Det är mycket nu!

I slutet av förra veckan kändes det otroligt tungt. En god vän hörde av sig och berättade att hon precis hade fått veta att hon har cancer. Hela hennes tillvaro hade rasat och hon försökte bearbeta allt och sätta igång med alla behandlingar. Jag har ett av hennes barn som elev, så jag lovade att hålla koll om barnet verkade deppa.
Strax därefter hörde en mamma av sig och berättade att hennes barn mådde otroligt dåligt och visade det genom att skada sig själv på olika sätt. Vi bestämde att hålla tät kontakt för att stötta och hålla koll.
Och som grädde på moset kom kuratorn med information som det var viktigt att jag kände till. Eftersom jag har god kontakt med den eleven det gällde skulle jag försöka få ett tillfälle att prata lite i lugn och ro med eleven, så att det skulle bli tydligt att vi är många som finns där och stöttar.
Dessutom har vi haft nationella prov i både no och matte, med stora klasser, så det blir väldigt mycket att rätta. Arbetsbelastningen är ibland orimlig, eftersom det inte bara är de faktiska uppgifterna det handlar om, utan det är dagligen en mängd förtroenden från både glada, ledsna, rädda och förälskade ungdomar. Förtroenden kan man inte bara ta emot utan att vara engagerad, utan man måste uppriktigt vara intresserad och bemöta det man får höra. Många kollegor är sjuka, så det blir skev arbetsfördelning på jobbet.
När jag kände att det var fullt upp över öronen blev jag plötsligt nästan löjligt överkänslig och grät floder över en sorglig artikel i tidningen.
Men jag har så himla underbara klasser, så jag blir på gott humör när jag får träffa dem och får skratta åt deras underbara kommentarer, frågor och funderingar.
Men nu får alla nära och kära lova att det inte blir mer sjukdomar och sorgliga händelser.

Antonio Banderas

Han kan dansa tango med hetta!


Och så spelar grabben gitarr!!


Och så kan han sjunga


Och ändå är det många som tror att han bara går omkring och är snygg i största allmänhet!

På gatan där jag bor...

För några år sen blev jag bjuden på en föreställning på Cirkus i Stockholm. Jag trodde att Björn Skifs skulle uppträda, så när jag fick veta att det var Lena Ph blev jag först lite besviken, men det gick snabbt över, för jag insåg att hon skulle bjuda på en rolig show. När föreställningen började kändes allt lite påklistrat till att börja med. Hon sa en massa roliga saker, men jag tyckte att det sken igenom att hon följde ett färdigskrivet manus, så hon nådde liksom inte in till hjärtat. Inte förrän hon slog sig ner vid flygeln och spelade fantastiskt och sjöng "På gatan där jag bor". Då kändes det som om hon blottade sin själ och sjöng ut sin egen sorg. Det var absolut magiskt!
Och så i morse hörde jag plötsligt Laleh sjunga samma låt. Och jösses!! Det var ännu mer magiskt!! Lyssna, det är helt underbart!



Och här sjunger Lena Ph sin version. Också mycket, mycket bra!

Snacka om photoshop!!

Jag tycker att det är roligt att fixa med bilder i photoshop. Vissa bilder tar lite längre tid, om det är mycket som ska justeras. Men läs här om en imponerande arbetsinsats! Det kan man kalla gediget photoshoparbete! (750 000 lager och arbetet tog fyra år!)

Vädret här just nu


Tänkvärt

Det är när det är som mörkast som det är lättast att se ljuset.

Till Yvanna

Jag vet att du kommer att älska den här låten!

Kärlekstema och nya insikter

Vi har haft en temadag om kärlek på vår skola. Varje årskurs har haft ett speciellt program med olika pass under dagen. Niorna har fått titta på ett avsnitt av "Kärleksbubblan" som svt har visat. Det avsnittet handlade om en ung tjej som har genomgått en rad kirurgiska och icke-kirurgiska behandlingar för att förändra sitt utseende på olika sätt. Trots de många ingreppen var hon inte nöjd med sig själv, utan hon överväger intimkirurgi för att bli nöjd med utseendet på sina blygdläppar. Det är ett fantastiskt intressant program, som beskriver den här tjejen och hennes operationer utan att vare sig försköna eller fördöma ingreppen.
Det finns några teoretiska avsnitt i programmet, med en beskrivning av olika ingrepp, kostnad, konsekvenser och risker. Några av våra äldsta kollegor hade inte tidigare hört talas om några av de omnämnda ingreppen, så de blev väldigt fascinerade av allt man kan göra. Igår hörde jag hur de diskuterade analblekning inne i fikarummet.
Det känns trevligt att man kan bidra till nya samtalsämnen på jobbet!

Hissnande

Jag åkte alldeles nyss i hissen tillsammans med en ung grannpojke, för jag skulle slänga in tvätt i tvättstugan. Det luktade jättegott lång väg om honom, jag vetr inte om det var rakvatten eller deodorant, men det luktade otroligt starkt.
När jag efter en stund klev in i hissen igen hängde doften fortfarande kvar. Jag tyckte att även om det var väldigt starkt så luktade det gott. Men jag undrar hur en astmatiker skulle ha mått där.

Die young

Nu har den här låten fastnat i mitt huvud igen!


Regnbågens barn

Det här var inte den version jag letade efter, men det får fungera som sympatiyttring till Norge.

Den där Roddan!


Krångel med datorn

För några år sedan köpte jag en bärbar dator. Den fick följa med i många olika sammanhang, både på jobbet och privat. Den fick följa med på resor, både i flyg, båt och på motorcykel. Det var så smidigt med en liten maskin som funkade både att skriva och redigera foton och film på. Den fick snabbt namnet "Snuttefilten". Efter ett tag blev det lite glapp i locket, så att skärmen "fladdrade" lite oroväckande. Eftersom jag märkte att fladdret upphörde när jag klämde hårt på skärmen köpte jag ett par stora plastklämmor i en byggshop, så den ordinarie utrustningen var alltså dator, sladdar, usb-moden till internet och två gigantiska klämmor. Många tyckte att det såg roligt ut, men jag tyckte att det fungerade, så lösningen med klämmor fick bli permanent.
Så blev datorn stående i en väska i ett par år, eftersom mitt privatliv ändrades ganska radikalt. Vi fick varsin mac på jobbet, och då var tanken att vi skulle bära macen fram och tillbaka varje dag, och alltså skulle vi inte behöva någon annan dator.
Bra tänkt, men det uppstod problem i alla fall ibland. Det är nämligen väldigt många program som inte fungerar på mac. Det går inte att använda det lilla usb-mikroskopet på mac, det går inte heller att använda en diabildskanner på mac. Alltså plockade jag upp Snuttefilten ur sin väska och gjorde en översyn. Virusskyddet hade ju blivit för gammalt och måste uppdateras innan jag kunde göra något annat. Då köpte jag ett nytt virusskydd, men det gick inte att installera för det var något fel på XP! Och jag kunde inte fixa allt eftersom det blev moment 22 av det hela. Då bad jag vår datatekniker lite snällt att han skulle hjälpa mig att titta på vad det var för fel på XP. Han bad mig att ta med datorn till jobbet så skulle han hjälpa mig.
Ni kan tänka er minen på en datatekniker när man plockar fram en dator som är ca 5 år gammal, och som kräver en stor klämma på skärmen! Det kändes lite fånigt att förklara varför klämman var nödvändig, och då började han vika skärmen fram och tillbaka för att undersöka om det var glapp i någon kontakt i själva mellanrummet mellan skärm och dator.
- Så här kan du ju inte ha det!! sa han upprört och syftade på klämman.
Jag försökte förklara att det var helt ok för mig att ha en klämma där under förutsättning att all programvara fungerade som den skulle. När jag kom in nästa gång låg min dator utspridd i tusen bitar på hans bord. Han skulle försöka få tag i ett gångjärn, men det var svårt att få tag i något till "en så gammal dator". Och han skulle leta hemma om han hade skärmar i samma format bland sina kasserade datorer.
Dagen därpå berättade han att det var stört omöjligt att hitta reservdelar, så han har löst det hela genom att plocka fram en kasserad dator, formatera den och lägga in allt från min dator på den. Han påpekade glatt att jag då får en bättre dator (men det är ju inte Snuttefilten, förstås).
Och i det läget uppstod en fånig skräck i mitt huvud. Nu skulle han kunna kolla allt som fanns i min hårddisk. Hjälp, det finns en bikinibild på mig där jag ligger utsträckt på en klippa! Och vilka privata dokument finns det i samband med en skilsmässa? Och jösses, jag har väl förhoppningsvis aldrig porrsurfat? Vad kan jag ha använt datorn till egentligen? Jag rannsakar mitt samvete, och tror att jag har varit tillräckligt anständig och hederlig för att kunna se honom i ögonen igen.
Men det viktigaste av allt: vad ska jag nu använda klämmorna till?

Ordning och reda

På mitt jobb köper vi lunchkuponger som sedan dras av på lönen. Det går att köpa enskilda kuponger, men annars köper man ett ark med tio kuponger som ska klippas isär. Eller rättare sagt, jag tycker att de ska klippas isär. Jag har några kollegor som utan problem river av en kupong när de ska gå och äta. Det blir ojämna kanter och ibland river de av för mycket eller för lite, så det är minsann inga snygga kuponger som de sätter på spiken i matsalen.
Själv klipper jag mina kuponger snyggt och fint längs linjerna, och sedan skriver jag min signatur och rätt datum på de små linjerna. Då är det väldigt prydliga små kuponger som hamnar på spiken!
Mina kollegor tycker att det är väldigt komiskt att jag helst vill klippa mina kuponger, och så har de på skoj sagt att de någon dag ska plocka upp mitt kupongark och riva isär alla kuponger jätteslarvigt och lägga dem (lite skrynkliga) i en hög på bordet. Jag får väl kontra med att klippa deras kuponger så de är alldeles perfekta.

Rensning

Jag har rensat bort mängder av gamla saker. När jag var ung var jag en väldigt flitig brevskrivare, så jag fick självklart också många brev. Jag kanske har valt fel yrke, borde kanske ha blivit arkivarie eller liknande, för jag har sparat alla brev, prydligt förvarade i en stor kartong som jag har burit med mig genom ett stort antal flyttar i mitt liv.
De senaste veckorna har jag gått igenom mina ägodelar och tittat på dem med nya ögon. Saker som jag tidigare ansåg viktiga betydde plötsligt inget alls, när jag betraktade dem med mina nya ögon. Jag har skänkt bort gamla serviser, gallrat bland mina kläder och lämnat till Myrorna, kritiskt granskat mina skor och kasserat alla som har små skavanker som inte går att fixa. Jag har skänkt bort böcker och tidskrifter och kökssaker och gamla gardiner och liknande (till Erikshjälpen). Jag har fortfarande lite (?) saker liggande i ett förråd, och där ska jag hjärtlöst gå igenom vad som kan kastas, vad som kan säljas, vad som kan skänkas och vad som ska sparas. Mina motorcykelsaker ska till exempel säljas. Allt har sin tid.
Och till slut kom jag till min låda med gamla brev. Jag läste allt, och fick roliga minnen att komma tillbaka, och även en del sorgliga förstås. Min jättebunt med brev från Kesokompis har jag samlat ihop för att lämna dem till henne, så att hon får läsa och minnas. Jag har även sparat alla brev från min vän/släkting Lotta. Även hon ska få tillbaka sina brev  för att få skratta lite åt gamla minnen. Några saker var till syrran, men hade hamnat i mitt stora arkiv, så hon har fått det som berör henne.
Resten av breven har jag kastat. Det känns nästan fånigt att jag har släpat runt på den lådan i hela mitt liv, när det egentligen var så lätt att kasta allt.
Ett par brev hade jag totalt glömt bort. Det var glödande kärleksförklaringar från en kille, förmodligen när jag gick i högstadiet.  Jag hade totalt glömt bort att han hade varit så kärlekskrank. Han är numera pappa till en av mina döttrars kompisar. Några brev var från en kille som tyckte att det var roligt att skriva brev när han låg i lumpen. Hans brev var väldigt djupa och eftertänksamma. Han är numera svårt psykiskt sjuk. Jag hade fått ganska många brev från en barndomskompis där det även fanns brev från hans mamma till min mamma där de kom överens om att jag skulle besöka dem några dagar vid olika tillfällen. Det var en otroligt snäll kille. När han var sju år råkade han ut för en mycket svår olycka när han var ute och cyklade och föll så illa att styret trängde in i hans kropp och skadade bland annat mjälten. Han låg länge på sjukhus, men återhämtade sig så småningom, men när han var 18 år dog han oväntat av sviterna av den gamla skadan, precis när han hade hoppat upp och gjort ett mål i en basketmatch när hela hans skola satt och tittade på. Han bara föll ihop, livlös, och ingen förstod vad som hade hänt. Det var något i hans kropp som hade brustit. Otroligt sorgligt.
Jag hade även fått en massa brev från "farbror Folke" i Småland. Han var en gammal ungkarl, farbror till mina sysslingar. Han var en sån där som kunde "tala" med djuren och fick stressade hästar och kor och gumsar lugna, men han ansågs tydligen lite "tankeklen" för han var eftertänksam och sävlig och var kanske inte så vass i diskussioner. När jag läste breven från honom kunde jag minnas det där lugna, eftertänksamma, och jag har aldrig någonsin sett en så vacker handstil.
Det kändes skönt att slänga lådan. så onödigt att spara och släpa runt på en massa saker i onödan. Bättre att "resa med lätt bagage".

Är lite sjuk

Och har fått det här roliga klippet

Ja, jösses! Tänk att drabbas av "Man Cold"!! Ruskigt!

Stackars pöjk!

Jag har en elev som orsakar mig huvudbry. Han är aldrig glad. Han tycker inte att något ämne är roligt. Han tycker inte att skolmaten är god. Han har många kompisar och är ganska omtyckt men är alltid missnöjd. Om vi har små tävlingsmoment på lektionerna och han inte vinner är han missnöjd och uppfattar allt som orättvist. Om han vinner är han ändå inte nöjd, utan hittar något nytt att vara missnöjd över. Om det är en tävling där de vinner tex godis är han alltid missbelåten och tycker att det är fel sorts godis. Han är missnöjd med lektionstiderna, lunchtider och aktiviteterna på idrottslektioner och friluftsdagar.
Om han har problem med matteuppgifter är han sur. När han får hjälp på traven att lösa uppgifterna är han missnöjd med att han inte klarade uppgiften själv. När han har gjort ett bra arbete och får beröm är han ändå inte glad. Det händer aldrig att hans ansikte lyser upp av ett leende, och jag hör honom aldrig fnissa och skratta.
Han är frisk och stark och begåvad och hel och ren och väklädd och är mycket söt och välvårdad och väluppfostrad, men aldrig, aldrig glad!
Jag funderar så ofta över om det är hans personlighet eller om det är något som bekymrar honom.

Titta och bli berörd

Jag säger inget mer...
.

Fotboll på tv

Det är lite olika fotbollsinslag på tv, men det känns ju självklart inte som ett riktigt seriöst fotbollsinslag förrän man har låtit Glenn uttala sig lite med sin Göteborgsdialekt. Då först har det hamnat på rätt nivå, och kan räknas som riktig fotboll.

Ode To The Prostitue

Tyvärr lite dålig ljudkvalitet, men en ganska rolig låt, lite udda.

Tidigare inlägg Nyare inlägg