet för att öppna dörrarna. När hon hade förklarat tittade hon till på mig och förtydligade:

- Alltså man måste inte trycka på dem samtidigt!!

.

Jag tittade på de tre dosorna och undrade för mig själv om jag såg ut som om jag trodde att man var tvungen att trycka samtidigt på alla tre. Med ett kort! När de tre dosorna var placerade ganska långt ifrån varandra! Den första dosan satt fast utomhus bredvid ytterdörren, nästa dosa satt i en slags sluss mellan ytter- och innerdörr, och den tredje dosan satt precis innanför innerdörren.

Hon tittade allvarligt på mig och sa att jag kunde öva med kortet när jag gick ut från lokalen. Jag tittade lika allvarligt på henne och lovade att jag skulle göra det, men bara på en dosa i taget.