neverkeso

Eftersom filmen är så hiskeligt lång tog vi en paus med några minuters bensträckare mitt i filmen. När eleverna hade gått ut från salen hörde jag ett sorgligt snyftande någonstans i rummet. Det var ju ganska mörkt så jag såg mest konturer av stolsryggar, men när mina ögon vande sig vid mörkret såg jag att två flickor satt kvar mitt i rummet, och den ena tittade lite olyckligt hjälpsökande åt mitt håll. När jag kom dit såg jag att den andra flickan satt och grät så att ansiktet var alldels rödflammigt. Det visade sig att hon just hade fått veta att hennes svårt sjuke morfar nu var utom räddning, så han var döende. Hennes mamma hade åkt till staden där han låg på sjukhus för att vaka vid hans dödsbädd, och här satt flickan och grät över döden som aldrig kommer lägligt.

Det var så otroligt sorgligt att höra hennes snyftningar och veta att det inte fanns något att göra för att hjälpa henne. Inte något mer än att hämta två handdukar - en fuktig med kallt vatten att fräscha upp det tårdränkta ansiktet med, och en torr för att torka bort både tårar och vatten.