neverkeso

När jag gick i gymnasiet var jag väldigt aktiv i Amnesty International. Jag var med i en grupp där vi alla brann för att göra något mot orättvisor. Vi skrev brev på brev till myndigheter och makthavare angående de fångar vi hade fått oss tilldelade. Vi stod regelbundet på stan och samlade in pengar för att skicka till anhöriga till de fängslade personerna, eller till avgifter för att de skulle få en anständig rättegång.
Vi hade även temaveckor med utställningar och information på biblioteket, där vi hade ett arbetsschema för att bemanna utställningen och kunna svara på frågor och ragga nya medlemmar och stödmedlemmar.
Den vän jag skrev om i förra inlägget, var med i samma grupp, och vi brukade alltid samarbeta och ha arbetspassen ihop.
Vid ett tillfälle blev vi ganska rastlösa och skulle ta en rast, så vi gick runt och strosade i lokalerna. När vi passerade en lite skymd dörr blev vi så nyfikna så vi kände på den, och eftersom den var olåst slank vi in. Vi kom in i ett trapphus med en spiraltrappa, och vi ville givetvis kolla vart trappan ledde. Den ledde till en dörr, som stod lite på glänt. Naturligtvis gick vi in även där, och vi kom in i ett kompakt mörker, samtidigt som dörren gick i lås bakom oss.
Inom bråkdelen av en sekund insåg vi att vi hade hamnat bakom ridåerna i bion/salongen/på scenen och på scenen stod just en person och höll ett föredrag för en fullsatt salong. Och där stod vi och vågade knappt andas eller titta på varandra, för vi var livrädda att börja skratta och avslöja vårt gömställe.
Vi lyckades faktiskt stå alldeles stilla och tysta tills föredragshållaren var klar. Jag vet inte hur lång tid det tog, men det kändes som en eveighet, och det var ett ruskigt tråkigt föredrag.