neverkeso

Nu ska jag snart lämna min lilla stuga. Och sanningen är att jag kommer att sakna den. Jag har njutit av att sitta på kökstrappan och ta en kopp te på morgonen, det har varit mysigt att känna den friska doften från gräs och äppelträd när man har gått upp. Det har varit många underbara solnedgångar utan konkurrens från gatlysen, och många fantastiska stjärnhimlar att njuta av.
Det har varit en perfekt promenad att gå ner till bryggan och lukta på havet lite, och på väg hem igen har älvor och troll smugit omkring bland spindelväv och ormbunkar i skymningen.
Jag har blivit lite förälskad i de kvicka fladdermössen som avtecknar sig mot den rosalila kvällshimlen i sin snabba jakt på föda.
Jag kommer att sakna mina bussåkarkompisar, som jag har stått och småpratat med daggfriska morgnar, och där jag numera vet vad deras barn ägnar sig åt på fritiden, vad de jobbar med, vilka tv-program de tittar på, när barnen ska ha föräldramöte, hur länge de har bott i sitt hus och vilka rutiner de har innan de vandrar iväg till bussen. Jag är tydligen den som är mest morgonpigg i sällskapet, men det är inget som förvånar mig. Jag vet mycket om dem, men jag vet inte vad de heter.
Jag har haft många mysiga stunder när jag har kurat ihop mig under duntäcket, och har haft "Lugna favoriter" (!) på låg volym samtidigt som jag har slukat den ena deckaren efter den andra.
Jag vet precis hur lång tid det tar att gå ner till bussen, hur mycket längre tid det tar att streta uppför backen på väg hem och när jag går i becksvarta natten efter att ha nattsuddat lite vet jag precis var i vägen  det finns gropar och andra avvikelser.
Det är en mysig stuga där det finns allt man behöver.

Love

Idag har jag nästan ingen röst. Det beror på att jag var på Ladies Night igår och skrattade, skrek, sjöng och tjoade tillsammans med 11000 andra tjejer/kvinnor.
Det var fantastiskt roligt med Martin Stenmarck, Andreas Johnson, Mikael Tornving och Magnus Samuelsson som kunde bjuda på sig själva och driva med både manliga och kvinnliga fördomar. Förutom att det var mycket humor så kan de ju verkligen sjunga och showa, så det var en toppenkväll.
Och som en extra bonus satt Kjell Bergqvist och åt på samma restaurang som vi besökte före föreställningen. Vår lycka var fullständig!

Tack Regina som tog initiativ till den här roliga kvällen!

Jag har öppnat alla dörrar för att vädra i stugan. Tyvärr håller en bonde på och gödslar åkrarna intill, så istället för den friska höstluft jag längtade efter är huset fyllt med doften av koskit.

Det går att stå ut med den som ballad, men inget man vill se i verkliga livet. Jag hoppas Cecilia öppnar sina ögon och sticker därifrån...

Idag har jag varit hos frissan och klippt mig. Frissan lovade att fixa en "kul" eller "tuff" frisyr, och hon klippte och fönade och vaxade och sprejade. Jag som är rejält närsynt hade en ganska diffus bild av vad som hände med mitt huvud egentligen, eftersom jag hade lagt ifrån mig brillorna under själva försköningsprocessen.
Som alltid när man är hos frissan stod hon oerhört länge och smetade in vax och andra hårprodukter och drog i hårtestar och la dem tillrätta med djupt koncentrerad min.
Sedan såg hon väldigt allvarlig ut, ja närmast bekymrad, och frågade vad jag använder till mitt hår. Vad säger man då? Schampo och kam...? Så jag svarade lite osäkert "menar du vilket schampo?"
Varpå hon såg ännu dystrare ut och sa "nej, jag menar vilka stylingprodukter".
Stylingprodukter? Jag går upp ruskigt tidigt på morgnarna, tar en dusch och sen drar jag en kam genom håret och äter frukost innan jag går till jobbet. Jag tar mig inte tid att stå och lägga hårtestar tillrätta, och jag har inget imponerande sortiment av stylingprodukter hemma.
När hon till sist förstod att här satt ett hopplöst fall, som inte förstod sitt eget bästa när det gäller hårskötsel log hon lite och sa att hon hoppades att jag skulle bli nöjd med frisyren. Därpå satte jag på mig brillorna och tittade mig i spegeln. Spegelbilden visade mitt ansikte omgivet av något som mest liknade ett uppspänt igelkottaskinn. Här kan man snacka 70-talsfrilla!

Undrar om jag lyckas återskapa den frisyren i morgon bitti...

Alldeles nyss var det en fladdermus som dunsade in i rutan under sin flygtur. Vad är det för en fladdermus? Har han tappat ekolodet?

Grattis på födelsedagen! Vi tar väl tårtan om ett par veckor eller så?

Idag fick jag omfattande information om en av mina elever. Det gjorde mig riktigt beklämd. Efter samtalet var jag tvungen att gå en rask promenad för att sortera alla tankar och känslor.
 
Livet är verkligen inte rättvist. Stackars unge! 

Det är alldeles fantastiskt vad syrsorna är aktiva just nu. När man går en promenad längs med åkrar och fält är syrsornas sång nästan öronbedövande. Det är som om de satsar allt de har innan kylan och mörkret slår till. För ett par år sedan satt jag och fikade med ett par grannar ute vid deras sommarstuga, och syrsorna spelade så där högt som de gör just nu. Jag kommenterade det, och grannarna blev lite sorgsna när det visade sig att de inte kunde höra något av serenaden. De satt och deppade för att åldern hade tagit ut sin rätt.
Hur är det, kan ni höra syrsorna?

Min barndomsvän "kesokompis" hade hört en gammal inspelning med Zarah Leander, där hon sjöng om "Sång om syrsor", och sen blev den en av hennes favoritsånger. Så här kommer en hyllning till "Kesokompisen"



Den här texten är skriven av Gösta Rybrant för minst 40 år sedan, men det är en underbar text.  Den är så vacker och tidlös tycker jag.

Jag har äntligen hittat världens modigaste djur, och det mod det uppvisar fyller mig med den allra största respekt. Vad säger ni om en snigel som utan någon som helst brådska kasar sig fram över en skolgård? Det är modigt!

Det här kanske skulle ha blivit en vacker prins!



Och nu är det för sent!

Så sa mina arbetskamrater på eftermiddagen. Själv sitter jag och tittar på den vackra kvällssolen, den blå himlen och de klara höstfärgerna, och jag måste erkänna att jag sitter och snörvlar lite grann, och tycker synd om mig själv. 
 

Nejdå, inte som det låter! Visst flödade champagnen och visst gick det omkring stiliga servitörer och bjöd på canapéer och annat smått och gott från silverbrickor, och visst bjöds det på en generös buffé efter filmen. Men nu är det ju så att även om vi fick ett smakprov från den glamorösa filmbranschen, så är det svårt att frigöra sig från rollen som präktig fröken i ett par stadiga, väl inslitna Jobi-footright-tofflor, så det blev ett måttligt intag av champagne, och det blev hemgång i anständig tid. I morse stod jag där igen, nykter och nyduschad i klassrummet, och hälsade eleverna välkomna till miniräknare, linjaler och multiplikationstabeller. Jag tror inte att det fanns några spår av gårdagens rumlande.
För det var roligt. Vi hade svårt att sitta och se oberörda ut när Michael Nyqvist med sällskap passerade vårt fikabord där vi satt och fikade i väntan på insläppet. Efter några minuter kom även Hasse Alfredsson strosande förbi (och han stod och minglade precis bredvid oss när vi sippade på champagnen efter insläppet i lokalerna).
P-O Enqvist, Eva Hamilton, Beatrice Ask, Göran Hägglund och en massa kindpussande kändisar och sub-kändisar som vi inte kunde identifiera (kanske även några wanna-be´s).
Kön till Sergel ringlade sig över hela Hötorget i stora svängar, dvs kön till insläppet för "den vanliga publiken". Filmbolaget hade nämligen sålt drygt 1000 biljetter till "vanligt folk", som snällt fick köa till några av salongerna. Vi som var inbjudna gäster fick däremot passera genom ett eget insläpp, där vi gick på röda mattan förbi pressuppbådet (där ingen verkade plåta oss....) och vi blev hänvisade till några speciella salonger som var reserverade för VIP-folk.
Filmen var spännande och välgjord, och vid flera tillfällen hoppade alla högt när det var några extra råa eller otäcka sekvenser. För ni som har sett den första filmen vet att den är rå och brutal och skrämmande men oerhört bra. Samma sak gäller den här filmen. Man får nästan magknip av olust ibland när det är extra brutalt, men handlingen är så tät och det är så snyggt filmat och skådisarna är fantastiska. Jag ska omedelbart gå med i Noomi Rapaces fan club. Vilken helgjuten skådis! Hon sticker ut från bioduken och fullständigt tar andan ur publiken. Alla skådisarna var jätteduktiga och stämningen är laddad. Jag tyckte att den första filmen var något bättre än den här, men även den här är fantastisk.
Nu är man tillbaka i vardagslunken igen, och det lär väl dröja länge tills man får smaka på lite lyxliv igen.

Ikväll bjuds det på champagne och canapéer och sedan ska man vingla runt bland kändisar...eller, har jag läst fel...ja, det har jag gjort...det står att man ska mingla. Det innebär att man får begränsa champagneintaget och använda ett par stadiga skor (måste jag överge de stiliga högklackade?), så man inte plötsligt får för sig att kasta sig över Michael Nyqvist så fort en fotograf är i närheten.

Idag, exakt klockan 09.09 hade jag klass 7b i matte. Vi stannade upp i arbetet och konstaterade att det var ett historiskt ögonblick 090909 kl 09.09. Eleverna var nästan lite andäktiga, och visste inte riktigt hur de skulle tackla situationen.
Till slut sa en tjej med blanka ögon: "Jag ska ringa in det här talet som jag räknade precis nu, så jag ALLTID kommer ihåg vilket tal det var...", varpå flera andra nickade och gjorde samma sak.

Ja, det gäller ju att lyfta det som är viktigt...

Kan ni förstå varför jag håller på och surfar runt på alla möjliga ställen istället för att skriva arbetsuppgifter till avsnittet om atomfysik? 

Jaha, det kan ni förstå?

Jaha, ja...

De här skorna planerar jag att ha på mig vid galapremiären av "Flickan som lekte med elden". Jag är inte så snitsig på att gå i högklackat, och jag har inte tränat som jag borde, men jag hoppas att jag slipper snubbla omkring. Jag tar med ett par skor till för säkerhets skull. Skor med mindre sex appeal, visserligen, men de kan kanske rädda mitt anseende så jag slipper vingla omkring väldigt ograciöst på styltorna.

Snart, mycket snart (från 1 oktober) kommer ni ofta kunna hitta mig med en latte vid fiket i biblioteket i Hammarby Sjöstad. Här är lite tjuvträning.

Är det bara på min blogg som "Nytillkomna objekt" har varit försvunna de senaste dagarna? Det känns som om det har försvunnit lite funktioner på bloggen. Är det överhettat eller är det tillfällig uppdatering som trasslar till det?
Jag har inte lust att byta bloggportal, så jag hoppas att alla tekniska problem löser sig snart.

Åh, vilken skön cover på den gamla Beatleslåten...

Jag har lite dåligt samvete för att jag skickade ut min åttabenta kompis i regnet, men jag tyckte inte att det kändes alldeles bra att krypa till sängs med en drygt decimeterstor spindel krypande på väggen strax ovanför min kudde.

...och det var kanonväder, så jag tillbringade en god stund med trivsam läsning i solstolen! Svårt att fatta att det var 1 september.

Så här blev analysen:

När jag gick i gymnasiet var jag väldigt aktiv i Amnesty International. Jag var med i en grupp där vi alla brann för att göra något mot orättvisor. Vi skrev brev på brev till myndigheter och makthavare angående de fångar vi hade fått oss tilldelade. Vi stod regelbundet på stan och samlade in pengar för att skicka till anhöriga till de fängslade personerna, eller till avgifter för att de skulle få en anständig rättegång.
Vi hade även temaveckor med utställningar och information på biblioteket, där vi hade ett arbetsschema för att bemanna utställningen och kunna svara på frågor och ragga nya medlemmar och stödmedlemmar.
Den vän jag skrev om i förra inlägget, var med i samma grupp, och vi brukade alltid samarbeta och ha arbetspassen ihop.
Vid ett tillfälle blev vi ganska rastlösa och skulle ta en rast, så vi gick runt och strosade i lokalerna. När vi passerade en lite skymd dörr blev vi så nyfikna så vi kände på den, och eftersom den var olåst slank vi in. Vi kom in i ett trapphus med en spiraltrappa, och vi ville givetvis kolla vart trappan ledde. Den ledde till en dörr, som stod lite på glänt. Naturligtvis gick vi in även där, och vi kom in i ett kompakt mörker, samtidigt som dörren gick i lås bakom oss.
Inom bråkdelen av en sekund insåg vi att vi hade hamnat bakom ridåerna i bion/salongen/på scenen och på scenen stod just en person och höll ett föredrag för en fullsatt salong. Och där stod vi och vågade knappt andas eller titta på varandra, för vi var livrädda att börja skratta och avslöja vårt gömställe.
Vi lyckades faktiskt stå alldeles stilla och tysta tills föredragshållaren var klar. Jag vet inte hur lång tid det tog, men det kändes som en eveighet, och det var ett ruskigt tråkigt föredrag.