Solskenshistoria!

Vi har ju fått några ensamkommande flyktingbarn till vår skola. En pojke har hamnat i en nia som jag undervisar i. En pojke från den klassen har tagit som sin uppgift att lotsa in sin nya kompis i klassen, skolan och ämnena. Idag hade han lagt sin mattebok åt sidan (för att jobba med matte hemma under helgen i stället) och så ägnade han lektionen åt att skriva upp siffror från ett till tio, alla tiotal upp till hundra, och alla hundratal upp till tusen. Bredvid siffrorna skrev han det svenska ordet för talet, och så fick den nya pojken träna på uttalet. När han hade tragglat sig igenom alla tal började den "gamla" pojken kombinera de olika siffrorna så att den nya skulle kunna säga till exempel "126" på ett korrekt sätt. 
Jag blev nästan rörd av den "gamla" pojkens smarta, effektiva och pedagogiska sätt att lära sin nya vän det nya språket. 
När vi sedan hade gemensam genomgång på tavlan var de båda nyfunna vännerna lika ivriga att räcka upp handen och svara. Det är något vackert med den typen av vänskap, där de sitter bredvid varandra i klassrummet, och den ena har promenerat någon kilometer till skolan, och den andra hade en betydligt längre och mer strapatsrik vandring innan han kom dit.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback