neverkeso -

Ordning och reda!

Apropå det tidigare inlägget om tvättstugan : Jag har hängt upp nystrukna blusar på galgar, och vikt in andra plagg ordentligt i byrålådor. Strumpor ligger sorterade och ingen saknar make, och andra underkläder ligger prydligt på plats i byrån.

Och den lilla hårda lammullströjan har jag ställt i det bortre hörnet. Den är numera stabil och hållfast och kan troligen fungera som pall om jag vill nå till de övre hyllorna i klädkammaren.

2014-10-21 @ 10:04:24 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Knölar

Jag är verkligen urusel på att gå till doktorn. Jag har tack vare någon god skyddande ängel haft väldigt god hälsa i hela mitt liv, har i princip inga krämpor, inga värkande leder eller ryggar och har efter ett antal år bland hundratals rinnande näsor och hostande ungar i skolan byggt upp ett så pass skapligt immunförsvar att jag ofta klarar mig från virus och baciller som jagar runt i klassrummen som små gröna demoner. Jag hade en jobbig period för ett antal år sedan då jag drabbades av 8-10 äggledarinflammationer inom loppet av två år. Då var jag nästan redo att operera bort hela äggledarpaketet, men jag blev till slut av med besvären, och fick efter detta mitt tredje barn. Tur att jag inte gjorde verklighet av mina tankar!

Men när jag känner mig sjuk, får ont eller drabbas av något skumt så är jag otroligt dålig på att uppsöka läkare för att kolla vad det är och få hjälp. Jag går och drar på det så länge jag kan, och när jag väl kommer till läkare och blir undersökt, får diagnos och hjälp så känner jag mig alltid så himla dum för att jag sökte för den obetydliga åkomman! Jag känner det som om jag är hypokondriker och har upptagit läkarnas tid i onödan.

Men så fort jag hittar en ojämnhet på kroppen är jag övertygad om att det är en elak "knöl" som bara väntar på att långsamt och plågsamt suga livet ur mig. En inåtväxande, inflammerad hårsäck kan få mig att börja skriva testamente och rensa bort gammalt skräp så att mina efterlevande ska slippa jobbet.

Finns det fler än jag som har en motvilja mot att besöka läkare?

2014-10-21 @ 09:30:39 Permalink Kommentarer (2) Trackbacks ()

Biltankar

Jag köpte en bil förra året. Jag blev så orolig att det skulle bli något fel på den när jag hade betalt vartenda korvöre på den, ni vet det där med "Farmor Anka-garantin"? Ni vet inte vad det är?

Jo, när jag läste Kalle Anka med stor behållning för många år sedan var jag alltid lika fascinerad av den lilla tuffa Farmor Anka och hennes ålderdomliga bil. Vid ett tillfälle var det så komiskt att hon berättade för Mårten Gås att hon precis hade betalat färdigt sin avbetalning på bilen, efter massor av år, och precis när den var färdigbetald föll den i bitar. Därav begreppet Farmor Anka-garanti.

Men jag roade mig med att gå in på nätet och titta på värdering av bilar, och enligt den sidan skulle min bil vara värd cirka en femtedel av det pris jag köpte den för förra sommaren. Snacka om värdeminskning! Fast jag misstänker att det är det värdet bilhandlarna sätter på bilar de kan tänka sig att lösa in, och sedan torkar de av vindrutan lite, och sparkar lätt på däcken och kallar det fullständig genomgång av bilen + rekonditionering och så säljer de den för mer än det belopp jag betalade förra året. Jag fick nämligen ett jättebra pris för att jag köpte direkt av ägaren som ville slippa skambudet hos bilhandlaren. Hon tyckte att det var bättre om jag fick betala skambudet, så att bilhandlaren inte skulle sko sig! :)

Och så har vi det där med försäkringar. Jag bor mitt i "brinnande bilarnas land" och har för säkerhets skull helförsäkring på bilen. När jag tecknade försäkringen kollade jag extra att den skulle täcka även brand, och det gör den. Till en premie som är nästan dubbelt så hög som om jag hade bott kvar i min lilla idylliska småstad.

Det är alltid vi vanliga människor som i slutändan får betala för kriminaliteten!

2014-10-21 @ 09:09:04 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tvättstugusysslor

Det är mycket att tänka på när man har tvättstugan. Färgsortering, materialsortering, tvättrådssortering, fyllning av maskiner, tidsplanering, tömning av maskiner, upphängning av viss tvätt och inkastande i torktumlare av andra saker. Det gäller också att para ihop strumpor, vika ihop lakan lite snyggt och att logistiken stämmer så att allt hinner både bli rent och torrt på den ynka lilla tiden man har till sitt förfogande.

Och så måste man lägga till momentet när man sliter och drar i en lammullströja som har hamnat i för varmt tvättvatten och närmast liknar en hopfiltad, stenhård docktröja.

2014-10-19 @ 20:52:25 Permalink Kommentarer (3) Trackbacks ()

Kramar

Har ni tänkt på hur otroligt olika kramar kan vara? Det kan vara en artig men ganska opersonlig hälsning utan speciellt mycket värme, så där så att man liksom bara stöter ihop lite utan att egentligen hålla om varandra. Och så kan det vara en fantastisk värme som omsluter en så där så att man känner att man verkligen kryper in i en famn, och att kramen gör att man blir glad och känner att det var roligt att ses. Och man vill nästan inte kliva ur en sån kram, för man känner hur man tankar trygghet och värme inför kommande kalla dagar.

2014-10-18 @ 17:04:31 Permalink Kommentarer (4) Trackbacks ()

Kulturnatt

Igår var det en nästan magisk natt i Nynäshamn. Det var avslutning på Kulturveckan, så det hände saker överallt i staden. Det var kulturvandring i nattmörkret, med intressant information om statyer och speciellt intressanta byggnader. Man såg dem med andra ögon när de lystes upp med hjälp av en ficklampa i den svarta natten.

Hela stan var upplyst av tusentals ljuslyktor som var uppställda överallt, och som bestod av glasburkar som små barn hade målat i vackra färger och som nu blev små konstverk, upplysta av värmeljus.

Det var olika typer av musik på flera ställen, och på ett ställe hörde jag en låt som var så fantastiskt bra att det gick en rysning genom kroppen. Lyssna och rys:

2014-10-18 @ 09:23:41 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Min riktiga dator är äntligen tillbaka!

Idag fick vi äntligen återförenas efter drygt en och en halv månad på olika håll, min dator och jag!

Datorn mådde ju inte så bra när det regnade in i vårt arbetsrum, och den största läckan skvalade in över mitt skrivbord, där datorn stod. Trots att jag upptäckte det hela och snabbt torkade av den, deppade den ihop och tappade orken lite mer för varje dag, tills den efter några dagar vägrade att gå igång överhuvudtaget.

Jag lämnade den motvilligt ifrån mig, eftersom det kändes som om jag aldrig skulle få se den igen. Till att börja med verkade det som om datorn var totalt förlorad, och allt som fanns på den var borta fö evigt. Flera års flitiga anteckningar och planeringar av olika arbetsområden. Arbetsuppgifter, förhör, prov, artiklar, texter, bilder, korta filmsnuttar. Allt var borta!

Men som tur var hittade vår IT-tekniker en programvara som kunde plocka fram sparade filer och dokument även i ganska förstörda datorer, så han lyckades återskapa det mesta till mig, och vi tankade över dyrgriparna på min externa hårddisk.

Jag fick låna en annan dator i väntan på att min pajade dator skulle analyseras.

Den datorn var en lite äldre mac, men den fungerade skapligt och jag kunde göra alla nödvändiga uppgifter på dagarna. Tyvärr var det rörigt i en sal där vi skulle ha konferens en dag, så vi satte oss mitt i rummet runt några bord, och kopplade ihop oss med skarvsladdar. Tja, och så råkade någon snubbla på den långa sladden, så att min dator damp i backen... Hela laddningskontakten blev intryckt och gick sönder, så jag fick gå till IT-teknikern igen.

Då fick jag låna en ny (gammal) dator i ett par veckor. Sedan fick jag ta över en dator av den nya modellen, men den var begagnad, för den hade tillhört en kollega som precis hade slutat på vårt jobb. Den hade en pytteliten buckla på locket, något som vi betraktade mest som ett skönhetsfel, och jag fick frågan om jag ville behålla den, eller bara låna den medan jag väntade på att min egen skulle repareras. Jag tyckte först inte att den lilla bucklan spelade någon roll, men när jag hörde att datorn hade ett konstigt knäppande ljud och lät lite märkligt när man hade suttit och jobbat ett tag på den blev jag orolig att ytterligare en dator skulle paja under min ömma omvårdnad, och då blev jag orolig att jag skulle betraktas som en slags munchauser-syndrom-person mot digitala produkter, med ett tvångsmässigt behov att skada och förtöra alla datorer som kom i min väg, så jag bad att få tillbaka min egen dator när den var reparerad.

Och idag fick jag tillbaka min egen lilla mac! Pigg och glad och orepad och obucklad! Som jag har längtat!

2014-10-13 @ 20:22:46 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Tjechovs "Måsen" på Dramaten

Såg "Måsen" på Dramaten i går. Pjäsen var översatt av Norén, i regi av Vibeke Bielke. Jag var aningen skeptisk till att se en Norén-pjäs. Har sett ett par tidigare, och tycker att det är jobbigt med eländet och överdrivna känsloutbrott. Men Måsen var faktiskt sevärd, med många duktiga skådespelare, spännande scen och en slags närvarande känsla mellan publik och ensemble. I början av pjäsen var det till exempel inte helt nedsläckt i salongen, så skådespelarna kunde titta ordentligt på sin publik. Kanske jobbigt för dem, men det gav en extra nerv åt föreställningen.

Det var intressanta karaktärer där ingen visade sig vara genuint ond eller god, även om man inledningsvis skapade sig en förutfattad uppfattning. Folk var både egoister och offer, i hög grad själva ansvariga för sitt öde.

Det var lite sorgligt, lite kärlek, lite sex, lite svek, lite skratt, lite galenskap, lite åldrande, lite patetiskt, lite lättsinnigt och lite fattig-rik-jämförelser. Som livet brukar vara i Noréns tappning.

Några skådisar levererade repliker med sådan inlevelse att saliven stänkte lång väg. Det längsta stänket for nog iväg närmare en meter. Har nu funderat på att gå och se pjäsen kan jag faktiskt rekommendera den!

Men när ni går dit ska ni få veta en hemlis från en no-lärare: Den skjutna måsen som finns med i pjäsen ser lite ut som en skrattmås, men sen har den en röd prick på näbben, som gör att den ser ut som en trut. Jag lovar att jag var den enda i salongen som satt och funderade över den röda pricken på näbben...

2014-10-12 @ 20:37:00 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Äntligen något vettigt i tunnelbanan

2014-10-12 @ 19:58:24 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sommarminnen

2014-10-09 @ 20:56:27 Permalink Kommentarer (2) Trackbacks ()

Hört på tunnelbanan

Idag när jag satt på tunnelbanan hörde jag hur en man snett över gången sänkte rösten och väste i sin telefon:

- Vi får väl se vad indianerna säger om det!

Något hemligt kodspråk?

En hemlig agent på uppdrag?

En vilsekommen cowboy?

En galning?

2014-10-08 @ 20:43:41 Permalink Kommentarer (2) Trackbacks ()

Dagens upplevelse: intensivt, inspirerande och tufft

Idag har jag varit på en heldagsutbildning i regi av Sanoma utbildning. De har plockat ut sammanlagt ca 150 personer från fem länder i Europa (Sverige, Finland, Belgien, Polen och Holland tror jag att det var). Från Sverige kom totalt cirka 20 personer. Och jag fick en av platserna!

Uppgiften var att formulera en idé som förbättrar förutsättningar eller resultat för utbildning med en digital lösning. Dagen var uppdelad i flera smådelar med fullständig tidsprecision. Några av de ansvariga hade planerat sin tid med marginaler på 5-10 minuter eftersom de hade flyg som väntade på att föra dem till nya konferenser i något annat land. Alla talade engelska med varandra hela dagen, eftersom alla kursledare kom från huvudkontoret i Amsterdam.

Vi fick först förbereda oss i fem minuter, och därefter skulle vi stå 8 personer i taget och presentera vår idé på engelska för samtliga övriga deltagare. De skulle lyssna och ta ställning till våra idéer och sedan fick alla lägga sin röst på de två bästa förslagen. Och så turades vi givetvis om tills alla hade presenterat sina förslag och fått tillfälle att rösta. Rena idoljuryn!

Efter omröstningarna fanns 8 förslag kvar (mitt originalförslag gick inte vidare) och då skulle kursledningen plocka ut ytterligare två bidrag, så att vi till slut landade på tio förslag att arbeta vidare med.

När de tio förslagen var klara skulle vi fördela oss så att vi valde det projekt som tilltalade oss allra mest, och i grupper om tre personer fortsatte vi med nästa moment.

Då skulle vi beskriva vårt projekt med några korta ord, där vi riktade oss till vår målgrupp och förklarade vilka problem vårt projekt skulle lösa, på vilket sätt det skulle fungera, varför det här var ett nytt sätt att hantera problemet mm. När vi presenterade våra projekt utsattes vi för en hård mangling där vi skulle kunna besvara frågor, förklara syftet, och försvara våra idéer.

Efter en kort eftermiddagsfika, som bestod i att vi gick till ett rum och hämtade fika, och omedelbart återvände till vårt arbete genomförde vi en rad övningar och intervjuer som skulle förtydliga för oss hur vi måste beskriva våra projekt så att det blir tydligt och attraktiv för mottagarna.

Nu återstår fyra tvåtimmars seminarier (på webben) och fortsatt arbete i de små grupperna via mail och telefon.

Efter det fjärde och sista seminariet kommer de 5 bästa av de totalt ca 50 förslagen att plockas ut, och de fem grupperna kommer att få arbeta en vecka i Amsterdam i december för att slutföra projektet.

Nu hoppas mina två gruppmedlemmar och jag att vi får åka till Amsterdam!

2014-10-08 @ 18:34:12 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Höst

2014-10-07 @ 14:10:21 Permalink Kommentarer (2) Trackbacks ()

La Mer Opale

Luta er tillbaka, slut ögonen och njut!

2014-10-07 @ 13:42:07 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Några frågor att besvara sanningsenligt

1. Vilken typ av böcker läser du helst?

Jag läser ofta och mycket, både faktaböcker och skönlitteratur. Jag är väldigt

förtjust i deckare och spänningsromaner och även riktigt humoristiska böcker,

men jag blir ganska uttråkad av romantiska, historiska romaner.

2. Läser du instruktionshäftet innan du använder nya produkter?

Jag har ambitionen att göra det, men brukar ganska snabbt ge upp budskapet

och i stället försöka läsa texten (högt) på alla möjliga språk. Jag tycker själv att

jag är en fena på finska i de sammanhangen.

3. Beskriv dina städrutiner!

Jag plockar lite där jag ser att det behövs hela tiden. Ibland hänger jag mig åt

storstädning med massor av gul såpa och sortering av bokhyllor och garderober.

Tyvärr samlar jag på mig stora högar med papper och tidskrifter av alla sorter.

De högarna måste jag lära mig att göra mig av med.

4. När tjuvrökte du första gången?

Aldrig. Har aldrig tagit ett enda bloss i hela mitt liv. Detta trots att min pappa var

en riktig storrökare av cigarr och pipa och min mamma rökte en del under några

år. Men jag blev aldrig sugen. Tyckte att det luktade så illa.

5. Vilket yrke skulle välja ha om du skulle tvingas byta?

Åh, jag skulle kunna tänka mig att driva ett litet pensionat, eller ha en rad med

växthus och få gå där och pyssla och prata med växterna. Jag skulle även kunna tänka

mig att ha en liten biograf som visar udda filmer, där olika djupingar skulle kunna sitta

och diskutera över en kaffe efter filmen.

6. Vilken typ av musik tycker du om?

Nästan all musik, skulle jag vilja påstå. Både klassisk och modern, och olika stilar. Men

jag har en förkärlek för franska chansoner, cello, fiol och saxofoner och musettdragspel.

7. Vilket språk är det vackraste som finns?

Det går ju inte att välja (även om franska ligger bra till). Jag tycker att sjungande

finlandssvenska är en sann njutning för örat, norska blir man glad av, danska är så himla

charmigt, spanska låter mysigt, franska är verkligen som musik, ryska kan låta sexigt. Ja

listan kan bli lång. Och hur vackert är det inte när en norrlänning säger "sju" på sitt

speciella sätt?

8 Kan du spela något instrument? I så fall vilket?

Jag kan klinka en del på gitarr, men tränar så sällan att jag blir som en nybörjare när jag

greppar guran. Det skulle vara roligt att få upp fingerfärdigheten lite grann.

9. Kan du snickra, måla eller tapetsera?

Ja, men jag har stor respekt för hantverkare och deras gedigna kunnande så jag nöjer

mig med att ödmjukt konstatera att jag klarar av en del saker, men att det är långt ifrån

en professionell nivå.

10. Kan du laga en punktering?

På cykel - ja. Det var min pappa mycket noga med att vi barn skulle lära oss redan när vi

var ganska små.

På bil - nej. Jag har en sprejflaska i bakluckan som man ska spruta in i däcket i händelse

av punktering. Då blir däcket fyllt av ett skum som stelnar, och så kan man ta sig till en

verkstad och få hjälp (eller så kan man åka vidare några hundra mil på det skumfyllda

däcket. Det har funkat...)

11. Vilken typ av bilar föredrar du?

Ahlgrens godisbilar. Och franska bilar! Jag har ägt både Renault, Peugeot och Citroen, och

de två sistnämnda har jag tyckt mycket om. Jag har även haft tex Ford och Volvo. Pålitliga,

men ingen man älskar.

12. Brukar du semestra i husvagn?

Nej, har aldrig gjort det. Har mig veterligen bara övernattat i en husvagn en midsommarnatt

tillsammans med Kesokompis på en camping någonstans i Östergötland.

13. Är du religiös? I så fall: vilken trosinriktning?

Nej, jag är inte religiös. Ibland kan jag bli lite avundsjuk på människor som har en djup och

stark tro. Det verkar så tryggt och skönt på något sätt. Men jag lever väl i stort sett efter

kristna värderingar.

14. Är du politisk engagerad?

Nej, inte engagerad. Jag var ganska aktiv i min ungdom. Nu kan jag inte glöda och brinna

på samma sätt längre.

15. Gör du aktiva val för att rädda vår jord?

Jag försöker välja miljövänliga alternativ om det finns valmöjlighet. Men jag belastar miljön

oftare än jag egentligen vill.

16. Är du duktig på att sjunga?

Mycket duktig! Men det låter inte så bra! Jag lär mig snabbt långa texter både på svenska

och andra språk och vet precis hur det ska låta. Tyvärr låter det sällan som jag vill. Men i

bilen kan ingen höra mig sjunga!!!!

17. Vem är din manlige favoritskådespelare?

Jag har några som jag gillar extra mycket: Jean Reno, Antonio Banderas och Kevin Whately

o Gary Lewis.

18. Vem är din kvinnliga favoritskådespelerska?

Sandra Bullock, Julia Roberts och Emily Mortimer.

19. Vilken är den sämsta film du har sett?

Förmodligen någon av alla de filmer som liknar varandra med stentuffa män som rusar runt i

eld, lera, och ropar upphetsat till varandra, och när någon blir skjuten torkar de lite snabbt

en tår ur ögonvrån och rusar vidare för att döda och lemlästa nya skurkar.

20. Tycker du om vetenskap eller tycker du att det är urtråkigt?

Jag älskar vetenskap! Både humanistisk och naturvetenskaplig vetenskap! Jag ser på

Kunskapskanalen, läser Illustrerad vetenskap och naturvetenskapliga artiklar och slukar alla

möjliga böcker (tex böcker där arkeologer,språkforskare och medicinare tillsammans har undersökt

och redovisat sambandet mellan språkutveckling, hjärnans utveckling och ändrade vanor hos våra

förfäder). Är en sann nörd!

21. Är du modig?

Vill nog påstå det, eftersom jag med jämna mellanrum gör saker jag är rädd för att göra.

22. Har du något smultronställe? I så fall, var?

Jag har flera smultronställen. De bästa är underbara platser i skärgården eller på andra natursköna

platser, som tex vackra fjällområden, där man kan tänka tankar fritt och vänta in sin själ.

23. Kan du sy, virka, sticka, knyppla, väva?

Jag är ganska bra på att sy, sticka och virka. Knyppla kan jag inte, men vet att jag fick göra det i

slöjden i mellanstadiet.

När det gäller vävning förstår jag rent teoretiskt vad man ska göra, men jag behärskar inte konsten.

24. Har du gröna fingrar eller tvingas du ha plastblommor hemma?

Jag har väldigt gröna fingrar och ett stort intresse för att plantera alla möjliga och omöjliga kärnor och

frön för att se vad det ska bli av dem. Men det innebär att jag gärna kämpar ett tag för att rädda livet

på blommor som tappar sugen ett tag, och då är de i andras ögon fula och hängiga, medan jag hoppas

och tror att de ska få ny livskraft (blommorna alltså).

Jag ger ofta bort växter när de blir för många och för stora.

25. Tycker du att frågorna på den här listan var fåniga?

Nej, ganska underhållande faktiskt!

2014-10-07 @ 13:25:00 Permalink Kommentarer (2) Trackbacks ()

Till Ena, Roland, Lena och andra som har fastnat i golfträsket

Det här skrev jag för cirka sju år sedan, men jag tycker att det passar bra när jag ser golfuppdateringarna på Facebook! :)

VARNING FÖR GOLF!

Jag har en granne som just har trillat dit. Ni vet, först kommer de lite, ja nyförälskat upphetsade och berättar att de har fått följa med till golfbanan. Då vet man att de snart är fast. De berättar att det var underbart att prova på, det var skönt att vara i friska luften, och det var skönt att röra på sig i flera timmar. Ja,ni har hört argumenen själva, det här förnekelsestadiet när de påstar att de har kontroll på tillvaron och kan sluta när de själva vill.
Sen blir det allt oftare. De köper egen, begagnad utrustning och åker och spelar på egen hand. Fortfarande är de lika lyriska, lite nyfrälsta. I takt med att deras handikapp förbättras köper de allt dyrare utrustning och spelar allt oftare. Nu kan de inte längre sluta. De är fast.
Sen är det fullständigt kört.Det har blivit ett gift. Man kan se dem på golfbanan klockan sex på morgonen, i dimma och regn. Fortfarande försöker de påstå att det är härligt och ofarligt. Även om regnet öser ner är de besatta av tanken att gå till nästa hål, och till nästa, och till nästa....Varje avklarat hål är en kick. De är absolut fast i det här skedet. Kan INTE lägga av. Som ett sätt att markera sin tillhörighet i golfkretsen klär de sig i nästan likadana kläder. Dyra kläder. Medlemsavgifter och startavgifter kostar. Snart börjar det märkas på ekonomin. Rent socialt avskärmar de sig från omvärlden och umgås mest med andra golfare. Det går utför. Även på jobbet lyckas de hitta andra golfare att prata med, att umgås med. Snart är isoleringen från omvärlden ett faktum.
Och det finns de som likt hyenor i Afrika dras till golfen, men inte riktigt är med. De håller till i golfträskets utmarker. Jag talar om alla caddies. De släpar runt väskor och gör vad som helst bara för att vå vara nära, nästan få vara med. Ja, det är för sorgligt.

2014-10-06 @ 16:38:44 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Kanelte med honung

I dag har jag druckit så mycket te att jag befarar att jag kommer att bli den första personen någonsin som måste vårdas för akut teförgiftning.

2014-10-06 @ 16:05:57 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Första kapitlet i farfars första bok

Min farfar föddes i en enkel familj i gränstrakterna av Östergötland och Småland år 1889. När han var sju år dog hans mamma. Hans pappa var inte särsklit intresserad av sin familj, utan reste runt på landsbygden som predikant. Pappan levde ganska gott och fick både mat och husrum och andra förmåner i egenskap av predikant, men han tog inte ansvar för sin familj, så när barnens mamma dog betraktades syskonen i princip som föräldralösa. Min farfar och hans syskon var för unga för att placeras i fattigstugan, så i stället såldes de på auktion. Det innebar att den som bjöd lägst för att ta hand om barnen fick ta över ansvaret för dem. I många fall var det ett billigt sätt att skaffa sig en livegen dräng eller piga.

Min farfar och hans syskon hade tur, för deras farmor bjöd allra lägst, så det var hon som fick ta hand om barnen. Farfar fick chansen att gå i lära som möbelsnickare, och han gick så småningom en lång gesällvandring.

På grund av de tråkiga barndomsupplevelserna avskydde min farfar kyrkan i hela sitt liv, och betraktade kyrkans män som skenheliga och egoistiska med dubbelmoral.

Med den informationen kanske ni blir lika berörda av det första kapitlet i min farfars bok som jag blir:

Vårsolen lyste milt över det lilla samhället Björkmon, en majdag i seklets första år. Ett uppfriskande regn hade just fallit. Regndropparna hängde kvar i träden och glänste som diamanter när de träffades av solstrålarna. Lövknopparna svällde och öppnade sig så hastigt att man kunde se hur de rörde sig. Fåglarna höll vårserenad i häckar och buskage. Hela naturen jublade. Även i människornas sinnen ljusnade det. Våren hade äntligen gjort sitt intåg, efter en lång, kall vinter.

I de små butikerna vid samhällets huvudgata stod innehavarna utanför de öppna dörrarna och njöt av den milda vårluften och solskenet.

Allt var idyll. Ingen syntes ha någon brådska. Ingen brusande trafik rådde på gatan; blott en hästförspänd flakvagn, kom från järnvägsstationen med varor till "A.P. Perssons Speceri & Diversehandel". Några pojkar spelade kula på gatan, medan ett par andra hoppade omkring i de av regnet bildade vattenpölarna. Folk på gatan möttes med glada hälsningsrop, alla på samma tema - Nu har vi fått vår! eller, Nu har våren kommit på allvar!

Utanför ett av husen dämpades rösterna, man böjde huvudena, männen tog av huvudbonaderna, man saktade in stegen och anlade en allvarlig min. På gatan var utlagd en kvadrat av granris, med ett kors i mitten.

Här hade döden gjort sitt intåg, under det att livet spirade som starkast i naturen.

På förstubron stod en tretton-fjortonårig pojke, i mörkblå konfirmationskostym, med sorgband på ärmen - och stirrade utåt gatan, med frånvarande blickar i de rödgråtna ögonen.

I dag skulle hans mamma begravas. Inne i det ena av lägenhetens båda rum låg hon i sin enkla svarta kista, som stod uppställd på två stolar, med locket bredvid. Snart skulle det läggas på - och sedan skulle han aldrig mer få se hennes kära ansikte, med de milda goda ögonen.

Nu stod han alldeles ensam i världen. Inte en enda anhörig kände han till. Detta tänkte han emellertid inte på nu, och hade inte heller tidigare reflekterat mycket däröver. Modern hade varit allt för honom, liksom han varit det för henne. Han behärskades av den enda tanken: - Mamma är borta - död.

Men det var inte nog med att han mistat sin mor - han skulle även skiljas från alla han kände. Han skulle bort från den plats där han tillbringat sin barndom sedan så långt tillbaka han kunde minnas. Ty redan i dag - efter begravningen - skulle han resa härifrån, till helt okända människor, om vilka han inte visste mer än att mannen var snickarmästare, hos vilken han skulle komma i lära.

Inne i lägenheten sysslade ett par grannkvinnor med att duka ett kaffebord. Likbärarna och några grannar skulle bjudas på kaffe innan man for till kyrkogården.

Olle - så hette pojken - hade stått, som bedövad, vid moderns kista i flera timmar och bara sett på henne, medan tårarna strömmat ned över hans kinder, tilldess att en av grannkvinnorna milt förde honom därifrån och uppmanade honom att gå ut för att få lite frisk luft.

- Du blir sjuk, Olle, om du fortsätter att gråta så där! Gå ut och gå ett slag! Det är ju så vackert väder - en riktig vårdag! sa hon övertalande.

Han såg på henne med en blick, så svårmodig att hon förstummades. Han gick viljelöst ut, men stannade på förstubron. Under vanliga förhållanden skulle han inte behövt någon uppmaning att gå ut en dag som denna.

Han skulle ha rusat ut för att lyssna om svalan eller lärkan hade kommit. Han skulle ha sökt efter de första vårblommorna, och om han funnit några, plockat dem för att lämna dem till mor - som glädjestrålande skulle tagit emot och tackat honom. Hon, som tyckte så mycket om blommor...

Ändå fick hon inga blommor på sin kista! Endast ett par kransar av lingonris med några krokusblommor instuckna. Det var grannkvinnorna som bundit dem. Till en fattigbegravning på kommunens bekostnad bestods inga blomsterdekorationer.

- Jag är rädd att pojkstackarn sörjer så att han mister förståndet! sa den ena kvinnan.

- Ja, han var ju så fäst vid modern. Och inte att undra på det, hon var ju en sådan god mor! Och ingen annan har han ju haft att hålla sej till, sade den andra.

- Det är märkvärdigt att ingen enda släkting har uppenbarat sig.

- Ja, något underligt var det med henne. Sedan hon för mer än tio år sedan kom hit, har ingen sett att hon haft besök av någon från annan ort. Och aldrig talade hon om sina tidigare förhållanden.

- Men en rar och fin människa var hon - ingen kan säga annat! Och maken till pojke, att vara artig och väluppfostrad, finns då inte här i samhället.

- Ja, och i höstas började han ju i läroverket - han har ju så bra läshuvud säjs det. Nu ska han i snickarlära. Man får hoppas att han inte får fara alltför illa.

- Ja synd är det om pojken - det är då säkert!

Om en stund anlände några svartklädda kvinnor, samt sex män iförda höga hattar. Alla tog Olle i hand och hälsade, somliga med några ord beklagande sorgen - andra med en tyst handtryckning. Olle bockade artigt - medan han skakade av snyftningar. Man samtalade lågmält medan kaffet dracks.

Alla samlades sedan omkring kistan ... Stod tysta, med allvarliga ansikten, under några minuter. Kvinnorna torkade sig i ögonen med näsdukarna. Några grät hörbart.

Två av männen lade sakta locket på kistan. En av dem spikade fast det. När Olle hörde hammarslagen, brast han ut i hejdlös gråt, och rusade ut.

De närvarande såg bestörta på varandra, och en av kvinnorna - som stått den avlidna närmast som väninna - följde eftr och sökte trösta honom.

Han satt på ett trappsteg, med händerna framför ansiktet och grät konvulsiviskt. Hon strök med handen över hans huvud och talade lugnande ord till honom.

- Vi måste ge oss av till kyrkogården nu Olle. Du vill väl följa din mamma till graven ... men om du tycker att du inte kan - så behöver du inte ...

Olle reste sig. Han lyckades kväva gråten.

- Jo visst, ska jag följa mamma -- till graven - sade han.

Samma flakvagn, som för en stund sedan använts till att forsla varor till speceriaffären, stod utanför dörren, nu betäckt med ett svart bårtäcke.

De sex männen bar ut kistan och placerade den på vagnen, varefter processionen satte sig igång. Olle gick närmast efter vagnen, som den enda nära sörjande - därefter kommo de andra som varit närvarande i sorgehuset. Ytterligare några personer slöt sig till tåget, under den korta vägen fram till kyrkan, där prästen mötte. Han hälsade på Olle med synbar rörelse, tog honom vid handen och gick vid hans sida fram till graven.

Prästen läste den övliga ritualens ord med fast stämma. Men då han fritt ur hjärtat, talade tröstens ord till den ende sörjande, brast stundom stämman och han måste göra paus, innan han förmådde fortsätta. Ingen av de närvarande hade sett prästen så rörd vid en jordfästning förr. Intet öga var heller torrt. Ingen kunde undgå att gripas av tragiken vid denna begravning.

Olle släppte ner en liten bukett, gjord av blommor som grannkvinnorna hade tagit från sina krukväxter - i graven - och drog sig sedan tillbaka med ett kvidande. Han pressade samman läpparna så att de vitnade, för att hindra sig från att skrika högt.

Prästen, vilken endast några dagar tidigare hade konfirmerat honom, tog honom åter vid handen och talade tröstande till honom. Orden gick Olle förbi, men den lugna varma stämman verkade lisande på hans bedrövade sinne.

Begravningsgästerna - om man kunde kalla dem så - tog avsked av Olle och spred sig åt alla håll.

2014-10-06 @ 15:57:26 Permalink Kommentarer (7) Trackbacks ()

Franska för nybörjare

Gick med min vän Lotta på bio i går. Vi tittade på "Franska för nybörjare". Det var en otroligt charmig och gripande film som handlade om en grupp ungdomar från all världens hörn, som gick tillsammans i en förberedelseklass i Paris för att lära sig franska. De verkade vara helt oberörda av att de var filmade, trots att det ibland var extrema närbilder. Vi satt och undrade om kameran var gömd på något vis, för det de pratade om, och deras och föräldrarnas minspel och berättelser var så privata på något sätt. Det var många tunga öden, svåra upplevelser och tuffa villkor som blottades på filmduken.

Den osminkade blandningen av svårigheter, sorger, rädsla, värme, skratt, kloka tankar och en känsla av stark samhörighet mitt i ensamheten gjorde att alla vi som sett filmen klev ut och visade upp oss alldeles rödögda och nygråtna för de personer som stod utanför dörren och väntade på att få se nästa visning av filmen.

Vill du se en trailer som visar filmen kan du titta här

Filmen visades på biografen Zita, i en av de minsta salonger jag har sett. Ridån var rena rama konstverket, med några vackra skimrande trollsländor sydda av blänkande tyg.