Tallinn 1991

När jag kom till Tallinn sommaren 1991 hörde Estland fortfarande till Sovjetunionen. Jag var där som fotograf för att tillsammans med en reporter, vi kan kalla honom Janne för det heter han, göra en reportageserie om Nynäshamns vänort Liepaja i Lettland. Vi skulle bara mellanlanda i Tallinn för att sedan köra 60 mil till vår destination.

När jag körde bilen av färjan gick Janne och växlade till rubel. När han klev in i bilen såg han helt tagen ut:

-Jag kände mig som en jävla bankrånare, sa han.

Vi hade ingen koll på hur mycket valutan stod i. Möjligen en fem till tio kronor för en rubel var en vild gissning. Men man fick fem rubel per krona. Han hade sedelbuntar i varenda tillgänglig ficka.

Innan vi åkte så långt tänkte vi hitta något ställe att äta på. Vi gick genom Tallinns gamla delar, som var väldigt vackra men väldigt slitna. Staten ägde alla hus så ingen var intresserad av att hålla efter dem. Och var man ändå intresserad av att rusta upp sitt hyrda hus så var färgen av så dålig kvalitet att den flagnade av efter några år.

Vi hittade ett matställe som påminde om Dagobert’s lunch-hak i serien Blondie. Man fick gå längs en disk och plocka på sig det man ville ha och sen betala i kassan. Det fanns en hel del grönsaker som såg ut att ha dött av ålderdomssvaghet, men vi plockade på oss sånt vi kände igen och som verkade hyfsat fräscht. Lite tomater och gurka och liknande som vi sen enligt den lokala seden dränkte i yoghurt. När vi kom fram till kassan fick vi betala motsvarande 50 öre per man.

Mitt i Tallinn fanns vid den här tiden en trafikplats som var som ett gigantiskt torg. Det var kullersten och lappat med asfalt och några spårvagnsspår. Där gällde det att veta vart man skulle och sedan ta fart och köra åt det hållet. Det gick riktigt bra, men det fanns inte så mycket bilar i Tallinn då. Min Fiat Uno från 1985 var en bil som imponerade på folk.

Cirka 15 mil söder om Tallinn ligger en stad som heter Pärnu. Där stannade vi till för vi såg att man kunde tanka där. Innan vi gjorde det tog vi en liten paus och gick omkring i staden. Vi köpte ett jättestort lass med riktigt saftiga jordgubbar av en tant. Det kostade två kronor.

Det var ganska varmt så vi blev sugna på nåt att dricka. Stan låg vid kusten så vi drog oss ner mot stranden. Det var en jättefin strand med parasoller och solstolar och massor med badande människor. Där borde man kunna köpa en Coca-Cola, tyckte vi.

Vi hittade något kioskliknande där två sommarjobbande tjejer stod och sålde läsk. Vi förklarade vad vi ville ha och började bläddra bland våra imponerande sedelbuntar och undrade om priset.

Tjejerna skakade på huvet och sa ”Dollar”. D-mark skulle tydligen också gå bra. Och då förstod vi. Stranden var inte för lokalbefolkningen, den var bara för turister. För att dra in västvaluta. Vi frågade om svenska kronor gick bra, och det gjorde det. En liten Colaburk skulle då kosta sex kronor, men de kunde inte växla och vi kunde inte betala med svenska mynt.

Då kom vi på den briljanta iden att köpa tre burkar, dricka var sin på rot och ha den tredje som nödproviant om törsten skulle bli för svår under den fortsatta bilresan. Vi betalade 20 kr och lät tjejerna behålla två kronor som dricks. De blev så glada så de nästan grät.

När vi gick därifrån mot bilen mötte vi en parkarbetare. ”Rååtsi?” frågade han, vilket betyder att han undrade om vi var från Sverige. Vi nickade. ”Kåka Kåla?” sa han sen och pekade på burken som Janne höll i handen.

Vi pekade mot stranden och förklarade var kiosken fanns. Sen kom vi på att han skulle aldrig kunna köpa en Coca-Cola där. Han kanske aldrig ens hade sett en Colaburk på riktigt. Så vi gav honom burken. Han sken som en sol.

-Den där burken kommer han aldrig att öppna, sa Janne.

När vi kom fram till bilen svängde vi in på macken. Där fungerade det som så att det fanns åtta pumpar, varav två var i drift. Man ställde sig i kö och när man kommit fram till sin pump hängde man in munstycket i påfyllningsröret. Sedan gick man in på kontoret. Där satt två gamla tanter i korviga strumpor och frågade hur mycket ”petrol” man ville ha. Jag förklarade att 10 liter vore lagom och så fick jag betala.

Jag gick ut till bilen och började tanka. När jag fått mina 10 liter sa det ”kling” i pumpen och slutade rinna.

När jag satte mig i bilen frågade Janne vad det kostade. ”Fem å femtio” svarade jag. Janne räknade en stund, sen sa han: ”Det är en spänn..”

Då kostade bensinen i Sverige cirka sex kronor litern. För det kunde jag tanka fullt en och en halv gång i Pärnu.