Hur ser det ut i din bokhylla?

Instagramkontot "Argabibliotekstanten" har publicerat en tolkning av hur en bokhylla kan se ut.
 
Och så här ser det ut hemma hos mig. Hur ser det ut hos er?
 

30 day challenge - dag 18

Nu har jag missat att fullfölja utmaningen i några dagar, men nu är det dags för utmaning nummer 18:
"A song from the year you were born". Jag ändrar uppdraget och väljer en låt från i år i stället.
Det här är "Fire in the rain" med Thundermother.

30 day challenge - dag 17

Den sjuttonde utmaningen är "A song you´d sing a duet with someone on karaoke".  Det är ganska svårt för mig att plocka fram, för jag skulle aldrig i livet sjunga karaoke. Jag sjunger bara i badrummet eller i bilen eller på en plats där jag är garanterat ensam. Eller ihop med syrran där vi toksjunger ihop högt och ohämmat när ingen annan hör.
Men jag kan ju nämna en låt jag önskar att jag kunde delta som ena halvan i en duett.
 "Fairy Tale of New York" är ju faktiskt en fantastisk låt.
 Eller kanske den fantastiska "Stirb Nicht vor Mir" 
 
Ja, hur som helst lyckades min klassföreståndare döda min sånglust snabbt och effektivt genom en elak och nedlåtande kommentar när jag gick i mellanstadiet.

Sakta vi gå genom stan

Det var nästan magiskt att sakta gå på kullerstensgatorna, och känna det som om man hade rest i en tidsmaskin. Undrar vad som har utspelat sig på de här gatorna och i de här små husen de senaste århundradena.
 
 
 
 
 

Stadskorren

Mitt på söder i Stockholm kan man hitta fina djur! Och det gäller att vara riktigt streetsmart och klara av att få med sig så många godsaker som möjligt.
 

30 day challenge - dag 16

Den sextonde utmaningen är "A song that´s a classic favorite".
Det är verkligen svårt att välja. Jag älskar klassisk musik, och tycker att det är väldigt stor skillnad på olika kompositörer.
Vivaldi med sin energi och lekfullhet, Beethoven med sina mjuka, smekande toner, Grieg som gör att man får lust att springa runt i vild dans. Och så de tunga, allvarsamma, som man inte alltid orkar lyssna på, för de har vassa ljud och skärande disharmoni.
När jag var liten smög jag ofta iväg till ett rum i huset, som vi kallade "surrummet" (för det låg avsides, bredvid garaget, och där skojade min pappa om att han skulle sätta sig när han behövde sura) där det stod en stor skivsamling och en skivspelare. Då satte jag mig alldeles ensam och lyssnade på klassisk musik, och jag tyckte att det var rent magiskt. De olika styckena var så olika varandra, de olika instrumenten hade så varierande klanger och uttryck, och jag satt alldeles tyst och sög in musiken i min hjärna.
Ibland blev jag ertappad och då fick jag alltid höra att jag skulle vara försiktig så att jag inte repade skivorna. Men det är klart att jag inte orsakade minsta lilla repa. Jag var försiktig som om skivorna var sköra kristallplattor från ett luddigt moln på himlen, så att en ovarsam rörelse skulle få dem att falla sönder i tusentals små klirrande skärvor.
Jag var noga med att aldrig låta ett endaste finger nudda själva skivan. Jag pillade in ett finger i det lilla hålet i mitten och lät skivan försiktigt glida ner i det tunna, sidenliknande innerfodralet och därefter ner i det hårda konvolutet där man kunde läsa mer om vad skivan innehöll.
Bland all vacker musik har jag plockat fram Bachs cellosvit, för jag blir totalt förförd av cello. Det är framför allt inledningen som är så vacker.

Unis

Macron publicerade den här bilden med det enda ordet "Unis".
 

30 day challenge - dag 15

dagens utmaning är "A song you like that´s a cover by another artist."
 
 
 
 
Nothing Compares 2 U är en låt skriven av Prince till The Family, ett funkband som skapades för att få ut mer av hans musik. Bandets debutalbum "The Family" släpptes 1985, men låten släpptes inte som singel och blev inte vida känd.

Den irländska sångerskan Sinead O´Connorgjorde en cover på låten 1990 som var med på hennes album I Do Not Want What I Haven´t Got. 

Musikvideon var populär på MTV, och när låten var som störst började Prince själv att uppträda med den på konserter.


30 day challenge - dag 14

Nu är det dags för den fjortonde utmaningen och då är det "A song you´d love to be played at your wedding".
 
Den vackraste av de vackra. Jag älskar att lyssna på  Edith Piaf men jag tycker att Celine Dion gör den minst lika bra. 
 
 Och ni som kan franska kanske vill se texten:
Le ciel bleu sur nous peut s'effondrer
Et la terre peut bien s'écrouler
Peu m'importe si tu m'aimes
Je me fous du monde entier
Tant que l'amour inondera mes matins
Tant que mon corps frémira sous tes mains
Peu m'importent les problèmes
Mon amour puisque tu m'aimes
J'irais jusqu'au bout du monde
Je me ferais teindre en blonde
Si tu me le demandais
J'irais décrocher la lune
J'irais voler la fortune
Si tu me le demandais
Je renierais ma patrie
Je renierais mes amis
Si tu me le demandais
On peut bien rire de moi
Je ferais n'importe quoi
Si tu me le demandais
Si un jour la vie t'arrache à moi
Si tu meurs que tu sois loin de moi
Peu m'importe si tu m'aimes
Car moi je mourrais aussi
Nous aurons pour nous l'éternité
Dans le bleu de toute l'immensité
Dans le ciel plus de problèmes
Mon amour crois-tu qu'on s'aime
Dieu réunit ceux qui s'aiment
 
 

Ute på lokal...

...omgiven av skumma masker.
De här ansiktena stirrade ner på oss och höll koll på oss.
Den här kompisen ser ju väldigt stram och allvarsam ut.
Den här är lite mer wild and crazy.
Den här ser ut att ha skrattet nära på gång.
Och det här måste ju vara en sann djurvän, eller hur?
 
 

30 day challenge - dag 13

Den trettonde utmaningen handlar om "A song you like from the 70s"
Det finns ju självklart en massa bra låtar från 70-talet, men jag väljer "London Calling" för jag gillar kaxigheten och ilskan i låten. 

30 day challenge - dag 12

Dagens uppdrag är att presentera "A song from your preteen years". 
 Det måste ha varit mängder av låtar på svensktoppen och "Tio i topp" som man lyssnade på. Men en låt jag vet att jag älskade och alltid sjöng med i var Beatles med "Yellow Submarine". En glad och härlig låt.
 
 

Bored teachers

 

30 day challenge - dag 11

Nu har jag kommit till dag 11 i utmaningen, och nu är uppdraget "A song you never get tired of".
Det var faktiskt ganska svårt, för jag tycker att det ofta är så att man fastnar för en låt ett tag, och så spelar man den löjlligt mycket, och sjunger med med stor inlevelse, gång på gång, tills man helt plötsligt känner att man är trött på låten.
Men en låt jag verkligen brukar gilla är "Respect" med Aretha Franklin. Det är en låt man blir berörd av oavsett vilket humör man är på.
 

30 day challenge - dag 10

Den tionde utmanngen handlar om "A song that makes you sad". Jag funderade på vilka låtar det skulle kunna vara. Det finns ju låtar som påminner om perioder eller situationer i livet som man inte minns med glädje. Men samtidigt är det tur att tiden läker sår, för en sång som under en tid kändes nästan plågsam att lyssna på, kan plötsligt ha tappat sin vassa påverkan, och blir bara en låt - vilken som helst. 
Men jag väljer en låt som är så otroligt sorglig på grund av bakgrunden - orsaken till att den blev skriven. Finns det en sorgligare sång än Eric Claptons "Tears In Heaven"? 
Eric Claptons fyraårige son Conor föll ut genom fönstret från 53:e våningen när han var med sin mamma i New York. Clapton skrev sången som ett sätt att bearbeta sorgen. Jag känner mig alltid sorgsen när jag hör låten, för jag tänker på hur outhärdligt sorgligt det måste ha varit. Tänk att försöka samla kraft bara att kliva upp ur sängen varje morgon. Att förmå sig att äta, klä på sig, jobba, prata med andra människor...
Hur som helst är låten både bra och berörande. 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Fia

RSS 2.0