neverkeso

Idag har jag haft två inbokade elevvårdssamtal på mina hål mellan lektionerna under dagen.  Sista lektionen hade jag med en klass som är ganska belastad, på vilket sätt kan jag självklart inte avslöja, men det påverkar deras koncentration kan jag i alla fall berätta. När de kommer till den lektionen är det sent, sent på eftermiddagen, och de har haft hemkunskap, teknik, musik och bild, det vill säga en hel dag med praktiskt estetiska ämnen, innan de kommer till mitt tunga teoripass. Alla som jobbar i skolan förstår innebörden av ett sånt schema. 

Idag skulle vi titta på en lite allvarlig faktafilm om övergödningen och föroreningarna i Östersjön. Sent, sent på eftermiddagen, efter en förmiddag med enbart praktiskt-estetiska ämnen...ja, ni hör ju själva vilka odds jag hade för att det skulle lyckas. 

Lägg då till att vi har trångt i skolan, och får byta mellan olika salar, och mina kollegor hade missat lite i schemat, så jag kom inte åt att förbereda filmen som jag hade tänkt mig. Dessutom blev det inget tillfälle att vädra mellan föregående lektion och mitt pass, så rummet var praktiskt taget helt utan syre. Läraren som hade klassen lektionen före min råkade dra över tiden, så eleverna fick ingen rast alls mellan passen. Precis när vi hade börjat lektionen kom en kollega in och bad att få hämta en av eleverna till ett samtal om något som måste lösas akut. Den elevens kompisar blev lite oroliga av att han plockades ut till samtal. När kollegan hade haft sitt samtal i cirka tio minuter skickades eleven in i klassrummet igen, påtagligt fladdrig av situationen. Filmen vi såg var streamad (lagligt, från ett projekt avsett för utbildning) och hakade upp sig ett tag mitt i visningen och stod bara och stampade, så jag fick starta om och leta rätt på rätt tid i filmen igen. Sen knackade det på dörren, och killen som öppnade dörren råkade komma åt nödstoppet så all elektricitet i klassrummet bröts, och projektorn slocknade. Då slutade vi titta på filmen och så höll jag en improviserad genomgång om den allvarliga situationen i Östersjön.

På det stora hela var det nog min sämsta lektion under mina år som lärare.

Nu kan det bara bli bättre...

Jag är löjligt lättrörd och bölar högt över sorgliga scener. Dessutom är jag mörkrädd och spökrädd och tycker att det kryper omkring läskiga varelser i hemmets mörka vrår när jag tittar på spännande filmer med ödesmättad musik. Om jag sitter ensam och tittar på en sån film dröjer det inte länge tills jag inte alls känner mig ensam. I stället känns det som om jag är omgiven av obeskrivligt obehagliga varelser. 

Rymdfilmer och science fictionfilmer tråkar ut mig till tusen, och när jag ser förutsägbara romantiska komedier har jag tankarna på annat håll. Jag måste se lite kluriga, humoristiska och udda filmer för att hålla intresset vid liv. 

 

Jag var funktionär på Haningedagen i helgen. Där fanns både försäljare, stånd från föreningar och så var det en hel del uppträdanden under dagen. En kvinnlig funktionär gick runt med en stor glasburk med hörselskydd, så att man skulle kunna skona öronen när det brakade loss som mest. 

På eftermiddagen när jag gick runt på området stötte jag på en äldre, manlig funktionär som såg oerhört lidande ut. Jag frågade om han mådde bra, och då beklagade han sig över den höga volymen på musiken. Jag berättade då om kvinnan som gick runt och delade ut hörselskydd. Han såg lite generad ut och så sa han:

-Jag vet. Jag fick några såna av henne i förmiddags, men jag trodde att det var godis, så jag åt upp dem, och nu tycker jag att det är lite pinsamt att be om nya...

Vi har ju fått några ensamkommande flyktingbarn till vår skola. En pojke har hamnat i en nia som jag undervisar i. En pojke från den klassen har tagit som sin uppgift att lotsa in sin nya kompis i klassen, skolan och ämnena. Idag hade han lagt sin mattebok åt sidan (för att jobba med matte hemma under helgen i stället) och så ägnade han lektionen åt att skriva upp siffror från ett till tio, alla tiotal upp till hundra, och alla hundratal upp till tusen. Bredvid siffrorna skrev han det svenska ordet för talet, och så fick den nya pojken träna på uttalet. När han hade tragglat sig igenom alla tal började den "gamla" pojken kombinera de olika siffrorna så att den nya skulle kunna säga till exempel "126" på ett korrekt sätt. 

Jag blev nästan rörd av den "gamla" pojkens smarta, effektiva och pedagogiska sätt att lära sin nya vän det nya språket. 

När vi sedan hade gemensam genomgång på tavlan var de båda nyfunna vännerna lika ivriga att räcka upp handen och svara. Det är något vackert med den typen av vänskap, där de sitter bredvid varandra i klassrummet, och den ena har promenerat någon kilometer till skolan, och den andra hade en betydligt längre och mer strapatsrik vandring innan han kom dit.

 

När våra två nya ensamkommande barn kom till sin första dag på skolan hade klassen på egen hand organiserat ett rullande schema så att alla skulle hjälpas åt att ta emot sina nya kamrater och visa dem tillrätta. Tro inte att svensk skola bara består av busar och konflikter! Det finns så otroligt mycket goda händelser också. Varje dag!

Jag har en riktig drömklass! De är så gulliga så det är inte sant. Nu har de bildat en styrelse i klassen, och styrelsen har bjudit in alla föräldrar till ett föräldramöte ikväll, där de ska diskutera klasskassan och vad de kan göra på sin klassresa nästa år. Jag tycker det är så häftigt! De bad mig på sitt allra snällaste sätt att jag skulle vara kvar och låsa upp Samlingssalen till mötet, och låsa allt när de gick. Då är det värt att stanna på jobbet till kl 19.30!

Styrelsen hade ett möte på en långrast idag, och så kom de en halvtimme innan kvällens möte startade, och då fixade de lokalen, skrev upp dagordning på whiteboarden, har fixat närvarolistor, och har en mapp för alla anteckningar.

Det kommer att bli spännande att se vad det blir av såna guldklimpar!

Jag var funktionär på Haningedagen igår. Det är ett uppdrag man kan anmäla sig till när man är anställd i kommunen. Det är väldigt bra ersättning, för hela dagen ersätts som kvalificerad övertid, och när man jobbar 11 timmar är det så att det faktiskt syns i lönekuvertet. 

Jag hamnade i ett litet par-team med en annan kvinna. Vår första arbetsuppgift skulle vara att agera trafikvakter, där vi skulle lotsa in utställare på rätt väg, avvisa andra personer och försöka styra det hela så att ingen av cyklisterna i den stora cykeltävlingen skulle råka illa ut. Där skulle vi jobba ett par timmar. Kvinnan jag jobbade med gnällde och beklagade sig över att hon inte skulle orka stå upp så länge (hennes kroppshydda och den tungt flämtande andhämtningen när vi gick en kort sträcka för att komma till rätt trafikplats avslöjade att hon kanske inte var en överdrivet fysiskt aktiv person). Jag föreslog henne att hämta en stol att sitta på, så hon gick stånkande tillbaka till "högkvarteret" och kom tillbaka till trafikplatsen med två stolar. Jag satt bara en kort stund innan det hela satte igång, men stod sedan upp och gjorde det jag skulle under arbetspasset. Kvinnan satt på sin stol och åt godis och banan och hann dricka minst en flaska Loka. När det kom många bilar samtidigt SATT hon på sin stol och gjorde stopptecken åt bilarna! Jag hade en kommunikationsradio, och vid några tillfällen skulle hon kontakta sekretariatet, men hon följde inga regler om hur man kommunicerar via radio. Jag informerade henne om hur man anropar, och att hon borde stå upp när hon skulle stoppa bilarna.

Det tog inte lång stund innan hon började längta efter lunchen (redan innan alla utställare hade hunnit in på området) och när det var dags för lunch klagade hon på maten, lämnade grönsakerna, drack söt läsk till maten och plockade åt sig ett berg med godis från den gemensamma godisskålen. Innan vi gick ut för att jobba på själva utställningsområdet tog hon nogsamt reda på när eftermiddagskaffet skulle serveras. Därefter gick hon ut och satte sig i solen och läste en bok! Jag tyckte att det var skönt att slippa hennes negativa energi, så jag gick runt och hjälpte folk med lite av varje, svarade på frågor och kollade att det funkade överallt. Efter eftermiddagsfikat tog jag en säck och en skräpplockare och plockade skräp medan jag gick runt och försökte vara social. Då satte sig kvinnan och fikade med en bekant som var utställare. 

När aktiviteterna var slut hamnade jag på den platsen att jag skulle lotsa in utställarnas bilar igen , så att de skulle kunna hämta sitt utställningsmaterial, med täta kontakter med andra positioner via radion. Då gick kvinnan runt och plockade lite skräp, samtidigt som hon antydde att hon hade plockat säckvis med skräp under dagen.

För mig betyder det här att lättjan har fått ett ansikte.

Idag var det rena rama karnevalsstämningen i Hammarby Sjöstad, med massor av loppisstånd, fikastånd och härliga framträdanden med både musik och teater av ungdomar från Kulturama. Och jag fyndade en rosa ukulele!

Jag har varit lite nere på grund av världens ondska, men det finns ljuspunkter som gör att man vågar tro på lite godhet trots allt!

 

 

Idag har jag fått mer information om mina nya elever som kommer på måndag. Jag har pratat med alla elever i klassen och informerat om det som kan vara den avgörande skillnaden mellan ett bra och ett katastrofalt mottagande i en ny klass, i en ny skola, i ett nytt sammanhang, i ett nytt land. 

Mina fina elever har lovat att vara bra kompisar till de nya klasskamraterna, sitta bredvid dem i matsalen och berätta vad saker och ting heter på svenska. 

De frågade med lite fasa i rösten "Har de flytt från sitt land?" , och när jag berättade att det var så, och de även fick veta att de nya eleverna inte har föräldrar eller familj med sig kunde jag riktigt se hur deras hjärtan svällde av medkänsla. En kille samlade sig lite och frågade: "Har de haft det svårt, har de lidit?" och vi enades om att vi ju inte visste vilka upplevelser de bär med sig, men om man flyr, och dessutom är ensamkommande, så är risken stor att de har haft en del jobbiga upplevelser. Hoppas att allt kommer att funka nu!

Det ser ut att bli en vacker höstdag. Solen lyser genom morgondiset, utan att riktigt värma. Löven sitter fortfarande kvar på träden, de flesta har kvar sin gröna färg, men de är alldeles blanka och nytvättade av morgondagen. Luften är nästan krispigt frisk när jag går mot tvärbanan för att åka till jobbet. Även gatorna är blanka och kalla efter nattluften, som har hunnit bli septemberkylig. När jag passerar mitt morgonpigga Konsum, som öppnar redan klockan sju på morgnarna ser jag hur tiggaren som alltid sitter just där redan har börjat förbereda sig för sitt långa dagsverke. När jag kommer hem efter jobbet idag kommer hon fortfarande att sitta där. Förhoppningsvis har hon fått ihop några kronor.

På måndag börjar två ensamkommande flyktingbarn i min klass. De kan inte ett ord svenska. De känner inte till något om våra traditioner, oskrivna regler eller sedvänjor. 

Jag vet inte hur de mår. Jag vet inte om de är ledsna, rädda, deprimerade eller traumatiserade. Jag vet inte om de har kläder för skolans alla uteaktiviteter nu i höstrusket. Jag vet inte hur mycket hjälp de kommer att behöva för att förstå språket i små och stora sammanhang, hur mycket hjälp de kommer att behöva för att hantera vardagen. Jag vet inte om de kommer från fattiga eller välbärgade förhållanden. Jag vet inte hur de har burit sig åt för att hamna här, vilka vägar och transportmedel de har använt. 

Jag vet vad de heter. Och jag vet vilket språk de talar. Och jag vet att jag inte kan ett ord av det språket.

 

Och jag vill att de ska få det bra.

Det känns fint att så många människor reagerar mot tjuvjakt och hänsynslös hantering av djur. Många protesterar och är med rätta upprörda över hur egoistiska personer bedriver troféjakt eller föder upp djur under vidriga villkor för största möjliga ekonomiska vinst. 

Samtidigt blir jag förvånad över hur samma människor kan vara så kallsinniga och oberörda av mänskligt lidande som uppstår på grund av krig, naturkatastrofer eller sociala orättvisor i odemokratiskt styrda stater. De verkar vara fullständigt oberörda av överlastade båtar som kapsejsar så att mängder av människor drunknar, och människor som kvävs i lastutrymmen eller containers. Varför räcker inte medkänslan även till medmänniskor?

....och det var en mäktig syn!