neverkeso

Det här är en fortsättning på det tidigare gästbloggsinlägget om valutaäventyr i Estland.

1992 kände vi att vi ville tillbaka till Lettland och Liepaja för lite uppföljande reportage. Det hade hänt så mycket på ett år. Både Estland och Lettland, och Litauen också för den delen, var självständiga stater efter att ha varit sovjetrepubliker i nästan 50 år. Sovjetunionen fanns inte kvar över huvud taget.

De som tidigare varit ledande kommunister skyndade sig att bli ledande kapitalister. Som tidigare åkte vi via Tallinn, men den här gången också via Finland. Färjan mellan Helsingfors och Tallinn var en solkig upplevelse. Tänk er en blandning av ungkarlshotell, ålandsbåt och en lokal pub vid stängningsdags. Samma killar som satt i baren och tävlade om vem som kunde supa skallen i minst bitar klev på morgonen in i sina lastbilar för vidare transport till spridda delar av östeuropa.

Vi körde av båten i Tallinn som förra året. Vi passerade samma trafikplats i form av ett gigantiskt torg, med den skillnaden att det var lite mer trafik nu.

När vi kom till Pärnu kände vi att vi måste åka in till ”vår” mack och se om de korviga tanterna fanns kvar. Det gjorde de inte.

Det här är en annan mack, men det är rätt bil.

Hela macken var uppfräschad. Det smutsbruna huset där tanterna suttit var vitmålat. Finska Neste hade tagit över stället. Nu fanns även 98 oktan för den som så önskade. Tidigare fanns två pumpar med 93 oktan i båda. Nu var alla åtta pumparna i gång och det fanns till och med en kontokortsautomat. Bensinen kostade två kronor litern, mot då åtta i Sverige.

Jag hade bytt bil till en Volvo 245 med en tank som rymde 60 liter. När vi åkte hem efter en veckas jobb såg jag till att fylla tanken bland det sista jag gjorde.

Hemresan hade sin egen dramatik. Som förra gången hade vi 60 mil att köra till färjan, så vi vek en hel dag åt den resan. Båten till Helsingfors skulle gå kl 18 på kvällen och sen skulle vi ha några timmar på oss där innan nästa färja gick till Stockholm.

Avfarter i Estland och Lettland ser inte ut som de gör här. Här färdas man på en stor väg och ska man vika av någonstans svänger man av från huvudvägen till en annan väg som är tydligt skyltad.

Så icke i denna del av världen. Avfarterna var Y-formade, vägen delade sig i två lika stora delar. Huvudvägen kunde vara den högra eller den vänstra. I och för sig tydligt skyltat, om man förstår skyltarna.

Janne fick köra största delen av vägen, för jag mådde dåligt och hade feber. Jag var dock inte värre däran än att jag kunde titta ut och beundra det vackra landskapet. På höger sida hade vi en flod med en vacker grönskande dalgång. Vi förundrades över att vi inte lagt märke till detta natursceneri på vägen ner. Och det var då vi kom på det:

-Vi SKA inte ha någon flod till höger. Vi ska ha havet till vänster!

Floden var Daugava. Vi hade kört fel i någon av Y-korsningarna och var på väg mot Vitryssland.

Kartor var på den här tiden ett relativt nytt påfund i det forna Sovjet. De hade ansetts som militära hemligheter i 70 år. Janne hade dock en hyfsat tillförlitlig karta som vi konsulterade och konstaterade att vi hade kört 20 mil fel.

Vi vågade inte ta några allt för avancerade genvägar för att komma rätt för vi visste inte var vi skulle kunna tanka om det behövdes. Den enda mobiltelefon vi hade var en NMT-telefon som satt fast monterad i bilen och inte hade någon täckning förrän vi kom till Finland. Så vi höll oss till de tjockaste strecken på kartan.

 Resten av resan gick utan större dramatik. Förutom att vi missade färjan och måste tillbringa en lördagsnatt i Tallinn. Nästa färja skulle inte gå förrän nästa förmiddag. Direktfärjor till Stockholm fanns inte heller tidigare.

Hotell var inte att tänka på. Dels hade vi inte pengar till det och dels kunde vi inte få tag i något där vi kunde få rum utan att ha bokat. Alternativet var att sova i bilen. Frågan var bara var vi skulle ställa bilen.

Nere i hamnkvarteren kändes inte så mysigt. Vi åkte runt och letade men inget ställe verkade bra. Antingen var det för avskilt eller för mörkt eller för uppseendeväckande. Att två svenskar mördats i Tallinn ett halvår tidigare bättrade ju inte på humöret.

Till slut hittade vi en nattöppen Statoil-mack där vi ställde bilen på parkeringen. Vi bäddade ner oss försiktigt. Janne låg i baksätet, jag fällde ryggstödet så mycket det gick och halvlåg i förarstolen. Jag hade fötterna utanför sovsäcken och tändningsnyckeln i för att snabbt kunna komma iväg om det skulle behövas. Vi hade backat in på parkeringsplatsen för att vara helt beredda på att dra.

Senare på kvällen visade det sig att huset vi hade bakom ryggen inte var något vanligt hyreshus. Det var någon sorts ungkarlshotell. Det insåg vi när någon slängde ut en flaska genom fönstret. Utan att först öppna fönstret.

Så småningom lyckades vi ändå somna. När vi vaknade på morgonen kände vi efter ordentligt och kunde till vår stora lycka konstatera att vi överlevt natten.

När Janne vaknade hade han blivit pixlad i ansiktet

Framme i Helsingfors såg vi stockholmsbåten på andra sidan hamnen. Så fort vi kommit av färjan från Tallinn var det full fart runt Salutorget och så lyckades köra ombord på Vikingbåten alldeles innan de började stänga porten. Det var mitt kortaste besök i Helsingfors, cirka 10 minuter.