neverkeso

I slutet av förra veckan kändes det otroligt tungt. En god vän hörde av sig och berättade att hon precis hade fått veta att hon har cancer. Hela hennes tillvaro hade rasat och hon försökte bearbeta allt och sätta igång med alla behandlingar. Jag har ett av hennes barn som elev, så jag lovade att hålla koll om barnet verkade deppa.
Strax därefter hörde en mamma av sig och berättade att hennes barn mådde otroligt dåligt och visade det genom att skada sig själv på olika sätt. Vi bestämde att hålla tät kontakt för att stötta och hålla koll.
Och som grädde på moset kom kuratorn med information som det var viktigt att jag kände till. Eftersom jag har god kontakt med den eleven det gällde skulle jag försöka få ett tillfälle att prata lite i lugn och ro med eleven, så att det skulle bli tydligt att vi är många som finns där och stöttar.
Dessutom har vi haft nationella prov i både no och matte, med stora klasser, så det blir väldigt mycket att rätta. Arbetsbelastningen är ibland orimlig, eftersom det inte bara är de faktiska uppgifterna det handlar om, utan det är dagligen en mängd förtroenden från både glada, ledsna, rädda och förälskade ungdomar. Förtroenden kan man inte bara ta emot utan att vara engagerad, utan man måste uppriktigt vara intresserad och bemöta det man får höra. Många kollegor är sjuka, så det blir skev arbetsfördelning på jobbet.
När jag kände att det var fullt upp över öronen blev jag plötsligt nästan löjligt överkänslig och grät floder över en sorglig artikel i tidningen.
Men jag har så himla underbara klasser, så jag blir på gott humör när jag får träffa dem och får skratta åt deras underbara kommentarer, frågor och funderingar.
Men nu får alla nära och kära lova att det inte blir mer sjukdomar och sorgliga händelser.