neverkeso

Jag kallar dig Sara här, fast det inte är ditt riktiga namn. Hoppas du inte misstycker.

Jag såg dig på perrongen vid pendeltåget igår. Du var fortfarande så spröd och ömtålig, som en liten fågelunge. Och du hade fortfarande alla taggarna utåt, med avvisande ansikte och svartmålad runt ögonen, vilket står i skarp kontrast mot ditt yviga, vitblonderade hår. Dina rörelser var fortfarande lite otåliga och raska, som om du var stressad över något.

Det har gått några år sedan vi hade våra dagliga duster. Du tyckte att jag var otroligt jobbig som alltid letade rätt på dig när du var frånvarande från lektioner, och att jag alltid ville prata allvar med dig och alltid blanda in dina föräldrar. Du tyckte att jag var tjatig och tråkig som alltid pratade om hur viktigt det var att sköta skolan och se framåt.

Vi har suttit otaliga gånger på möten där både du och din mamma har gråtit och sagt jobbiga saker till varandra. Du ska veta att jag ofta önskade att jag hade sluppit sitta där och vara så maktlös när jag märkte att ni aldrig nådde varandra. Ni satt i samma rum och grät förtvivlat, men ni var ändå så långt ifrån varandra som om ni hade vistats i skilda universum. Ni försökte uttrycka er sorg och förtvivlan i ord, men ni förstod aldrig varandra.

Jag försökte förmedla olika professionella personer som skulle kunna hjälpa er att nå fram till varandra, och ni gjorde några försök, utan att lyckas.

Du är en mycket begåvad tjej, och det kändes så sorgligt att du ville kasta bort din begåvning i stället för att förverkliga dina drömmar. Inte för att du absolut måste bli rik och berömd, men jag önskar att du slapp må så dåligt och vara så sorgsen hela tiden.

Jag hoppas att du lyckas skrapa ihop din trasiga själ och må bra i framtiden. Jag önskar dig ett gott nytt år, lilla fågelunge! Inte bara ett gott nytt år, förresten, utan ett gott liv!

Kram från din gamla jobbiga fröken!