Ibland önskar jag att jag inte hade så tokig humor. Jag satt just på ett stort kvällsmöte på mitt jobb med representanter från alla möjliga ställen. Vi pratade om att det är så dålig luft i vissa lokaler, och då hann jag inte hejda mig själv utan jag hann säga:
- Vi har en liten kanariefågel i nedre delen av lokalen. När den faller död ner vet vi att luften är dålig.
Och så satt jag där och höll masken medan jag insåg att några trodde att jag menade allvar. Eftersom jag hade sagt något så galet i ett sånt sammanhang kunde jag inte börja skratta, utan jag fortsatte att hålla masken.
När folk kom på att jag skojade visste de inte riktigt hur de skulle hantera det. de kunde ju inte avgöra om jag var en skojig typ eller en sinnessjuk galning. Tror att de betraktade mig som en galning.
I think of you I haven't slept I think I do But I don't forget My body moves Goes where I will But though I try My heart stays still It never moves Just won't be left So my mouth waters to be fed And you're always in my head
You're always in my head You're always in my head You're always in my head
This, I guess Is to tell you you're chosen out From the rest
Jag hittade den här underbara låten hos Anna, och kände att jag var tvungen att knycka den. Det gick tyvärr inte att skriva kommentarer hos henne, så jag kunde inte tacka för musiktipset. Men tack snälla Anna för att du kom med ett så bra musiktips!
Jag har fått tillstånd att få låna de här bilderna av Mr X. Det är ju så sanlöst vackert att man aldrig skulle kunna hitta de rätta orden för att beskriva ljuset, vattnet, spegelbilderna och känslan av frid. Jag kan höra det stilla puttrandet av båtmotorn och kan nästan känna doften av salt hav och tång. Kanske en morgonpigg fiskmås som skränar lite? Kanske en fisk som tittar upp mot ytan och sniffar lite på luften? Det här är så tidigt på morgonen att man ännu inte kan höra de avlägsna ljuden av en stad som vaknar.
Klev upp klockan halv sex som vanligt för att inte tappa tid i onödan. Har duschat, bytt frisyr två gånger, betalat ett par fakturor, provat några olika byxor, hängt om kläderna i garderoben, sorterat in papper i pärmar, vattnat lite blommor och torkat av några fönsterbrädor.
Nu börjar klockan att närma sig åtta och jag känner att jag måste ta tag i dagens arbete. Jag är nämligen ledig halva dagen för att rätta nationella prov.
Shakespeare skulle ha fyllt 450 år i år. Det är otroligt att han kunde skriva så fantastiskt att hans texter fortfarande lockar till läsning, och att intrigerna och personbeskrivingarna fortfarande fascinerar. Det finns många som ställer sig bakom konspirationsteorierna som hävdar att det inte var han som skrev alla de stora berättelserna, för de hävdar att han var en enkel människa som aldrig besökte vare sig Danmark eller Italien, men ändå skrev om de miljöerna.
Själv vill jag gärna tro att han var ett skapande geni med en imponerande kärlek till ord och formuleringar och en god förmåga att betrakta personligheter med goda och dåliga egenskaper, och att hitta målande sätt att beskriva olika karaktärer. Vad tror ni? Var han ett författargeni eller har konspiratörerna rätt?
Idag gjorde vi en uppdatering av allt som ska hända den närmaste tiden, och mina elever i nian började inse att det inte rör sig om så särskilt många dagar innan de lämnar grundskolan. Jag har haft de här eleverna i fyra år nu, så vi känner varandra ganska bra vid det här laget, dessutom har jag dem i två stora ämnen, så vi träffas minst en gång varje dag, ofta ses vi ett par gånger.
Plötsligt blev de lite allvarliga, och tittade prövande på mig, och så frågade en tjej:
- Kommer du att gråta när vi slutar nian och du inte ska ha oss längre?
Jag förklarade att jag alldeles säkert skulle fälla en hel hög tårar, och att jag kommer att sakna dem alldeles oerhört. Jag frågade om de kommer att sakna oss lärare, och de satt och diskuterade en stund, och till slut enades de om:
- Ja, vad konstigt! Man kommer ju att bli jätteledsen fast man har varit så less på plugget ibland. Och du har ju tjatat och haft koll på oss sen vi var skitsmå. Vi kommer nog att gråta floder!
Eftre denna ömsesidiga kärleksförklaring fortsatte vi med räta linjens ekvation.
Jag har visat den här bilden i andra sammanhang, men visar den igen, för den är så rolig. Det är min lilla systerdotter som lekte doktor, och det här är kön till akuten!
Jag tycker om mat. Får jag välja mellan vegetariskt, kött eller fisk kan jag ha svårt att välja, men oftast blir det fisk. Och av alla fiskar är lax den allra godaste. Den kan varieras på så många sätt, och det blir alltid gott!
Kan ni tänka er att förr fanns det så gott om lax i alla älvar att det var den allra vanligaste vardagsmaten, så alla drängar och pigor hade rätt att få annan mat åtminstone en dag i veckan.
Jag minns att när jag var liten kommenterade ofta de vuxna att det var märkligt att lax hade varit vardagsmat, med tanke på att den hade blivit så otroligt dyr, för när jag var barn var lax rena lyxmaten. Konstigt att det kan svänga på det viset. Nu kan man ibland hitta lax till priser som gör att man nästan misstänker att det är något skumt med fisken.
Sveriges största lax vägde tydligen 29,2 kg och världens största lax vägde närmare 40 kg!
Plötsligt skuttade den här kamraten fram och poserade snällt. Den verkade helt orädd, men dessvärre tror jag att den hade skadat ena bakbenet, för den rörde sig lite konstigt.
Jag hörde hur det knattrade som en maskin utanför huset. Det lät som en hackspett, men det lät lite konstigt. Så fick jag syn på den. Den satt och hackade intensivt på trästolparna på en av balkongerna. Den har även med stor energi hackat på tegelväggen vid något tillfälle. Så tog den en snabb sväng och hängde upp-och-ner under en foderkorg med fröbollar i.
Jag kunde inte låta bli att tänka på den knasiga hackspetten i Kalle Anka
Det var ett strålande väder som inbjöd till långpromenad. Plötsligt dök det här motivet upp framför mina ögon! Visst ser det ut som en romantisk scen ur en film från svunna tider!
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Jag funderar över hur hon lyckades skriva den här blandningen av smärta och otroligt målande ord. Vemod och skönhet i perfekt balans.
Jag gick där och undrade om det syntes mycket att jag hade en "bad hair-day" idag, och att en ful utväxtrand började lysa i hårbottnen.
Så fick jag syn på en rad tält, kartonger och skynken bland buskarna vid staketet mot E4:an och jag insåg att det var en ny bosättning. Runt i buskarna var ofattbara mängder sopor, papper och utslängda kläder, och jag visste inte vilken känsla som var starkast: medlidande med utsatta människor som tvingas bo i primitiva läger och tigga för att försörja sig eller ilska för att de var hänsynslösa och skräpade ner ofattbart mycket, med både sopor och avträdeshögar och matrester, vilket lockade till sig råttor och andra djur, samt ökade risken för spridning av sjukdomar och lite allmänt äcklig känsla med toapapper och bajshögar längs med parkvägarna.
Jag insåg att medlidandet och ilskan var ungefär lika starka.
Men jag hade i alla fall glömt bort att bekymra mig för mitt hår.
Nu svämmar alla sociala medier över av roliga bilder på påskkärringar och frestande bilder av diverse godsaker och vackert dukade festbord med en massa god mat. Men läs här vad Skansen skriver om påskfirandet:
Påsken är den största kristna högtiden. Från början är det en judisk tradition som firas till minne av israeliternas uttåg ur Egypten. De kristna började fira påsk till minne av Jesu död och uppståndelse, och de äldsta beläggen för det firandet är från 100-talets mitt.
I gamla tider påbjöds påskfrid onsdagen före påsk. Då bytte man i kyrkans klocktorn ut den vanliga järnkläppen mot en träkläpp, eller dymmel, för att få en dov ringning.
Visste du att påsken i själva verket består av tre olika delar? Fastlagen, fastan och så själva påsken som infaller på påskdagen.
· Fastlagen pågår i dagarna tre och inträffar 49-47 dagar före påsk. Fastlagen innebar fest och lek och avslutades med Fettisdagen, då man skulle äta mycket fet mat före den stundande fastan. Många skolor hade fettisdagslov i början av 1900-talet, och barnen kunde vara ute och åka kälke, skidor eller skridskor.
· Fastan påbörjas 46 dagar innan påsk eftersom alla stora katolska kyrkohögtider föregås av en fastetid på 40 dagar. Bestämmelserna om fastan försvann redan under reformationen på 1500-talet, men ännu i början av 1900-talet var fastan en period av återhållsamhet, då viss mat och nöjen inte var tillåtna.
· Palmsöndagen är söndagen före påsk. Namnet härstammar från att man strödde palmkvistar framför Jesus när han red in i Jerusalem denna dag. Palmsöndagen inleder den sista fasteveckan innan påsk, dymmelveckan, även kallad stilla veckan.
· Dymmelonsdag, fick sitt namn från att man brukade vira in kyrkklockans kläppar med tyg eller bytte ut järnkläpparna mot träkläppar, eftersom påskfriden skulle inledas med tystnad. Tiden mellan dymmelonsdagen och påskafton var en allvarsam period, och man skulle inte arbeta.
· Skärtorsdagen var den dag då Jesus höll den första nattvarden, påskmåltiden. Senare på natten förråddes han av Judas och enligt folktron släpptes alla onda makter fria i samma stund som Jesus blev dömd. Därför ansågs skärtorsdagsnatten vara häxornas natt. Namnet skärtorsdag kommer från ”skära” i betydelsen rena, det var en syndaförlåtelsens dag. Vid kalenderreformen 1772 drogs skärtorsdagen in som helgdag.
· Långfredag var för barnen, och säkert för många vuxna, den längsta dagen på året. Inga affärer var öppna, radion spelade allvarsam musik, lekar eller arbete var inte att tänka på. Det är den stora sorgens dag. På långfredagens morgon kunde man bli risad som påminnelse av Jesu lidande.
· Påskafton är fastans sista dag. Även fast den glada påsken inte startade förrän på påskdagen så var detta den dag då man kunde städa och tvätta, och man samlades kring elden för att ägna sig åt ”skjutning” för att skrämma påskkärringarna!
· Påskdagen, dagen för Jesu uppståndelse. Påsken blir egentligen inte ”glad” förrän på påskdagen. Nu kunde man fira att den allvarliga tiden var över!
· Annandag påsk – nu var förbuden och stillheten definitivt över. På annandagen kunde man hålla gillen, leka och dansa!
Jag fattar det inte! Nu har det hänt ytterligare en gång att en flicka eller kvinna hållits inlåst under lång tid. Nu har argentinsk polis befriat en flicka som har varit inlåst i ett garage i nio år.
Hur ska den flickan kunna bli en fungerande människa? Först uppvuxen i så svår fattigdom att mamman beslutade sig för att lämna bort henne, och i fosterhemmet har hon levt i svält och utsatts för tortyr i nio år.
Jag har så svårt att förstå hur människor med så sjuk hjärna att de kan utsatta andra människor för så svårt lidande kan gå omkring och framstå som normala för omvärlden!
Strax innan man rättar en Lottokupong kan man börja planera vad man ska göra för alla pengar. Det kan ju teoretsikt sett bli otroligt mycket pengar.
Tanken svindlade lite när jag funderade på alla möjligheter. Det skulle kunna bli inköp av efterlängtade saker, resor, upplevelser... Om turen verkligen skulle vara framme skulle man aldrig behöva jobba mer, utan bara göra det som för dagen kändes bra. Och tänk så roligt att kunna överraska alla anhöriga med roliga saker eller gåvor!
Innan jag började rätta var jag ofantligt rik!
Tja, och så rättade jag mina tio rader, och det visade sig att den bästa raden hade tre rätt.
Men jag får väl försöka en gång till, så kanske det går vägen!
Solen sken men vindarna var kalla idag. Tillsammans med två fina vänner besökte jag Ulriksdals slottsträdgård. Det var underbart med alla vackra blommor och alla vackra färgmatchade arrangemang och roliga planteringsvarianter.
Det finns dagar då man vaknar och känner att man skulle vilja stuva in det viktigaste man äger i en gammal hippiebuss och åka iväg någonstans och leta äventyr. Jag skulle vilja åka i en så här fin buss!
Idag har jag umgåtts med Cornelia, som fyller två år i sommar. Vi åkte pendeltåg för att komma till Kungsträdgården där vi skulle titta på de vackra blommande körsbärsträden. Vi knölade in barnvagnen så gott vi kunde och tog plats för att kunna prata om allt vi såg genom fönstret.
I sätena intill oss satt en familj med två pojkar, ca åtta och tio år gamla. Hela familjen hade ett otroligt ovårdat språk, med kraftord och svordomar i varje mening, och pojkarna var elaka mot varandra och otrevliga och ohövliga mot sina föräldrar.
Cornelia ville se ut ordentligt genom fönstret och var på väg att ställa sig på sätet, men det räckte med att be henne att sätta sig ner igen, och förklara att sätet blev smutsigt om man hade skorna på stolen, så satte hon sig snällt med ett glatt leende.
Pojkarna hade också sina skor på sätena, och då pappan sa till dem svarade de honom på ett otrevligt sätt.
Plötsligt ringde det i kvinnans telefon och när hon svarade gjorde hon det genom att skrika och svära i luren och komma med några osande eder och förklara att de skulle lämna henne ifred.
Pappan frågade vem det var, och kvinnan svarade vresigt att det var Bonniers som ringde och försökte få henne att köpa böcker. Hon berättade att de hade ringt totalt fyra gånger, så nu var hon trött på dem. Pappan frågade om hon hade numret kvar, och mamman bekräftade att numret fanns kvar i telefonen.
- Bra, då kan jag få det av dig sen, så ska jag ta hand om det där, sa pappan med bestämd röst.
I det läget kvicknade en av sönerna till och frågade med lätt upphetsad röst:
- Vad ska du göra pappa? Ska du döda dem?
Pappan svarade visserligen att han inte skulle döda dem, och att han inte tyckte om att pojken talade på det viset, men jag hade vid det laget tappat alla förhoppningar om den familjen, och vilken typ av vuxna människor de två sönerna kommer att bli.
Det slår aldrig fel! Man hankar sig fram vecka efter vecka bland snoriga ungar i skolan och håller sig på benen likt en Florence Nightinggale i primitiva sjukläger. Och så fort det blir lov bryter snuva, feber eller huvudvärk ut! Nu har jag ägnat de två första dagarna på påsklovet åt att spruta in en dos nässprej med jämna mellanrum. Jag håller mig fortfarande på benen, men förbrukar pappersnäsdukar i en takt som kommer att utarma de norrländska skogarna på nolltid. Fortsätter jag så här kommer de inte att hinna frakta tillräckligt mycket timmer på älvarna till pappersverken så att de hinner producera tillräckligt med näsdukar!
När ska jurymedlemmarna i talangtävlingarna lära sig att sluta döma människor i förtid? När de ser en blyg person som inte har de allra trendigaste kläderna eller frisyrerna kan de öppet visa nonchalans och ett oförskämt beteende. De kan himla med ögonen och ha nedlåtande tonfall, och så med jämna mellanrum dyker det upp oslipade diamanter som slår juryn med häpnad. Ni kommer väl ihåg hur det var med Paul Potts och Susan Boyle?
Här är ännu ett sånt tillfälle då en talangfull person slår juryn med häpnad. Titta och njut!
Det här klippet sprids med rasande fart över nätet. Det visar Ray Kelly, en irländsk präst som överraskar ett brudpar genom att sjunga "Hallelujah". Och som han kan sjunga! Vilken röst!
Jag brukar lyssna på musik eller radio när jag åker till jobbet. Jag brukar variera lite mellan olika kanaler, men "Lugna favoriter" brukar ha många bra låtar. En morgon i förra veckan berättade programledaren att "Eternal Flame" är en populär bröllopslåt i USA, och när de spelade den förstod jag varför. Jag måste ha hört låten tusentals gånger under årens lopp, men det här var kanske första gången som jag verkligen lyssnade riktigt ordentligt på texten. Vilken vacker text! Jag har alltid tänkt på låten som en trallvänlig låt utan större djup, men plötsligt hörde jag något mer i både text och musik.
Close your eyes, give me your hand, Do you feel my heart beating? Do you understand? Do you feel the same? Am I only dreaming? Is this burning an eternal flame x2?
Am I only dreaming? Is this burning an eternal flame?
Close your eyes, give me your hand (your hand), darlin' Do you feel my heart beating? (do you understand?) Do you understand? Do you feel the same? Am I only dreaming? (dreaming) Is this burning an eternal flame? (aah)
Close your eyes, give me your hand, darlin' (oh ohh oh) Do you feel my heart beating (do you understand) Do you understand Do you feel the same Am I only dreaming (dreaming) Is this burning an eternal flame (aah)
I morgon har vi gårdsstädning här i bostadsområdet. Det brukar innebära att alla boende som aldrig skulle komma på tanken att slänga skräp och fimpar vilt omkring sig ägnar en förmiddag åt att plocka upp alla fimpar och allt skräp, sopa parkvägar och rensa rabatter. Därefter är det samling kring stora grillen där man får varm korv och kaffe och lite småprat.
Redan samma kväll, eller möjligen morgonen därpå kommer de som inte deltog i städningen åter att sprida fimpar och skräp på alla tomma ytor. Det är det som kallas för kretslopp.
Åh, vad det har varit roligt med återbruk! Jag har slaktat två par jeans och sytt en overall av tyget, med ett foder av ett tyg som jag blev väldigt förälskad i.
Några har säkert redan sett bilden på min fb, men jag blev så himla nöjd med resultatet att jag lägger in en bild även här!
Jag gick en långpromenad och hade kommit långt in på en liten skogsstig runt en sjö när jag möttes av den här synen. Jag förstår inte varför man tar sig besväret att släpa iväg med en tung, klumpig tjock-tv och kämpa sig in på en enslig skogsväg för att dumpa tv:n mitt i naturen. Det kan ju knappast vara någon som förväntade sig att kunna titta på den.
Jag hade några elever som skötte sig illa idag, och det var både tråkigt och jobbigt att reda ut det hela och prata allvar med de berörda eleverna. De hade svårt att se sitt eget ansvar i det som hade hänt, så de skyllde på andra människor och alla möjliga andra saker. De tyckte till exempel inte att de hade kommit för sent, trots att de övriga eleverna i klassen redan hade fått instruktioner och hade kommit igång med sitt arbete. I stället påstod de att alla andra hade kommit för tidigt! Jo, det är sant! De anklagade sina klasskamrater för att ha kommit för tidigt.
Jag kände hur energin bara rann sin väg, och arbetslusten var närmast obefintlig, och det var en sån dag då jag började överväga att börja jobba med något annat.
När jag sen kom hem strålade solen från en blå himmel, det var varmt och gott på balkongen och sjön nedanför min balkong glittrade i solskenet. Barrträden är vackert gröna, och de nakna grenarna på lövträden börjar få små gröna öron. Långt ute över sjön cirklar olika fåglar. Änder tar korta flygturer, för de är ganska lata, och har gott om mat. Några gudingar har hittat hit, fast de ju borde trivas bättre ute vid kusten. Några svanar flög makligt med sitt speciella svischande ljud och så kom en fiskgjuse svävande och spejade över vattnet. Den vackra utsikten och några chokladbitar gav lite ny energi.
Alldeles nyss kunde man ju läsa om den konstiga domen som handlade om ett nyp i rumpan. En man hade nypt en kvinna i rumpan och hon gav honom en örfil.
Han anmälde henne för detta och hon blev dömd för misshandel. Jag blir ofta mörkrädd över våra lagar, över att det är formuleringarna där som gör det möjligt att tolka det på det här viset. Och så undrar jag vad straffet skulle ha blivit för mig...
Jag var cirka femton år och hade just börjat smita in på vår lilla stads nöjesställe för vuxna. En fredagskväll klev jag in genom dörrarna och gick över dansgolvet för att leta efter mina vänner i andra änden av lokalen. När jag passerade över dansgolvet kom en kille - cirka tio år äldre än jag - och helt fräckt tog tag i mina bröst. Jag är en stillsam och tålmodig person, men när det kommer till tafsande reagerar jag blixtsnabbt och kraftfullt, så trots att killen var en halvmeter längre laddade jag med en rak höger (inte handflata, utan en rejäl snyting med knuten näve) på hans haka, och så skickade jag upp mitt ena knä i hans skrev. Mannen kved till och rasade ihop på golvet, men jag brydde mig inte alls om honom, utan jag gick vidare, fortfarande kokande av ilska.
Med dagens tolkningar av lagen - skulle jag ha åkt fast för misshandel?
Med en suck kunde jag notera att den tragiska händelsen då en fyrabarnspappa miste livet på grund av meningslöst våld har påverkt några av våra elever på alldeles fel sätt. Aldrig förr har de skrivit så mycket "Hata AIK" på baksidan av skrivhäften, på lösblad och på andra valda ställen. I stället för att reagera med avsky mot våldet, har de blivit imponerade och tycker att det är lite spännande att idrottsklubbar ska hata varandra.
Nu hoppas jag att våldskulturen dör ut omedelbart!