neverkeso

Jag dricker te. Mycket te. Ofta. Det börjar likna missbruk. Men jag ställer höga krav på tedrickandet. Om jag är ute på ett fik där de bara har fisljummet vatten och trista tepåsar dricker jag hellre kaffe fast jag egentligen inte tycker om kaffe.
På jobbet hämtar jag någon gång (ca en gång på 14 dagar) en kopp kaffe ur automaten. Sen försöker jag dricka det utan att med en min visa hur äckligt jag tycker att det är. Oftast klarar jag bara några klunkar och sen häller jag bort det och dricker vatten i stället.

Sen är jag teperfektionist. Jag klarar inte att bara doppa ner tekulan i lösviktsteet och klämma ihop om en lagom mängd. Då sticker det ju ut teblad här och där. Det klarar jag inte av. Jag står och formar till mitt te och ser till att det passar i kulan så att inget sticker ut. Om jag snusade skulle det ta evigheter för mig att forma till en prilla.

Det finns äckliga tesorter.  Liptons gula är närmast odrickbart, allra helst om man är på ett fik med plastmuggar och fisljummet vatten. Min syster plockade en gång ihop alla tesorter de hade att välja på i fikarummet på hennes jobb. Jag har lovat att testa de olika sorterna och göra ett utlåtande. Jag vet, syrran att det var längesen jag fick uppdraget, men det kommer, det kommer.
 Liptons gula ligger illa till redan från början, det är ingen idé att ni satsar pengar på att det ska vinna testet. Fast det är bra odds förstås.

Det går att hitta goda tesorter i påse också. Friggs orientaliska kanelte är riktigt gott. Jag kan rekommendera det nu på hösten. Det ska drickas i stora koppar, och man kan gärna kura ihop sig i soffan och lyssna på bra musik. Leonard Cohen och kanelte går bra ihop. Eller Paolo Nutini.