neverkeso

Det här var inte den version jag letade efter, men det får fungera som sympatiyttring till Norge.

För några år sedan köpte jag en bärbar dator. Den fick följa med i många olika sammanhang, både på jobbet och privat. Den fick följa med på resor, både i flyg, båt och på motorcykel. Det var så smidigt med en liten maskin som funkade både att skriva och redigera foton och film på. Den fick snabbt namnet "Snuttefilten". Efter ett tag blev det lite glapp i locket, så att skärmen "fladdrade" lite oroväckande. Eftersom jag märkte att fladdret upphörde när jag klämde hårt på skärmen köpte jag ett par stora plastklämmor i en byggshop, så den ordinarie utrustningen var alltså dator, sladdar, usb-moden till internet och två gigantiska klämmor. Många tyckte att det såg roligt ut, men jag tyckte att det fungerade, så lösningen med klämmor fick bli permanent.
Så blev datorn stående i en väska i ett par år, eftersom mitt privatliv ändrades ganska radikalt. Vi fick varsin mac på jobbet, och då var tanken att vi skulle bära macen fram och tillbaka varje dag, och alltså skulle vi inte behöva någon annan dator.
Bra tänkt, men det uppstod problem i alla fall ibland. Det är nämligen väldigt många program som inte fungerar på mac. Det går inte att använda det lilla usb-mikroskopet på mac, det går inte heller att använda en diabildskanner på mac. Alltså plockade jag upp Snuttefilten ur sin väska och gjorde en översyn. Virusskyddet hade ju blivit för gammalt och måste uppdateras innan jag kunde göra något annat. Då köpte jag ett nytt virusskydd, men det gick inte att installera för det var något fel på XP! Och jag kunde inte fixa allt eftersom det blev moment 22 av det hela. Då bad jag vår datatekniker lite snällt att han skulle hjälpa mig att titta på vad det var för fel på XP. Han bad mig att ta med datorn till jobbet så skulle han hjälpa mig.
Ni kan tänka er minen på en datatekniker när man plockar fram en dator som är ca 5 år gammal, och som kräver en stor klämma på skärmen! Det kändes lite fånigt att förklara varför klämman var nödvändig, och då började han vika skärmen fram och tillbaka för att undersöka om det var glapp i någon kontakt i själva mellanrummet mellan skärm och dator.
- Så här kan du ju inte ha det!! sa han upprört och syftade på klämman.
Jag försökte förklara att det var helt ok för mig att ha en klämma där under förutsättning att all programvara fungerade som den skulle. När jag kom in nästa gång låg min dator utspridd i tusen bitar på hans bord. Han skulle försöka få tag i ett gångjärn, men det var svårt att få tag i något till "en så gammal dator". Och han skulle leta hemma om han hade skärmar i samma format bland sina kasserade datorer.
Dagen därpå berättade han att det var stört omöjligt att hitta reservdelar, så han har löst det hela genom att plocka fram en kasserad dator, formatera den och lägga in allt från min dator på den. Han påpekade glatt att jag då får en bättre dator (men det är ju inte Snuttefilten, förstås).
Och i det läget uppstod en fånig skräck i mitt huvud. Nu skulle han kunna kolla allt som fanns i min hårddisk. Hjälp, det finns en bikinibild på mig där jag ligger utsträckt på en klippa! Och vilka privata dokument finns det i samband med en skilsmässa? Och jösses, jag har väl förhoppningsvis aldrig porrsurfat? Vad kan jag ha använt datorn till egentligen? Jag rannsakar mitt samvete, och tror att jag har varit tillräckligt anständig och hederlig för att kunna se honom i ögonen igen.
Men det viktigaste av allt: vad ska jag nu använda klämmorna till?

På mitt jobb köper vi lunchkuponger som sedan dras av på lönen. Det går att köpa enskilda kuponger, men annars köper man ett ark med tio kuponger som ska klippas isär. Eller rättare sagt, jag tycker att de ska klippas isär. Jag har några kollegor som utan problem river av en kupong när de ska gå och äta. Det blir ojämna kanter och ibland river de av för mycket eller för lite, så det är minsann inga snygga kuponger som de sätter på spiken i matsalen.
Själv klipper jag mina kuponger snyggt och fint längs linjerna, och sedan skriver jag min signatur och rätt datum på de små linjerna. Då är det väldigt prydliga små kuponger som hamnar på spiken!
Mina kollegor tycker att det är väldigt komiskt att jag helst vill klippa mina kuponger, och så har de på skoj sagt att de någon dag ska plocka upp mitt kupongark och riva isär alla kuponger jätteslarvigt och lägga dem (lite skrynkliga) i en hög på bordet. Jag får väl kontra med att klippa deras kuponger så de är alldeles perfekta.

Jag har rensat bort mängder av gamla saker. När jag var ung var jag en väldigt flitig brevskrivare, så jag fick självklart också många brev. Jag kanske har valt fel yrke, borde kanske ha blivit arkivarie eller liknande, för jag har sparat alla brev, prydligt förvarade i en stor kartong som jag har burit med mig genom ett stort antal flyttar i mitt liv.
De senaste veckorna har jag gått igenom mina ägodelar och tittat på dem med nya ögon. Saker som jag tidigare ansåg viktiga betydde plötsligt inget alls, när jag betraktade dem med mina nya ögon. Jag har skänkt bort gamla serviser, gallrat bland mina kläder och lämnat till Myrorna, kritiskt granskat mina skor och kasserat alla som har små skavanker som inte går att fixa. Jag har skänkt bort böcker och tidskrifter och kökssaker och gamla gardiner och liknande (till Erikshjälpen). Jag har fortfarande lite (?) saker liggande i ett förråd, och där ska jag hjärtlöst gå igenom vad som kan kastas, vad som kan säljas, vad som kan skänkas och vad som ska sparas. Mina motorcykelsaker ska till exempel säljas. Allt har sin tid.
Och till slut kom jag till min låda med gamla brev. Jag läste allt, och fick roliga minnen att komma tillbaka, och även en del sorgliga förstås. Min jättebunt med brev från Kesokompis har jag samlat ihop för att lämna dem till henne, så att hon får läsa och minnas. Jag har även sparat alla brev från min vän/släkting Lotta. Även hon ska få tillbaka sina brev  för att få skratta lite åt gamla minnen. Några saker var till syrran, men hade hamnat i mitt stora arkiv, så hon har fått det som berör henne.
Resten av breven har jag kastat. Det känns nästan fånigt att jag har släpat runt på den lådan i hela mitt liv, när det egentligen var så lätt att kasta allt.
Ett par brev hade jag totalt glömt bort. Det var glödande kärleksförklaringar från en kille, förmodligen när jag gick i högstadiet.  Jag hade totalt glömt bort att han hade varit så kärlekskrank. Han är numera pappa till en av mina döttrars kompisar. Några brev var från en kille som tyckte att det var roligt att skriva brev när han låg i lumpen. Hans brev var väldigt djupa och eftertänksamma. Han är numera svårt psykiskt sjuk. Jag hade fått ganska många brev från en barndomskompis där det även fanns brev från hans mamma till min mamma där de kom överens om att jag skulle besöka dem några dagar vid olika tillfällen. Det var en otroligt snäll kille. När han var sju år råkade han ut för en mycket svår olycka när han var ute och cyklade och föll så illa att styret trängde in i hans kropp och skadade bland annat mjälten. Han låg länge på sjukhus, men återhämtade sig så småningom, men när han var 18 år dog han oväntat av sviterna av den gamla skadan, precis när han hade hoppat upp och gjort ett mål i en basketmatch när hela hans skola satt och tittade på. Han bara föll ihop, livlös, och ingen förstod vad som hade hänt. Det var något i hans kropp som hade brustit. Otroligt sorgligt.
Jag hade även fått en massa brev från "farbror Folke" i Småland. Han var en gammal ungkarl, farbror till mina sysslingar. Han var en sån där som kunde "tala" med djuren och fick stressade hästar och kor och gumsar lugna, men han ansågs tydligen lite "tankeklen" för han var eftertänksam och sävlig och var kanske inte så vass i diskussioner. När jag läste breven från honom kunde jag minnas det där lugna, eftertänksamma, och jag har aldrig någonsin sett en så vacker handstil.
Det kändes skönt att slänga lådan. så onödigt att spara och släpa runt på en massa saker i onödan. Bättre att "resa med lätt bagage".

Och har fått det här roliga klippet

Ja, jösses! Tänk att drabbas av "Man Cold"!! Ruskigt!

Jag har en elev som orsakar mig huvudbry. Han är aldrig glad. Han tycker inte att något ämne är roligt. Han tycker inte att skolmaten är god. Han har många kompisar och är ganska omtyckt men är alltid missnöjd. Om vi har små tävlingsmoment på lektionerna och han inte vinner är han missnöjd och uppfattar allt som orättvist. Om han vinner är han ändå inte nöjd, utan hittar något nytt att vara missnöjd över. Om det är en tävling där de vinner tex godis är han alltid missbelåten och tycker att det är fel sorts godis. Han är missnöjd med lektionstiderna, lunchtider och aktiviteterna på idrottslektioner och friluftsdagar.
Om han har problem med matteuppgifter är han sur. När han får hjälp på traven att lösa uppgifterna är han missnöjd med att han inte klarade uppgiften själv. När han har gjort ett bra arbete och får beröm är han ändå inte glad. Det händer aldrig att hans ansikte lyser upp av ett leende, och jag hör honom aldrig fnissa och skratta.
Han är frisk och stark och begåvad och hel och ren och väklädd och är mycket söt och välvårdad och väluppfostrad, men aldrig, aldrig glad!
Jag funderar så ofta över om det är hans personlighet eller om det är något som bekymrar honom.

Jag säger inget mer...
.

Det är lite olika fotbollsinslag på tv, men det känns ju självklart inte som ett riktigt seriöst fotbollsinslag förrän man har låtit Glenn uttala sig lite med sin Göteborgsdialekt. Då först har det hamnat på rätt nivå, och kan räknas som riktig fotboll.

Tyvärr lite dålig ljudkvalitet, men en ganska rolig låt, lite udda.

Det har verkligen varit aprilväder idag. Dagen började med virvlande snö och ett decimetertjock blött kladdigt lager på marken. Därefter har det klarnat upp mer och mer och nu plötsligt strålar solen från en knallblå himmel och fåglarna kvittrar som om de befann sig i Paradiset. Jag försökte hitta några låtar som skulle kunna illustrera aprilvädret, men jag hittade inte någon alldeles perfekt.

Idag ska jag gå och titta på genrep på en föreställning där min yngsta dotter är med och dansar. På måndag åker de iväg på en turne runt i Sverige.
Det är så kul att se utvecklingen hela tiden. Jag har sett min lilla skrutta dansa sen hon var tre år och stod som liten tomte och hoppade på scenen, och nu dansar hon hela tiden i nya sammanhang och lär sig mer och mer. Fast för mig är hon fortfarande en liten skrutta!

Jag ska väl inte säga att kärlekshistorien är livslång, men inte långt därifrån. I hela mitt liv har jag haft varma känslor för Ecco. Redan när det bara fanns bredtåade, fotriktiga, fula skor hos Ecco klappade mitt hjärta ömt för dem. Skorna var ju så fantastiskt bekväma!
Efter några år började skorna se riktigt bra ut, och var fortfarande lika sköna, så min lycka var fullständig. Vi började hänga ihop i vått och torrt, Ecco och jag. Jag har vårdat och putsat och gjort räddningsbesök hos skomakare när Ecco har börjat risa till sig, och när det har varit nödvändigt att ta farväl har det blivit Ecco igen.
Och för några år sedan började det finnas riktigt snygga skor hos Ecco, så pass att folk frågade lite intresserat var jag hade köpt de snygga skorna. Det hade minsann aldrig hänt 15 år tidigare!
Förra året var det dags att köpa nya vinterstövlar. Jag passade på när det var rejäl rea i en butik, och jag slog till på ett par snygga stövlar som kostade 1700 på rean, så ni kan ana vad det ordinarie priset var. När jag köpte stövlarna sa expediten att jag måste fetta in skorna och spreja med impregnering innan jag började använda dem, så det gjorde jag givetvis.
Efter bara ett par dagar lossnade sulan vid tårna på båda stövlarna, så jag gick tillbaka och klagade. Jag hade dumt nog inte sparat kvittot, men den vänliga expediten tog hand om stövlarna och lämnade in dem för limning och vad de nu annars gör för att fästa sulor. När jag fick tillbaka dem putsade jag dem återigen och sprejade med impregnering, men de var så otroligt ömtåliga och fick fula vattenskador i alla fall. Jag putsade och fejade, och till slut såg de snygga ut, men då hade jag  tröttnat på dem och ställde undan dem. Där har de stått och orsakat dåligt samvete i över ett år, så för några dagar sedan gav jag bort dem till en tjej med rätt skostorlek. Jag vet inte om hon kan ha dem, eller om hon ens tycker om dem, men nu är jag av med det dåliga samvetet.
Och nu står det massor av supersnygga och antagligen väldigt bekväma Eccoskor i butikerna, men jag vet inte jag. Jag känner mig lite lurad och sviken. Jag som har varit så himla trogen och lojal!

Jag hade fått pengar på ett utbetalningskort, och eftersom man inte kan gå och hämta ut sina pengar hur som helst längre passade jag på att ta mig till Skärholmen för att slinka in på Nordea för att överföra pengarna direkt till mitt konto.
Det var knökfullt inne i lokalen, och när jag tog min turnummerlapp insåg jag att jag skulle få vänta mycket länge. Jag började se mig om för att planera hur jag skulle möblera, eftersom jag uppenbarligen skulle få tillbringa min tidiga ålderdom i den lokalen. Min turnummerlapp skulle hinna gulna och bli spröd innan det blev min tur, och i kassan skulle de kontrollera den med hjälp av kol-14-metoden för att säkerställa att det verkligen var min tur.
Det var ganska varmt, och som sagt så var det otroligt mycket folk, så jag drog mig åt sidan där det finns en rad med datorer för självservice. Med tanke på den långa väntan jag hade framför mig passade jag på att ta av mig jackan och så kollade jag min kontoställning när jag ändå stod där vid datorn. När jag tittade upp hade det bildats en liten kö framför "min" dator, och damen som stod längst fram i kön frågade hoppfullt:
- Ursäkta jobbar du här?
När jag svarade nekande på det såg hon lite besviken ut och vände blicken åter mot människohopen som väntade på sin tur hos de sex hårt arbetande bankkassörerna. Ytterligare ett par personer frågade om jag jobbade där, och jag insåg att det var kombinationen av min strategiska placering bakom datorn och det faktum att jag inte hade ytterkläder på mig som gjorde mig så förvillande lik en bankkassör, så när en plats plötsligt blev ledig på en av sofforna kastade jag mig som en panter dit, och jag fick faktiskt komma fram till kassan innan jag hann gå i pension!
När jag äntligen kom fram till kassan blev jag imponerad av hur fantastiskt trevlig kassörskan var. Hon var idel solsken och erbjöd suverän service utan att verka det minsta stressad. Perfekt kvinna på den posten alltså!

I morse vaknade jag med en dundrande huvudvärk. Jag brukar inte ha ont i huvudet, men det här var som om huvudet skulle sprängas, och jag mådde nästan illa av värken. Värktabletter hjälpte inte, och jag kunde varken äta eller dricka te eller ens vatten, så hade någon i det ögonblicket erbjudit sig att skjuta mig hade jag tackat ja.
Jag blev därför tvungen att ta på mig varma raggsockor och en ylletröja och krypa ner under duntäcket och sova ett tag till på soffan. Jag drömde märkliga drömmar. Bland annat drömde jag att min kombinerade skrivare/kopiator/scanner plötsligt fungerade även som röntgenapparat, så jag tog fram en äggkartong och genomlyste den (genom det stängda locket och allt) för att kontrollera att alla äggen var obefruktade!
När jag vaknade efter ett par timmar hade huvudvärken lagt sig så pass att jag inte längre skulle tacka ja till att bli skjuten. Efter lite alvedon och en uppfriskande promenad var huvudet i sitt vanliga skick.

Jag har äntligen blivit klar med det sista momentet i ett arbete jag har gjort på uppdrag av Skolverket. Det har hängt över mig en tid, eftersom jag har haft svårt att få tid att göra det sista momentet, och vid de tillfällen jag har planerat att göra jobbet har alltid något annat kommit emellan. Jag har till exempel vid ett par tillfällen varit tvungen att ha koll på två klasser samtidigt för att akuta situationer har uppstått, och vid andra tillfällen har min planeringstid försvunnit till annat.
På tisdag nästa vecka ska en person komma och skugga mig hela dagen för att kartlägga min arbetstid, i samband med en studie eller doktorsavhandling eller vad det nu ska bli. Jag hoppas att alla mina elever kommer att stanna efter lektionerna och ställa tusen frågor, att det blir situationer att reda upp i korridoren, att kopieringsapparaten hakar upp sig, att många kollegor kommer med tusen ärenden som måste lösas på minuten, att tekniken strular när vi ska visa något på projektorn i klassrummet, att jag får några hundra prov att rätta, att föräldrar hör av sig flera gånger under dagen med olika frågor och ärenden,  att saker har kommit bort i no-förrådet så att mina kollegor kommer och ber om hjälp att hitta sakerna...förutom att tisdagen är min allra mest lektionsspäckade dag (det var därför jag blev utvald till studien). Då kanske det äntligen framkommer hur mycket tid som avsätts till otaliga andra saker, så att våra beslutande politiker och tjänstemän grundar sina beslut och uttalanden om arbetstid och arbetsbelastning på verkligheten och inte sin egen fantasibild om att vi river av våra lektioner utan vare sig förberedelser eller efterarbete.

Det här klippet gör att jag blir mer sugen på att återigen göra en fjällvandring i sommar, snarare än att åka på solsemester och ligga och steka på en strand.


Eller vad säger ni? Vilket är mest frestande: de mäktiga vidderna med kraftfulla vattendrag och ren, ren luft eller en solsemester vid Medelhavet?

Äldsta brorsan vet precis vilken musik jag gillar, och nu har han tipsat mig om den här tjejen med den här låten. Och jag tycker att den är mycket njutbar!

Egentligen sökte jag efter information om det här med att produkter är märkta med ursprungsland - tex "Made in Germany". Det var ganska intressant att läsa att det började med att Storbritannien ville säkra sin egen marknad och missgynna Tyskland genom att kräva att alla produkter skulle vara märkta med tillverkningsland. De räknade med att köparna skulle vara lojala och bojkotta de tyska produkterna. Till de brittiska makthavarnas förvåning visade det sig att det tyska ursprunget ganska omgående kopplades ihop med pålitlighet, noggrannhet och kvalitet, så tyskarna fortsatte mer än gärna med att märka sina varor.
När jag sökte på strofen "Made in Germany" kom bland annat den här filmen som visar lite bilhistoria upp. Kul att titta på!

Jag har hört dem ibland då de med ett uppsluppet galande förkunnar att det är morgon, men jag har inte förstått var de bor. Och i morse kom de plötsligt promenerande mellan husen, lite vänligt kacklande.

Mina rektorer poserade snällt så att jag fick ta ett kort på deras skor. Så här ser de ut på fötterna:

Min systerdotter hade funderingar på att skaffa nya skor. Min syster frågade om det var någon speciell modell hon tyckte var snygg. Det visade sig att hon tyckte att den modell "som alla rektorer har" var så snygg. Hennes rektor hade också såna skor, berättade hon.
Min syster var välvillig och bad Pao att berätta hur skorna såg ut. Det visade sig vara lite svårt att beskriva dem, och Pao kom inte heller på vad modellen hette. Men plötsligt kom hon på namnet på skorna.
- Det heter ju pumps! utbrast hon glatt.
- Jaha, men det är ju såna där smala, med höga klackar, sa min syster lite tveksamt.
- Ja, just det! Den modellen är det! Det är såna min rektor har, sa Pao glatt.
Min syrra bestämde sig troligen i det ögonblicket för att besöka rektorsexpeditionen för att kolla in rektorns fötter. Det är nämligen en man i 55-årsåldern...