neverkeso

Den senaste tiden har jag nästan varje dag fått kommentarer på väldigt gamla inlägg. Det är oftast flera år gamla inlägg, där det plötsligt poppar upp nya kommentarer. Jag har varit misstänksam men nyfiken, så jag har klickat på namnet på den som har skrivit kommentaren. Då hamnar jag hos försäkringsbolag (som erbjuder hemförsäkringar) och banker och i några fall lite olika företag.
Det verkar som om de har googlat på vissa sökord där det finns kopplingar till deras verksamhet, och så skickar de iväg en ganska opersonlig kommentar. Ofta står det "Vilken fin blogg du har. Det märks att du gillar att skriva. Hälsa gärna på hos mig!" eller "Jag gillar din blogg! Jättesnygg layout! Kolla gärna på min layout!" och liknande. Som avsändare står det ofta ett tjejnamn med en bloggadress som ser helt normal ut. Men den bloggadressen är alltså direktlänkad till försäkringsbolaget, eller vad det nu är för företag.
Jag undrar om de har unga människor som jobbar extra med att skicka mängder av kommentarer till olika bloggar för att locka kunder. Eller har de konstruerat ett självsökande system som automatiskt googlar på vissa ord och sedan skriver oförargliga kommentarer? Eller har jag råkat hamna i något slags register?

I morgon ska jag till Naturhistoriska Riksmuseet med mina nior. De ska förhoppningsvis samla kunskap och inspiration om evolutionen genom att gå runt på utställningen 4,6 miljarder år. Sedan ska de redovisa på olika sätt. Några ska göra en film och några andra ska göra en sagobok om livets utveckling, och ytterligare några andra ska göra en analys av ett dataspel om människans utveckling.
Själv ska jag gå runt och få betalt för att titta på utställningar som jag tycker är jätteintressanta och gå runt i museibutiken och bläddra i böcker och titta på roliga saker och frestas att köpa vackra planscher.

Nu i helgen satt jag och skrev 276 omdömen inför utvecklingssamtal. Jag har en nia i så många ämnen att jag skriver 150 omdömen bara i den klassen.
När allt är skrivet känner jag mig både tömd och sliten.
Då måste jag skaffa ny energi genom att gå långa promenader, lyssna på bra musik och vara nära mina nära och kära.

Så skönt att det snart är sommar! Men så jobbigt att det snart är dags för beach 2012!!

Det är snart vår igen, men det bästa beviset för att våren verkligen har kommit är när man får en liten tussilagobukett ur en varm barnhand. Nu var det länge sen jag fick en sån bukett!

Jag fick ett tips om den här låten idag. Jag hade inte hört den tidigare men den gick faktiskt in under huden på mig.

Gissa vad det här är?

Med tanke på att det är så vidrigt att trycka i sig de hemska järntabletterna i 20 dagar när man har lämnat blod känns det väldigt sympatiskt när Blodcentralen skickar ett sms och berättar när en patient har fått blodet man lämnade. Plötsligt känns det extra meningsfullt!

Jag såg att det var en tävling där man skulle visa dagens outfit.


Bilden visar dagens ändamålsenliga outfit. En labbrock från "Blåkläder" är ett måste. Mycket klädsam med snygga detaljer som tex rymliga fickor och diskreta tryckknappar. Till det passar ett par trivselanvända tofflor från Jobi Footright perfekt, tillsammans med ett par smickrande skyddsglasögon och ett par fräscha glasklara handskar som passar alla "som hand i handske".
Undrar om jag kommer att vinna den vackra väskan med mitt bidrag?

Har ni också dagar då energin är fullständigt bortblåst, och varenda vardaglig syssla kräver en enorm kraftansamling? Dagar då resan till och från jobbet känns mycket längre än vanligt, dagar då tiden kryper fram och då alla ljud känns som buller och dån? I situationer då man i vanliga fall skämtar blir man bara tyst och kommer inte på något att säga. Dagar då man känner att man skulle ha behövt sova ett par timmar till innan man klev ur sängen.
.
Idag är en sån dag.

Jag sitter just nu och vaktar mina fina elever i nian när de skriver nationellt prov i kemi. Eftersom de sitter och skriver i två timmar har de fått ladda upp med frukt, mackor, juice och godis, så det finns mycket gott här om jag skulle få lust att gå runt och knycka lite.
Alla mobiltelefoner är antingen inlåsta i skåpen eller inlämnade och märkta med elevernas namn. Det är otroligt tyst i rummet, så om någon passerade utanför skulle de tro att rummet var tomt. Det enda som hörs är några suckar och lite raspande av pennor, och ibland lite prasslande när pappershöljet på en chokladkaka öppnas. Jag hoppas att det går bra för alla ungarna!!!

Nu fixar vi i salarna där våra stackars nervösa nior ska skriva i morgon. På vår skola ska eleverna skriva prov i kemi, så vi har kört lite korvstoppning den senaste tiden, så nu hoppas jag att de kan ALLT!!
Några elever frågade lite försiktigt vad som skulle hända om alla elever skriver superdåligt, om man i så fall skulle skylla på lärarens undervisning, och efter lite funderande kom vi fram till att i så fall är det nog lärarens fel. Så nu kommer väl halva klassen att skriva "Det här har Fia inte lärt oss!" på alla frågor de inte kan....

En liten uppmaning...
.


...som är svår att motstå....

Idag har jag fått besök av en jättefin tjej med en jättefin, rund mage, som innehåller en skatt!! Vi satt i solen på balkongen, åt god mat och tittade på skridskoåkarna på sjön nedanför. Där satt vi och mådde bra!

Den här låten är så vacker att det går rysningar längs ryggen. Den går rakt in i hjärtat.

Men vad sorgligt!! Vad kan ha hänt här egentligen? Det låg en ensam ros på det kalla stengolvet på en tunnelbanestation.

I morse när jag kom till jobbet ringde en pappa till en av mina elever. Han hade först ett annat ärende, men sedan sa han:
- Jag måste bara få säga att ni gör ett så fantastiskt jobb! XXXX kommer hem och är glad och harmonisk, och berättar om en massa roliga saker han har lärt sig. Han har blivit bättre på att koncentrera sig och har fått bättre struktur i största allmänhet! Tack!
Och jag blev så otroligt glad och fick massor av energi. Det känns så roligt när någon tar sig besväret att berätta att de är nöjda. Hoppas han ringer varje måndagsmorgon och sprider energi!!

Det är ju så otroligt krångligt att kommentera på bloggar numera, med verifikationskoderna som måste fyllas i för att kommentaren ska publiceras. Det märks verkligen på det minskade antalet kommentarer överallt.
Många bloggar som tidigare hade långa rader av kommentarer på varje inlägg har numera en handfull. När jag precis hade startat min blogg för några år sedan hade jag en ganska liten läsarskara, men många kommentarer varje dag. När jag tittar på besöksstatistiken har jag mångdubbelt fler läsare idag, men väldigt få kommentarer. När jag själv ska kommentera hos någon annan blir det ofta krångel med verifikationerna, eller nästan omöjligt att tolka de förvridna bokstäverna som ska skrivas in, så det är ganska ofta som jag ger upp och struntar i att skriva något.
Är det någon som vet om det finns ett syfte med att det ska vara så svårt att se vilka tecken man ska skriva in? Varför måste de vara så svårtolkade? Ökar det säkerheten? Och vad var det som var orsaken till att verifikationerna behövdes? På vilket sätt var det osäkert?

Idag har våra elever ledigt från lektionerna, så att vi kan sitta och skriva våra underlag inför utvecklingssamtalen. Jag ska egentligen skriva 270 omdömen totalt för alla mina elever i alla mina ämnen, men jag tror bestämt att en av mina kollegor tycker att jag har för lite att göra, så hon har lagt ut 240 underlag till mig bara för sin klass. Om jag sitter uppe alla nätter hela veckan ska det säkert gå att bli klar med skrivandet till helgen....

Jag har verkligen stora problem med vad jag ska bestämma mig för. Är Ballerina Kladdkaka eller Ballerina Pepparkaka godast? Jag tyckte tidigare att Kladdkakan var en fullständigt oslagbar smaksättning, men nu vet jag inte längre! Pepparkakan är en mycket tuff utmanare till Kladdisen, och frågan är om inte Pepparkakan till och med vinner! Kan ni föreställa er mitt dilemma?

Det var den här låten som fick ackompanjera de vackra bilderna som våra elever hade tagit.

När jag planerade mitt föredrag tänkte jag först presentera några roliga laborationer man kan göra, men så ändrade jag mig. Alla åhörare skulle ju vara no-lärare med varierande erfarenheter av laborationer och olika arbetsområden. Det skulle alltså inte vara så mycket nytt som jag tillförde.
Mitt gamla upplägg förkastades och igår kväll satte jag ihop en ny presentation, som i stort sett var en checklista på vår planering av ett par exkursionsdagar för alla våra klasser förra våren, med förslag på innehåll, tidsplaner och utrustning, för jag hoppades att det skulle kunna vara av intresse med handfasta tips. Som avslutning hade jag gjort ett bildspel till musik, bestående av cirka 100 fotografier som våra elever hade tagit för att visa det vackraste naturfoto de kunde tänka sig. Dessutom hade jag kopierat vår planering med bifogade kursplaner till alla deltagare.
Det var tur att jag ändrade mig. Det var många som tyckte att det skönt att kunna få en nästan färdig planering för att kunna genomföra exkursioner, eftersom det är mycket att tänka på och tar tid att planera. Och det var många som nästan blev lite tårögda av elevernas fina bilder på naturen.
Efter föredraget var det många som stannade och pratade och ville starta ett slags nätverk för att kunna ta del av idéer, tankar och annat som hör till yrket. Det var skönt att det gick vägen!!

Jag satt och läste nätupplagan av tidningen. Det stod om den treårige pojken som hade fastnat i en smal klippskreva, men lyckligtvis blivit räddad efter fem timmar tack vare en smärt och modig klättrare som hängde upp och ned i det trånga hålet. Han var tvungen att andas ut för att tömma lungorna och bara ytandas för att kunna bli så smal som möjligt.
Så läste jag om en femårig flicka som så tragiskt hade blivit innebränd för att hon hade sprungit in och gömt sig när lägenheten började brinna.
Dessutom stod det om romernas villkor, och att de har så svårt att etablera sig i så många länder på grund av negativa attityder. De får varken jobb, ordentlig utbildning eller bostad.
En annan artikel behandlade den pågående massakern i Homs. Det är fruktansvärda grymheter som begås systematiskt mot befolkningen där.
Och ytterligare en nyhet handlade om den rättegång som har startat angående en 14-årig flicka som har blivit misshandlad och utsatt för diverse grymheter av sin far och sin styvmor för att de hade fått för sig att hon var häxa och att demonerna i henne måste drivas ut.
Det fanns en hel del nyheter av liknande slag. Och mitt i allt detta fanns det en stor annons om bröstförstoring för 34000:-. Ja, men det är ju som hittat!! Det är precis det man blir sugen på och vill prioritera efter att ha läst allt det andra eländet. Eller hur?

Det är den 5 mars, och jag sitter i solskenet på balkongen med bara ett linne på överkroppen. Solen gassar och skickar långa varma strålar som reflekteras mot sjön nedanför, så det är oklart hur länge isen kommer att hålla ihop. Den är tydligen stark fortfarande, för det är en grupp långfärdsskrinnare som kommer farande från den andra sidan av sjön.
Jag sitter och fixar med det sista på ett inspirationsföredrag jag ska hålla i kommunhuset i morgon, men jag kommer hela tiden av mig och tittar ut över det vackra solglittret på isen och lyssnar på den första jublande fågelsången. När det var som mörkast i november-december var det dagar som den här man längtade efter.
Gröna knoppar växer upp så snabbt att man ser skillnad från morgon till kväll.
Rätt som det är kommer det att vara sommar!!!

Jag satt på tunnelbanan med musik i mina hörlurar. På platsen bredvid mig satt en man som läste i en bok. Plötsligt började han skratta gott och högt åt något i sin bok.

Ja, så är det! Jag har haft samma gamla bank ända sedan jag var 17 år, och där har jag troget satt in och tagit ut min lön, sparat mina korvören på ett separat sparkonto, och gjort alla tänkbara bankärenden. Nu har jag rannsakat mig själv och inser att det är löjligt låg ränta på sparkontot, så nu har jag kontaktat en annan sparbank med bättre ränta, och där ska jag sätta in mina surt förvärvade korvören, så fort jag har gjort slut med min nuvarande bank.
Tänk att snöd pengahunger kan vinna över mångårig lojalitet!!

Jag bor inte i ett lugnt och präktigt område. Inte heller i en halvsovande småstad eller långt ute på landet. Jag bor i närheten av ett område där det lite då och då är hårdhänta och våldsamma uppgörelser av olika slag. Folk blir ihjälskjutna eller knivskurna eller ihjälslagna. Det innebär att när jag går ut och går på kvällen knyter jag handen hårt om min nyckelknippa i fickan. Nycklarna sticker ut mellan fingrarna som en rad små stiletter.
Jag undrar ofta hur mycket det egentligen skulle hjälpa om det verkligen hettar till...

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att vi människor är barbariska bestar. Vi har varit jägare och samlare väldigt länge. När vi levde mycket primitivt gick det lite mer rättvist till eftersom vi människor varken är särskilt snabba eller starka, så varje fällt byte togs minutiöst tillvara. När vi övergick till att bli mer bofasta och alltså hägnade in djur för att ha mat, mjölk och skinn utan att ständigt behöva jaga tog vi på oss ett enormt ansvar. Jag må vara romantisk och naiv, men jag vill gärna tro att det fanns en omsorg om de inhägnade djuren, och att de nästan blev en del av den innersta kretsen, så jag gissar, hoppas och tror att de behandlades väl. När det var dags slaktades djuren, för det var så det var tänkt. Inte särskilt grymt egentligen.

Jag har haft lite kontakt med en gammal klasskamrat, och hon skrev så här:

Jag läste precis att Davy Jones från The Monkees dog igår, 66 år gammal.