Stackars pöjk!
Om han har problem med matteuppgifter är han sur. När han får hjälp på traven att lösa uppgifterna är han missnöjd med att han inte klarade uppgiften själv. När han har gjort ett bra arbete och får beröm är han ändå inte glad. Det händer aldrig att hans ansikte lyser upp av ett leende, och jag hör honom aldrig fnissa och skratta.
Han är frisk och stark och begåvad och hel och ren och väklädd och är mycket söt och välvårdad och väluppfostrad, men aldrig, aldrig glad!
Jag funderar så ofta över om det är hans personlighet eller om det är något som bekymrar honom.
Det är absolut något som bekymrar honom! Jag tror att han har dålig självkänsla och kan bero på att aldrig fått någon uppmuntran. Hur har han det med sina föräldrar? Känner du dem? Att aldrig få nåt beröm från tidiga år gör att man känner som den här pojken:(( Jag vet för jag har själv varit där. Kram Fia
Usch vad hemskt. Det kan ju vara något med hemförhållanden, något som är på gång. Det känns som att man vill ta reda på mer om hur han har det. Det måste ju vara fruktansvärt för honom att aldrig känna glädje.
Vet du..jag tror att han skulle behöva ett snack..ibland kan det hjälpa..att nån talar om att det är tillåtet att vara glad..att välja glädje..jag har ju läst Kay Polack hans sätt att lära sig att välja det positiva..alla kan lära sig..
Att välja glädje... sök på den frasen..jag har läst o sett hans filmer..himmel vilken nytta man har av det.
Håller med filipendula.
Men troligen behöver han väldigt mycket stöd för att ändra sitt beteende.
å mitt hjärta börjar blöda....Han behöver nog någon att prata med ....
Men stackars pojke, han behöver hjälp. Har du pratat med hans föräldrar och frågat dom om det du skriver om. Är dom likadana kanske?
Måste vara svårt för dej som lärare att handskas med detta problem.