neverkeso

Idag har vi ägnat oss åt friskvård. Vi var ett gäng från jobbet som deltog i ett Body Jam-pass. Och vad roligt vi hade! Och vad mycket fel vi gjorde, i alla fall jag.
Otroligt att det ska vara så svårt att svänga åt vänster när instruktören säger  att man ska svänga till vänster, pekar med vänster arm och själv svänger åt vänster. Då svänger jag åt höger! Dessutom i en annan hastighet än de andra i rummet. Så när jag har svängt klart har de andra redan hunnit påbörja nästa moment, som är en hastig stegkombination som jag kanske klarar när jag har tränat varje vecka i ett år eller så.
Och jag har fullt schå att flytta fötterna på rätt sätt, alla medrörelser med armarna är än så länge överkurs.

Men i morgon kommer jag att gå omkring och ta små märkliga stegkombinationer för att hålla ångan uppe, och värken i kroppen kommer påminna mig om hur duktiga vi var idag.

När våra barn var små bodde vi ute på landet i ett gammalt rött 1700-talshus. Det hade en genuin charm med fantastiska breda golvtiljor och hundraåriga, nedgångna, slitna skurgolv. Förutom barnen hade vi hundar, så vår dammsugare användes flitigt. Naturligtvis är det svårt att få upp alla labradorhår ur de breda golvspringorna, även om man dammsuger både morgon och kväll, men vi försökte verkligen hålla en anständig nivå.

En dag fick vi besök av en äldre släkting till maken. Vi bjöd henne på kaffe och nybakta bullar,och barnen skötte sig exemplariskt, och den nytvättade tvätten vajade glatt ute på tvättlinan, och fönsterna gnistrade i solskenet - ja, det var rent ut sagt rena bullerbyidyllen.
Tills damen tittade ner på sina Helly Hansenklädda fötter! Hon var väl cirka 1.70 när hon kom in till oss, men efter att ha gått runt och med hjälp av HH-materialets statiska elektricitet hämtat upp alla hundhår i springorna hade hon ett hårlager under fotsulorna som gjorde att hon hade blivit minst 5 centimeter längre. Och som hon skällde! Hundarna fick genast komplex och skällde aldrig nånsin mer.
Vi köpte naturligtvis nya sockor åt henne, men hon har aldrig mer kommit hem till oss.

 "Jag försökte tala om för den franska premiärministern på franska att jag uppskattade hur han tagit ställning i olika frågor. Vad jag faktiskt sa var att jag kände ett begär efter den franska premiärministern i olika ställningar."

Tony Blair

En gång var jag tillsammans med några vänner på Mässan. Av en slump fick vi fribiljetter till en föreställning av och med Jonas Gardell. Jag var lite skeptisk och hade inga större förväntningar på föreställningen. Men oj, vad jag hade fel! Han var rolig, fräck, självutlämnande, allvarlig och vi i publiken skrattade ibland, var knäpptysta av allvaret ibland och grät floder ibland.  Som en avslutning sjöng han "Aldrig ska jag sluta älska dig", och jag snörvlade och grät, och gick ut ifrån salongen rödgråten och omskakad.
Efter den upplevelsen har jag läst hans böcker, och jag blir nästan knäckt av hans förmåga att skildra utsatthet.

Vi har en arbetskamrat som just har genomgått cellgiftsbehandling, så vi ville visa att vi tänkte på honom....

När jag utbildade mig var en av mina kurskamrater hörselskadad. Hon var inte helt döv, men hade kraftigt nedsatt hörsel så hon hade varierande hjälpmedel. Ibland hade vi en teckentolk närvarande,och ibland fick vi alla sätta på oss mikrofoner och föra samtal på ett disciplinerat sätt, så att hon kunde uppfatta vad vi sa. Vi fick inte prata i munnen på varandra, och vi var tvungna att titta på henne när vi talade, så att hon skulle kunna läsa på våra läppar.

Vid något tillfälle berättade hon för mig att hon var väldigt intresserad av teater, och jag fick en inbjudan till en fest som hennes avdelning i De Hörselskadades Förening skulle ha. Det skulle börja med en teaterföreställning, och sen skulle det bli middag och fest.
Teaterföreställningen blev en stor upplevelse för mig. Skådespelarna agerade, och föreställningen var jätterolig. MItt bland skådespelarna stod det teckentolkar uppställda. En stod tex mitt på ett matbord där skådisarna satt och låtsades äta. Sen fanns det hörselslingor, och någon form av textförstärkning. Det var helt fantastiskt att se en sån föreställning, och det fick mig att bli medveten om att det finns massor av sätt att göra kulturen tillgänglig för alla, även om man har någon form av funktionshinder.

Och sen var det dags för middag. Och vad hände då? Jo, det satt säkert 100 personer i rummet, bänkade till den delikata måltiden. Och det blev knäpptyst! Ingen sa ett ord! Alla tecknade till varandra! Och jag satt helt isolerad i sällskapet. Jag förstod ingenting! Tills en tjej förbarmade sig över mig - och tolkade! Hon översatte teckenspråket muntligt, så att jag skulle kunna hänga med. Hon berättade att det fanns en del helt döva personer i lokalen, andra hade varierande grad av hörselnedsättningar, och så fanns det nära och kära som var hörande, men som behärskade teckenspråket perfekt. Alla de personerna kunde kommunicera utan problem, men jag som inte kunde teckna lärde mig en läxa.

Efter förra inlägget har det blivit lite tyst ett tag. Först berodde det på att kraften och inspirationen rann ur mig, men sen var det otroligt svårt att logga in på blogg.se i förrgår. Det hände i princip ingenting, och det gick att läsa andras sidor, men det var omöjligt att skriva kommentarer.
Och igår hade vi fest i vår bostadsrättsförening. Vi är bara yrkesverksamma i fyra av lägenheterna, resten bebos av pensionärer. Vi dukade långbord i trapphuset (eftersom det regnade ute) och så grillade vi (utomhus, men grillen råkade stå rakt under vårt öppna sovrumsfönster, så hela lägenheten luktade lägerskola i åtskilliga timmar, trots vidöppen balkongdörr hela natten, med den svala nattluften cirkulerande runt i alla vrår). Det var hög stämning och pensionärerna orkade festa hur länge som helst. Vi andra kroknade efter principen "yngst går först hem". Det betydde att husets femåring gick hem vid halv tio, och vi andra gav upp strax därefter.
De två gamla paren som närmar sig 90 (jag skojar inte, de är hur pigga som helst. Den ena damen klättrade i träd och sågade ner grenar vid 83 års ålder) orkade längst av alla. De avslutade allt med att röja undan och skura i trapphuset.
Undrar hur länge det allra äldsta paret skulle ha festat. De hade inte tid att komma, för de var på sitt lantställe och var troligtvis upptagna med att hugga ved inför vintern. Där är maken 94 och makan 92, och de har köpt lägenheten som en investering tills de blir gamla och trötta (!).

Här är bildbeviset på min stora seger. Jag kan tyvärr inte ta kort på själva datorn, för den har jag skänkt bort till min ena bror.
Nu känns det lite genant att delge er mina vinnande rader. Det var inte precis ett mästerverk, utan jag satt och lekte lite med följande villkor: Det skulle innehålla något om både datorer och tandkräm (!) och det skulle högst vara 20 ord. Och så här blev det:

Efter ett inledande virtuellt beteende
möts man naturellt med ett bländande leende.

Jag har aldrig sett texten i någon reklam, och jag har ju självklart spanat, så de var nog inte ute efter någon klatschig slogan, utan det var en ren marknadsföringsgrej. Och det var ju bra för dem, för om jag inte minns fel köpte jag två förpackningar tandkräm och tre tandborstar.

För några år sen var jag och handlade lite av varje i en vanlig ICA-butik. Bland annat köpte jag tandkräm och nya tandborstar av ett särskilt fabrikat, och det fanns talonger med en inbjudan till en tävling om man köpte varor av det fabrikatet. Så jag tog en talong, skrev en slogan, klistrade fast kvittot, skickade in mitt bidrag, och glömde bort det hela.
Ett par månader senare ringde det i min mobil en kväll. I luren fanns en person som sa att han jobbade på en reklambyrå, och han började prata om den där tandkrämen. Jag förstod ingenting, utan försökte komma på vilken kompis det var som försökte driva med mig.
Efter en stund började jag komma ihåg lappen jag skickat in, och nu fick jag för mig att jag hade vunnit en årsförbrukning tandkräm eller så. Men reklambyråkillen sa:
- Du kommer väl ihåg din slogan?
- Eh, nej, svarade jag och funderade på om jag med det förlorade min årsförbrukning av tandkräm.
- Då ska jag läsa upp den här, sa han.
Och när han läste upp den kom jag ihåg att det var så jag hade skrivit.
- Vi fick in en massa bidrag, sa killen, och vi tyckte din var bra, så bra att du har vunnit första pris...
Jaha, vad bra! Då behövde jag inte köpa tandkräm det närmaste året!
Eller vänta...han sa något mer...
- .....så du har vunnit en dator. Till ett värde av 27000:-!

Jag vågade givetvis inte tro på att det var sant, förrän datorn några veckor senare levererades. Det var en Gateway-dator, direktlevererad från Irland, med scanner, joystick och en himla massa annan utrustning. Och den hade ett gigantiskt minne! Nu pratar vi år 2000, så ett gigantiskt minne då var 20 Gb. (skratta inte!) Det var häftigare än våra administrativa jobbdatorer. Men datorn hann ju knappt komma hem förrän tekniken hade utvecklats så den var passe´. Det går onekligen fort i den branschen.

bild från school.chem.umu.se

Den här sången har alltid påmint mig om mina grodminnen....

Mellandotter Y hade en period när hon var helt fascinerad av sagor. Hon ville höra sagor morgon, middag och kväll, och hon fantiserade hela tiden om vad som hände i skogen bland trollen mm. När vi gick en promenad tog det evigheter att komma framåt, för hon skulle prompt pussa alla grodor hon hittade på vägen.
Nu har hon hittat sin prins "R", men hon fick alltså pussa många grodor innan hon hittade honom :)

När jag var liten bodde jag i Stockholm på vintrarna, och i Småland på somrarna. Vi bodde på en gård med häst, kor, får och höns. Det var jätteroligt att hjälpa till med alla sysslor på gården. Bland annat tyckte jag att det var roligt att mjölka kor. Inne i "mjölkrummet" hittade min syssling och jag en liten groda en gång. Vi plockade upp den och lade ner den i en gammal kaffepanna som vi hade hittat på en skrothög. För att grodan skulle trivas lade vi gräs och löv i botten på pannan. Sen hade vi fullt sjå att jaga flugor att mata grodan med. 
Nu så här långt efteråt har jag ingen aning om hur länge vi hade grodan som husdjur - några dagar? En vecka? Flera veckor? 
Men rätt som det  var hade sommaren tagit slut och jag skulle åka hem till Stockholm igen. Dags att släppa ut grodan . Den satt kvar i gräset när jag gick. Mina föräldrar stod och pratade väldigt länge innan vi kom iväg, så jag hann springa tillbaka till vårt hus. Där satt grodan kvar i gräset, och jag var övertygad om att den var tam och tillgiven.  Och vad gjorde jag då? Jo, jag lade tillbaka den i kaffepannan.
Jag har haft lite ångest för det där genom åren, för jag kan absolut inte minnas om jag släppte ut grodan igen, eller om den satt fängslad i en gammal kaffepanna och svalt ihjäl.

En pappa med son i femårsåldern kom in till frisören, som började med att klippa pappan. När pappan var färdigklippt var det sonens tur. Han var inte alls villig att klippa sig. Han satt och vred sig och protesterade. I ett försök att vara pedagogisk sa frisören:
- Men om du är duktig och sitter still ska vi klippa dig som vi klippte din pappa!
Varpå den lille sonen tittar på sin mycket tunnhåriga pappa och brister ut i bitter gråt.

Jag fick väldigt svårt att hålla mig för skratt och fick skynda mig ut därifrån.