neverkeso

Jag har rensat bort mängder av gamla saker. När jag var ung var jag en väldigt flitig brevskrivare, så jag fick självklart också många brev. Jag kanske har valt fel yrke, borde kanske ha blivit arkivarie eller liknande, för jag har sparat alla brev, prydligt förvarade i en stor kartong som jag har burit med mig genom ett stort antal flyttar i mitt liv.
De senaste veckorna har jag gått igenom mina ägodelar och tittat på dem med nya ögon. Saker som jag tidigare ansåg viktiga betydde plötsligt inget alls, när jag betraktade dem med mina nya ögon. Jag har skänkt bort gamla serviser, gallrat bland mina kläder och lämnat till Myrorna, kritiskt granskat mina skor och kasserat alla som har små skavanker som inte går att fixa. Jag har skänkt bort böcker och tidskrifter och kökssaker och gamla gardiner och liknande (till Erikshjälpen). Jag har fortfarande lite (?) saker liggande i ett förråd, och där ska jag hjärtlöst gå igenom vad som kan kastas, vad som kan säljas, vad som kan skänkas och vad som ska sparas. Mina motorcykelsaker ska till exempel säljas. Allt har sin tid.
Och till slut kom jag till min låda med gamla brev. Jag läste allt, och fick roliga minnen att komma tillbaka, och även en del sorgliga förstås. Min jättebunt med brev från Kesokompis har jag samlat ihop för att lämna dem till henne, så att hon får läsa och minnas. Jag har även sparat alla brev från min vän/släkting Lotta. Även hon ska få tillbaka sina brev  för att få skratta lite åt gamla minnen. Några saker var till syrran, men hade hamnat i mitt stora arkiv, så hon har fått det som berör henne.
Resten av breven har jag kastat. Det känns nästan fånigt att jag har släpat runt på den lådan i hela mitt liv, när det egentligen var så lätt att kasta allt.
Ett par brev hade jag totalt glömt bort. Det var glödande kärleksförklaringar från en kille, förmodligen när jag gick i högstadiet.  Jag hade totalt glömt bort att han hade varit så kärlekskrank. Han är numera pappa till en av mina döttrars kompisar. Några brev var från en kille som tyckte att det var roligt att skriva brev när han låg i lumpen. Hans brev var väldigt djupa och eftertänksamma. Han är numera svårt psykiskt sjuk. Jag hade fått ganska många brev från en barndomskompis där det även fanns brev från hans mamma till min mamma där de kom överens om att jag skulle besöka dem några dagar vid olika tillfällen. Det var en otroligt snäll kille. När han var sju år råkade han ut för en mycket svår olycka när han var ute och cyklade och föll så illa att styret trängde in i hans kropp och skadade bland annat mjälten. Han låg länge på sjukhus, men återhämtade sig så småningom, men när han var 18 år dog han oväntat av sviterna av den gamla skadan, precis när han hade hoppat upp och gjort ett mål i en basketmatch när hela hans skola satt och tittade på. Han bara föll ihop, livlös, och ingen förstod vad som hade hänt. Det var något i hans kropp som hade brustit. Otroligt sorgligt.
Jag hade även fått en massa brev från "farbror Folke" i Småland. Han var en gammal ungkarl, farbror till mina sysslingar. Han var en sån där som kunde "tala" med djuren och fick stressade hästar och kor och gumsar lugna, men han ansågs tydligen lite "tankeklen" för han var eftertänksam och sävlig och var kanske inte så vass i diskussioner. När jag läste breven från honom kunde jag minnas det där lugna, eftertänksamma, och jag har aldrig någonsin sett en så vacker handstil.
Det kändes skönt att slänga lådan. så onödigt att spara och släpa runt på en massa saker i onödan. Bättre att "resa med lätt bagage".