neverkeso

Idag har jag umgåtts med Cornelia, som fyller två år i sommar. Vi åkte pendeltåg för att komma till Kungsträdgården där vi skulle titta på de vackra blommande körsbärsträden. Vi knölade in barnvagnen så gott vi kunde och tog plats för att kunna prata om allt vi såg genom fönstret.

I sätena intill oss satt en familj med två pojkar, ca åtta och tio år gamla. Hela familjen hade ett otroligt ovårdat språk, med kraftord och svordomar i varje mening, och pojkarna var elaka mot varandra och otrevliga och ohövliga mot sina föräldrar.

Cornelia ville se ut ordentligt genom fönstret och var på väg att ställa sig på sätet, men det räckte med att be henne att sätta sig ner igen, och förklara att sätet blev smutsigt om man hade skorna på stolen, så satte hon sig snällt med ett glatt leende.

Pojkarna hade också sina skor på sätena, och då pappan sa till dem svarade de honom på ett otrevligt sätt.

Plötsligt ringde det i kvinnans telefon och när hon svarade gjorde hon det genom att skrika och svära i luren och komma med några osande eder och förklara att de skulle lämna henne ifred.

Pappan frågade vem det var, och kvinnan svarade vresigt att det var Bonniers som ringde och försökte få henne att köpa böcker. Hon berättade att de hade ringt totalt fyra gånger, så nu var hon trött på dem. Pappan frågade om hon hade numret kvar, och mamman bekräftade att numret fanns kvar i telefonen. 

- Bra, då kan jag få det av dig sen, så ska jag ta hand om det där, sa pappan med bestämd röst.

I det läget kvicknade en av sönerna till och frågade med lätt upphetsad röst:

- Vad ska du göra pappa? Ska du döda dem?

 

Pappan svarade visserligen att han inte skulle döda dem, och att han inte tyckte om att pojken talade på det viset, men jag hade vid det laget tappat alla förhoppningar om den familjen, och vilken typ av vuxna människor de två sönerna kommer att bli.

 

Obehagligt och tragiskt är bara förnamnen!