neverkeso

Jag kallar dig Sara här, fast det inte är ditt riktiga namn. Hoppas du inte misstycker.

Jag såg dig på perrongen vid pendeltåget igår. Du var fortfarande så spröd och ömtålig, som en liten fågelunge. Och du hade fortfarande alla taggarna utåt, med avvisande ansikte och svartmålad runt ögonen, vilket står i skarp kontrast mot ditt yviga, vitblonderade hår. Dina rörelser var fortfarande lite otåliga och raska, som om du var stressad över något.

Det har gått några år sedan vi hade våra dagliga duster. Du tyckte att jag var otroligt jobbig som alltid letade rätt på dig när du var frånvarande från lektioner, och att jag alltid ville prata allvar med dig och alltid blanda in dina föräldrar. Du tyckte att jag var tjatig och tråkig som alltid pratade om hur viktigt det var att sköta skolan och se framåt.

Vi har suttit otaliga gånger på möten där både du och din mamma har gråtit och sagt jobbiga saker till varandra. Du ska veta att jag ofta önskade att jag hade sluppit sitta där och vara så maktlös när jag märkte att ni aldrig nådde varandra. Ni satt i samma rum och grät förtvivlat, men ni var ändå så långt ifrån varandra som om ni hade vistats i skilda universum. Ni försökte uttrycka er sorg och förtvivlan i ord, men ni förstod aldrig varandra.

Jag försökte förmedla olika professionella personer som skulle kunna hjälpa er att nå fram till varandra, och ni gjorde några försök, utan att lyckas.

Du är en mycket begåvad tjej, och det kändes så sorgligt att du ville kasta bort din begåvning i stället för att förverkliga dina drömmar. Inte för att du absolut måste bli rik och berömd, men jag önskar att du slapp må så dåligt och vara så sorgsen hela tiden.

Jag hoppas att du lyckas skrapa ihop din trasiga själ och må bra i framtiden. Jag önskar dig ett gott nytt år, lilla fågelunge! Inte bara ett gott nytt år, förresten, utan ett gott liv!

Kram från din gamla jobbiga fröken!

Den har klingat i butikerna och på bussarna den senaste månaden. Ett måste varje jul!

Jag tog en liten paus och gick upp i Kulturhuset för att titta ut över Sergels torg, och det var verkligen som att titta på en myrstack. Det kryllade av folk överallt och människor vällde ständigt in och ut ur butikerna. Jag som inte är något stort fan av att shoppa och trängas i butiker tyckte att det var ganska skönt att stå där uppe och betrakta det hela som ett skådespel.

På tunnelbanan var det en stor grupp ungdomar som helt öppet gjorde upp om langning av alkohol. Det var tydligen en vänlig själ som hade fyllt 20 år som tog hand alla sina kamrater. och kamraternas kamrater. Och...

Inte särskilt svårt att få tag på alkohol med andra ord. Inte särskilt hemligt heller, verkar det som. Jag som trodde att det åtminstone skulle smusslas lite när det kom till langning.

Inlagd sill (med gräddfil och gräslök+ hackad lök som tillbehör):

"Jag lyfte en decimeter från stolen efter att ha smakat detta"

Skärgårdssill:

"Lite gåsaktigt, påminner om de ungerska, plockade gäss, som har upplevt dödsångest när fjädrar och dun rycktes av dem fast de levde"

Senapssill:

"Man känner bara smaken av senap helt enkelt"

Vitlökssill:

"Påminner om sydeuropa, med kransar av vitlök som man bär runt halsen i Frankrike, Italien och Ungern"

Undrar om sillarna verkligen har gjort succe´ här?

Plötsligt började han mumla för sig själv, och jag tänkte att han kanske nynnade på en låt, eller repeterade ett tal han skulle hålla när han skulle överlämna sitt paket.

Det kändes ganska obehagligt när han började mumla högre, och det lät som besvärjelser, eller monotona verser på ett språk jag inte förstod. Jag kände hur min puls började stiga och jag började bli stressad. Mannen började mumla sifferkombinationer och jag kände hur rädd jag började bli, pulsen steg ytterligare och en ilsken huvudvärk hoppade på mig. Jag var skräckslaget medveten om vilka ödesdigra konsekvenser det skulle bli om den här mannen hade ondsinta planer för sig och den närmaste omgivningen. Vi stod i en fullpackad tunnelbanevagn mitt i rusningstid, både vagnarna och perrongerna var överfulla av människor och tågen var som vanligt växelvis antingen inne i tunnlar i underjorden eller vid en folkfylld perrong. Om en bomb skulle detonera skulle det drabba otroligt många människor oavsett var det hände.

Den mumlande mannen lät nästan lite ångestladdad i sin röst, och han flackade oavbrutet med blicken åt alla håll. Det var nog fler än jag som kände olusten krypa längs ryggraden. När mannen äntligen klev av tåget kände jag hur lättad jag blev, och jag såg att en man som hade stått på andra sidan om bönemannen drog ett djupt andetag och svalde gång på gång så att hans adamsäpple for upp och ned som en morsesignal.

Världen har förändrats. Tryggheten har rubbats. Vi är nog alla lite räddare numera.

Vi har egentligen terminens sista dag på onsdag, men vi har flyttat hela avslutningsceremonin till tisdag kväll, så våra elever kommer att gå i skolan fram till lunch, därefter får de gå hem några timmar för att komma tillbaka till kvällsaktiviteterna.

Vår kanslist på expeditionen hörde av sig i dag och informerade mig om att taxin var ombeställd till en av mina elever. Eftersom jag har legat och haft en nära-döden-upplevelse i form av vinterkräksjuka halva förra veckan har jag inte haft riktig koll på vilken information som har gått ut till elever och föräldrar. Jag lovade därför att ringa och informera Maria och hennes föräldrar om att taxin var ordnad.

Sagt och gjort. Jag ringde Marias spansktalande föräldrar och försökte förklara det här med de ändrade tiderna och att det inte skulle bli något problem eftersom taxin var ändrad till de nya tiderna. Mamman lät väldigt förvånad och sa att hon skulle skjutsa sin dotter. Jag försäkrade henne att hon inte alls behövde det för vi hade ordnat allt med taxin - taxin kommer och hämtar henne, det är inga problem! Mina kunskaper i spanska är väldigt begränsade, så jag kunde absolut inte hitta på ett sätt att förklara på ett begripligt sätt, varför jag samtidigt som jag talade i telefonen försökte hitta vår lärare i spanska, så att han skulle kunna tolka åt mig.

Till slut hade mamman förstått precis vad jag menade, och hon lät lite tveksam, men hon var samtidigt väldigt glad och tacksam över den beställda taxin.

En liten stund senare talade jag med kvinnan på expeditionen igen, och i förbigående nämnde jag att jag hade talat med Maria och berättat om taxin.

- Maria? sa hon då, och jag fick en föraning om att det var något som inte stämde. Men det är ju Marika som ska ha taxi!

Då förstod jag plötsligt varför Marias mamma hade låtit så förvånad...

Plötsligt var jag tvungen att åter ringa till Marias föräldrar. Den här gången för att berätta att vi inte alls hade beställt någon taxi som jag så generöst hade påstått. Stackars krakar, de tar väl Maria ur skolan nu, och tycker att personalen är galen.

Till slut kunde jag ringa hem till Marika och berätta att vi hade ordnat allt med taxin....

Men hur ska jag kunna överge mina älskade raggsockor?

Efter en stund skulle jag av en helt annan anledning titta in i badrumsskåpet, och då upptäckte jag att jag hade smort in mig med hårbalsam! Flaskorna var till förväxling lika, och jag är närsynt som en bofink, så jag hade helt enkelt tagit den flaska som stod närmast, utan att kontrollera vad det stod på flaskan. Men jag får trösta mig med att nu är min kroppsbehåring len och glänsande.

Vid sextiden på kvällen började jag känna mig lite illamående, och inom en halvtimme mådde jag riktigt illa och hade svåra magsmärtor. Därefter tillbringade jag kvällen och natten på toastolen, samtidigt som jag spydde i handfatet. Om och om igen förbannade jag min glupskhet som hade gjort att jag hade ätit så mycket av julbordet, för allt kom upp igen. Det var så vidrigt att veta efter varje attack, att snart skulle det komma en ny, likadan.

Nu har jag legat platt på soffan hela dagen, med undantag för några små vändor in till badrummet. De senaste 22 timmarna har jag bara lyckats få i min nästan en hel kopp te och några slurkar vatten.

Jag inser att jag har fått vinterkräksjukan. Eller så är jag döende.

- Tycker du att det här med kg, hg och g är lätt eller svårt?

- Jo, men det tycker jag går bra, för geometri är jag bra på, svarade han med ett nöjt leende.

I det ögonblicket bestämde jag mig för att räkna viktberäkning som ett geometriskt moment.

Apropå syrrans kommentar om den vilda bussfärden:

lillsyrran om En busschaufför, en busschaufför...: Hon hade nog fyllt 37 och lyssnat på Marianne Faithful.

Jag gissar att syrran tänkte på den här låten:

Om hon nu inte har körvana från en sportbil har hon helt enkelt stulit bussen.

Nu måste jag skriva in alla betyg i vårt internnät senast på söndag kväll. Jag har mina elever i fem ämnen, så det är en hel del som ska skrivas in, och det måste vara både korrekt och rättvist.

På måndag kväll kommer jag antagligen att somna som ett nyvaggat barn.

I dag kom en kvinna från lärarutbildningen för att besöka honom och göra en utvärdering av hans undervisning.

Jag tror att hon hade en dålig dag, för hon ifrågasatte allt han hade gjort och kom med negativ kritik på det mesta. Han kände sig totalsågad.

Hur kan man stå och blåljuga inför kameror och sedan förvänta sig att någon ska ha förtroende för dem och känna tilltro till det de säger? Hur kan de stå ut med att titta på sig själva i spegeln på morgonen? Hur kan de skamlöst förneka inblandning i ärenden där de uppenbarligen är djupt insyltade?

Hur kan de sitta kvar på betydelsefulla poster när de inte är trovärdiga längre? Finns det någon politiker eller regeringstjänsteman som inte ljuger? Hur ska vi efter de här avslöjandena kunna känna något som helst förtroende för politiker/ministrar som med fast blick tittar in i kameran och försäkrar sin oskuld, när det visar sig att de ljuger om vad som helst utan att blinka?

Nu får man noggrant granska alla som uttalar sig, och den som flackar med blicken och nervöst river sig i håret är förmodligen den hederligaste, för han eller hon skäms i alla fall när han eller hon ljuger.

I användarhandboken till en Samsung mobiltelefon står följande: "Ringa falska samtal - Du kan simulera ett inkommande samtal om du vill få anledning att lämna ett möte eller avsluta en oönskad konversation. Så här aktiverar du ett falskt samtal: I viloläget: Håll navigeringsknappen intryckt."

Det betyder att minst tre fredagar har passerat i snabb takt, där det rimligtvis bör ha varit sådär sex dagar mellan varje fredag, och jag har liksom inte hunnit notera de andra dagarna, utan tiden har bara rusat iväg, och mina enda hållpunkter har varit radions tillkännagivande att den officiella helgen snart inträder.

Nu undrar jag om det verkligen har varit fullständiga veckor den senaste tiden, eller om några dagar här och där helt enkelt har blivit bortrationaliserade. Någon slags kompensation för många års 29 februari eller så?

Nu ska jag kolla väldigt noga om det verkligen blir lördag i morgon, eller om det omedelbart blir fredag eftermiddag igen.

Medan jag stod och funderade såg en av eleverna fundersam ut, och så sa han:

- Nej, hon kan nog inte vara din mamma. Du är ju också ganska gammal.

De är uppmärksamma, de små rackarna!