neverkeso

Ett skräckfyllt ögonblick som har etsat sig fast i mitt minne är så olustigt att jag fortfarande kan få tårar i ögonen när jag berättar om det fast det är många år sedan det hände.

Dotter ett var fem år gammal, dotter nummer två var två och ett halvt år och dotter tre var ännu inte född. Vi var och hälsade på hos ett par kompisr som precis hade flyttat in i ett gammalt hus på landet. De hade tidigare bott grannar med oss (även det på landet) så vi hade ofta fikat, ätit, promenerat, småpratat och låtit våra hundar leka med varandra. Deras hund och mina döttrar var vana vid varandra och verkade tycka om varandra.

När vi nu hälsade på i deras nya bostad satt vi vid deras köksbord och fikade lite. Min dotter nummer två och jag satt i en kökssoffa. När hon hade ätit och druckit klart skulle hon hoppa ner från soffan och gå och leka lite. Hon krälade ner från soffan in under bordet och vi räknade med att hon snabbt skulle ta sig fram till leksakerna. Men i stället hördes ett fruktansvärt morrande och sen hördes några kraftiga smällar av käftar som slog igen, ett kort barnskrik hördes och sedan var allt tyst. Knäpptyst. 

Det kändes som att röra sig igenom trögflytande sand, men jag hoppade upp från min plats och dök in under bordet och drog fram min unge. Min alldeles livlösa och kraftigt blödande unge (och nu börjar tårarna rinna när jag skriver det här. Jag kommer aldrig, aldrig att komma över det här)

Som en robot betraktade jag min älskade unge och tusen tankar dök upp. Tex "Ska man ringa ambulans när barnet redan är dött?"

Jag försökte känna efter om hon andades, både genom att känna på bröstkorgen och genom att känna efter om det kom varm luft från hennes mun. Jo, hon andades faktiskt, Men ansiktet såg ut att vara en enda blodig massa. Någon stack en trasa i min hand, så jag torkade bort blodet i ansiktet. Ansiktet var kvar, ganska tilltygat men allt var kvar. Men ögonen såg ut att vara försvunna, för där fanns bara blod. 

Jag torkade lite till. Ögonen fanns där gudskelov. Den lilla blodiga ungen levde och hade ögonen kvar, men hon var okontaktbar, alldeles medvetslös. På huvudet fanns ett nästan 15 cm långt öppet sår, och både under och över ögonen fanns sår, liksom under hakan.

Jag klämde ihop såret på huvdet med min ena hand, och lyfte upp henne med den andra. Någon hjälpte till att svepa en filt om henne, någon hjälpte mig att få på mig ett par skor. Ambulans fanns inte att få tag i, för vi var på landet och ambulansen var på väg mot sjukhus med en annan patient. Alltså skulle barnafadern och jag själva

transportera vår lilla juvel till läkare. 

Fadern fick köra medan jag satt med henne i famnen och klämde ihop såret på huvudet. Vi åkte försiktigt på vinterhalkiga vägar, med vår äldsta dotter kvar i huset med den plötsligt galna hunden.

Framme hos jourläkaren på det lilla landsortssjukhuset var de lite villrådiga och visste inte hur de skulle hantera situationen. De hade hela tiden direktkontakt med barnläkare och kirurger i Stockholm. Till slut fick hon en stor läskig stelkrampsspruta och en antibiotikaspruta rakt in i såret, och sedan sydde de ihop det stora såret med 12 eller 15 stygn, nu minns jag inte riktigt. 

Medvetslösheten varade i ett par timmar. De kraftiga smällarna när hunden högg hade orsakat en kraftig hjärnskakning som gjorde att skruttungen inte pratade ett enda ord på en vecka. Vi visste inte om hon hade fått hjärnskador, men lyckligtvis hade hon inte det. 

När lilltösen var omplåstrad och klar åkte vi och hämtade vår stora lilla flicka. Hon berättade senare att hundägarna hade varit lite rädda för hunden, så de hade låtit vår dotter få klappa hunden för att se om han fortfarande var galen.

Det har gått många år, men jag blir fortfarande illa berörd när barn kryper in under bord.