neverkeso

Idag har våra elever ledigt från lektionerna, så att vi kan sitta och skriva våra underlag inför utvecklingssamtalen. Jag ska egentligen skriva 270 omdömen totalt för alla mina elever i alla mina ämnen, men jag tror bestämt att en av mina kollegor tycker att jag har för lite att göra, så hon har lagt ut 240 underlag till mig bara för sin klass. Om jag sitter uppe alla nätter hela veckan ska det säkert gå att bli klar med skrivandet till helgen....

Jag har verkligen stora problem med vad jag ska bestämma mig för. Är Ballerina Kladdkaka eller Ballerina Pepparkaka godast? Jag tyckte tidigare att Kladdkakan var en fullständigt oslagbar smaksättning, men nu vet jag inte längre! Pepparkakan är en mycket tuff utmanare till Kladdisen, och frågan är om inte Pepparkakan till och med vinner! Kan ni föreställa er mitt dilemma?

Det var den här låten som fick ackompanjera de vackra bilderna som våra elever hade tagit.

När jag planerade mitt föredrag tänkte jag först presentera några roliga laborationer man kan göra, men så ändrade jag mig. Alla åhörare skulle ju vara no-lärare med varierande erfarenheter av laborationer och olika arbetsområden. Det skulle alltså inte vara så mycket nytt som jag tillförde.
Mitt gamla upplägg förkastades och igår kväll satte jag ihop en ny presentation, som i stort sett var en checklista på vår planering av ett par exkursionsdagar för alla våra klasser förra våren, med förslag på innehåll, tidsplaner och utrustning, för jag hoppades att det skulle kunna vara av intresse med handfasta tips. Som avslutning hade jag gjort ett bildspel till musik, bestående av cirka 100 fotografier som våra elever hade tagit för att visa det vackraste naturfoto de kunde tänka sig. Dessutom hade jag kopierat vår planering med bifogade kursplaner till alla deltagare.
Det var tur att jag ändrade mig. Det var många som tyckte att det skönt att kunna få en nästan färdig planering för att kunna genomföra exkursioner, eftersom det är mycket att tänka på och tar tid att planera. Och det var många som nästan blev lite tårögda av elevernas fina bilder på naturen.
Efter föredraget var det många som stannade och pratade och ville starta ett slags nätverk för att kunna ta del av idéer, tankar och annat som hör till yrket. Det var skönt att det gick vägen!!

Jag satt och läste nätupplagan av tidningen. Det stod om den treårige pojken som hade fastnat i en smal klippskreva, men lyckligtvis blivit räddad efter fem timmar tack vare en smärt och modig klättrare som hängde upp och ned i det trånga hålet. Han var tvungen att andas ut för att tömma lungorna och bara ytandas för att kunna bli så smal som möjligt.
Så läste jag om en femårig flicka som så tragiskt hade blivit innebränd för att hon hade sprungit in och gömt sig när lägenheten började brinna.
Dessutom stod det om romernas villkor, och att de har så svårt att etablera sig i så många länder på grund av negativa attityder. De får varken jobb, ordentlig utbildning eller bostad.
En annan artikel behandlade den pågående massakern i Homs. Det är fruktansvärda grymheter som begås systematiskt mot befolkningen där.
Och ytterligare en nyhet handlade om den rättegång som har startat angående en 14-årig flicka som har blivit misshandlad och utsatt för diverse grymheter av sin far och sin styvmor för att de hade fått för sig att hon var häxa och att demonerna i henne måste drivas ut.
Det fanns en hel del nyheter av liknande slag. Och mitt i allt detta fanns det en stor annons om bröstförstoring för 34000:-. Ja, men det är ju som hittat!! Det är precis det man blir sugen på och vill prioritera efter att ha läst allt det andra eländet. Eller hur?

Det är den 5 mars, och jag sitter i solskenet på balkongen med bara ett linne på överkroppen. Solen gassar och skickar långa varma strålar som reflekteras mot sjön nedanför, så det är oklart hur länge isen kommer att hålla ihop. Den är tydligen stark fortfarande, för det är en grupp långfärdsskrinnare som kommer farande från den andra sidan av sjön.
Jag sitter och fixar med det sista på ett inspirationsföredrag jag ska hålla i kommunhuset i morgon, men jag kommer hela tiden av mig och tittar ut över det vackra solglittret på isen och lyssnar på den första jublande fågelsången. När det var som mörkast i november-december var det dagar som den här man längtade efter.
Gröna knoppar växer upp så snabbt att man ser skillnad från morgon till kväll.
Rätt som det är kommer det att vara sommar!!!

Jag satt på tunnelbanan med musik i mina hörlurar. På platsen bredvid mig satt en man som läste i en bok. Plötsligt började han skratta gott och högt åt något i sin bok.

Ja, så är det! Jag har haft samma gamla bank ända sedan jag var 17 år, och där har jag troget satt in och tagit ut min lön, sparat mina korvören på ett separat sparkonto, och gjort alla tänkbara bankärenden. Nu har jag rannsakat mig själv och inser att det är löjligt låg ränta på sparkontot, så nu har jag kontaktat en annan sparbank med bättre ränta, och där ska jag sätta in mina surt förvärvade korvören, så fort jag har gjort slut med min nuvarande bank.
Tänk att snöd pengahunger kan vinna över mångårig lojalitet!!

Jag bor inte i ett lugnt och präktigt område. Inte heller i en halvsovande småstad eller långt ute på landet. Jag bor i närheten av ett område där det lite då och då är hårdhänta och våldsamma uppgörelser av olika slag. Folk blir ihjälskjutna eller knivskurna eller ihjälslagna. Det innebär att när jag går ut och går på kvällen knyter jag handen hårt om min nyckelknippa i fickan. Nycklarna sticker ut mellan fingrarna som en rad små stiletter.
Jag undrar ofta hur mycket det egentligen skulle hjälpa om det verkligen hettar till...

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att vi människor är barbariska bestar. Vi har varit jägare och samlare väldigt länge. När vi levde mycket primitivt gick det lite mer rättvist till eftersom vi människor varken är särskilt snabba eller starka, så varje fällt byte togs minutiöst tillvara. När vi övergick till att bli mer bofasta och alltså hägnade in djur för att ha mat, mjölk och skinn utan att ständigt behöva jaga tog vi på oss ett enormt ansvar. Jag må vara romantisk och naiv, men jag vill gärna tro att det fanns en omsorg om de inhägnade djuren, och att de nästan blev en del av den innersta kretsen, så jag gissar, hoppas och tror att de behandlades väl. När det var dags slaktades djuren, för det var så det var tänkt. Inte särskilt grymt egentligen.

Jag har haft lite kontakt med en gammal klasskamrat, och hon skrev så här:

Jag läste precis att Davy Jones från The Monkees dog igår, 66 år gammal. 

Jag lämnade blod igår, och jag tycker att det är helt ok. Jag har vant mig vid att de frågar om jag är yr och brukar svimma emellanåt när de kollar mitt blodtryck, och det alltid är så lågt att de kollar en extra gång för säkerhets skull. Jag tycker heller inte att det är så hemskt eller gör så väldigt ont när de sticker in kanylen. Jag tycker att juicen och knäckebrödsmackan är riktigt gott att klämma i sig, och att det hör till blodgivarproceduren. Jag tycker att det är trivsamt med den vänligt skämtsamma tonen personalen i blodbussen har till varandra och till alla blodgivare. Jag tycker att det känns viktigt och självklart att lämna blod, och det är helt ok med de blodgivargåvor som delas ut. (Jag tog en trisslott igår men har inte skrapat den än).