neverkeso

På måndag börjar två ensamkommande flyktingbarn i min klass. De kan inte ett ord svenska. De känner inte till något om våra traditioner, oskrivna regler eller sedvänjor. 

Jag vet inte hur de mår. Jag vet inte om de är ledsna, rädda, deprimerade eller traumatiserade. Jag vet inte om de har kläder för skolans alla uteaktiviteter nu i höstrusket. Jag vet inte hur mycket hjälp de kommer att behöva för att förstå språket i små och stora sammanhang, hur mycket hjälp de kommer att behöva för att hantera vardagen. Jag vet inte om de kommer från fattiga eller välbärgade förhållanden. Jag vet inte hur de har burit sig åt för att hamna här, vilka vägar och transportmedel de har använt. 

Jag vet vad de heter. Och jag vet vilket språk de talar. Och jag vet att jag inte kan ett ord av det språket.

 

Och jag vill att de ska få det bra.