neverkeso

Det enda som är negativt i sammanhanget är att man måste äta järntabletterna efteråt. Jag får ont i magen när jag äter de tabletterna. Ett jobbigt magknip som jag inte kan göra något åt. Fast med tanke på hur viktigt det är att det finns tillgång till blod på våra sjukhus är det nog värt det trots allt.

- Du kommer kanske ihåg att du har deltagit i en undersökning på nätet om hälsa och livskvalitet?

Jag kunde absolut inte påminna mig den undersökningen som hon nämnde. Då fortsatte hon lika klämkäckt och berättade att alla som hade deltagit i undersökningen skulle få hälsoprodukter hemskickade.

Jag tyckte fortfarande att det var så konstigt, så jag bad henne beskriva undersökningen lite närmare. Då sa hon lite svävande att det var alla möjliga sorters frågor där, och att hälsofrågorna var en del av undersökningen. Därpå började hon berätta om Omega 3 och frågade om jag kände till det. Jag svarade att jag kände till det, men inte hade ätit några tabletter. När hon frågade varför förklarade jag att jag är totalt ointresserad av alla sorters tabletter och aldrig äter kosttillskott eller mineraltabletter eller undergörande tabletter. Jag har fått hem tabletter ibland, men de blir bara liggande. Då tyckte hon att jag skulle lägga paketet med tabletter vid kaffekokaren/tekokaren, så att jag kunde ta dem varje morgon.

Plötsligt skulle hon kolla om mina adressuppgifter stämde. Då visade det sig att hon hade den adress jag hade för 3 år sedan, och då frågade jag hur den adressen kunde finnas i samband med en undersökning som tydligen gjordes alldeles nyligen. Det kunde hon inte svara på.

Sen kom hon till slutklämmen. De tabletterna som jag så generöst skulle "få" skulle kosta "bara" 299 kronor!!

Jag förklarade att jag inte ville ha tabletterna som gåva och definitivt inte ville betala 299 kronor för "en gåva".

Visst är det märkligt att man ska få hem produkter som man inte har beställt, från en undersökning som man inte har deltagit i, och dessutom betala för produkter som ska vara en gåva?

Jag såg att det låg ett par kvarglömda vantar längst fram i bussen, bredvid chauffören, och jag hade lagt märke till att de vantarna hade legat där redan på torsdagen. Så jag satt och brottades med mitt samvete om jag skulle gå fram och ljuga och spela glatt överraskad och säga att det var mina vantar och att jag var så jätteglad över att de hade kommit tillrätta. Inte nog med att de hade legat kvar där i två dagar - de var dessutom i exakt samma rosa-svarta färgkombination som min jacka och min ryggsäck, så ingen skulle ha tvivlat på att jag hade helmatchat min mundering på det viset.

Jag satt och överlade med mig själv en stund, men till slut vann det goda i kampen mot det onda och jag stoppade i stället händerna i fickorna. På det viset slapp jag begå två dödssynder - både att stjäla och att ljuga!

.

Vi har varningstexter på en hel del burkar, flaskor och instrument av olika slag på vår no-institution. Och våra radergummin är otroligt farliga, så de är försedda med varningstext. Vilken tur!

Ingredienser (4 port):

500 g rostbiff, i bit

4 dl vatten

2 msk konc kalvfond

2 lagerblad

rivet skal och pressad saft av 1/2 citron

2 purjolökar

250 g broccoli

2 dl lätt creme fraiche

1 tsk rosmarin

2 krm salt

.

Gör så här:

Skär köttet i 1/2 cm tjocka skivor och sedan i bitar.

Koka upp vatten, fond, lagerblad och pressad citron i en gryta.

Lägg i köttet och låt det koka under lock 15-25 min.

Skär purjolök och broccoli i bitar. Lägg ner dem i grytan och koka ytterligare 3-4 min.

Blanda lätt crema fraiche, citronskal och rosmarin.

Klicka en del av såsen över köttet och strö över salt. Servera resten av såsen till maten.

Enligt originalreceptet ska man servera med kokta bönor, men jag tycker att det är godare med kokt eller friterad potatis eller ris.

Jättegott!

Det var så löjligt - när jag bar den till kassan kände jag instinktivt att jag ville hålla den långt från små barn som jag passerade på min väg, precis som om den vore farlig och utsvulten och skulle slänga iväg några långa aggressiva grenar och sluka de små barnen.

När jag kom hem med den kunde jag naturligtvis inte se en enda surrande fluga. Men jag hittade ett par döda flugor på en fönsterbräda, så jag stoppade ner dem i gapet på blomman. Jag kunde höra hur den morrade lite dovt innan den slog igen sina käftar kring sitt byte. Nej, nu ljuger jag! Den var tyst och stillsam - slog inte ens igen ett lock över sitt byte.

Här är en bild på besten!!

En eskimå öppnar ett fönster Då blir hela rummet svalt Ut strömmar förföriska dunster Det rimmet var genialt Du vet jag kan hålla värmen Det vet du nog att jag vet Jag är lika varm som saturnus minst Och stark som en järnmagnet

Vi som är kvar börjar känna oss rejält trötta och slitna, för det blir så otroligt stor extra belastning när vi hela tiden ska göra blixtutryckningar och lösa olika problem som uppstår.

Tack och lov dök det upp en vikarie idag!

Passar så himla bra idag!

1 morot

cirka 15 cm purjolök

1-1,5 tsk grön currypasta av thailändsk typ

1 dl kokosmjölk

1/2 höns- eller grönsaksbuljongtärning

rivet skal av 1 lime

150 g broccolibuketter

150 g laxfilé

150 g vit fiskfilé

salt

200 g oskalade räkor

limeklyftor

Strimla moroten i ganska tunna bitar.

Skrä purjolöken i skivor.

Fräs upp morot och purjolök i olja i en vidkastrull, till exempel traktörpanna.

Rör ner currypastan och stek under omrörning 3-4 minuter utan att grönsakerna tar färg.

Tillsätt kokosmjölk, buljongtärning och rivet limeskal. Lägg i broccolin och sjud under lock i 4-5 minuter.

Kokar vätskan ihop mycket kan man fylla på med någon halvdeciliter vatten.

Skär under tiden fiskfiléerna i mindre bitar. Salta lätt. Skala räkorna. Lägg i fiskbitarna och sjud under lock 2-5 minuter beroende på hur stora bitarna är och om de är färska eller frysta. Fisken ska bara bli precis genomkokt.

Lägg i räkorna när fisken är klar, räkorna ska inte koka.

Servera fiskgrytan med ris eller kokt potatis och limeklyftor att pressa över.

När jag stod och plockade ihop material till nästa lektion fick jag ett meddelande från en mamma till en annan av mina elever. Hon berättade att elevens mormor hade dött för en liten stund sedan. Jag var därför tvungen att gå och hitta eleven och gå undan med honom och berätta vad som hade hänt. Det var inte roligt alls, och det var en ledsen liten kille med blanka ögon som bestämde sig för att stanna kvar i skolan hela dagen, för att det skulle vara jobbigare att vara hemma och vara ledsen.

På min lunch kom min chef och sökte upp mig och frågade om jag kunde ta två helklasslektioner i stället för laborationer som jag hade planerat. Det gick inte att få tag på en vikarie i no, så jag lovade att skjuta upp mina laborationer och snabbt ändra mina planer.

Den första klassen har jobbat med fysik, krafter och hållfasthet, så där gjorde vi en hållfasthetstävling där de fick en bricka med 10 pappersark, gem och några bitar tejp och med hjälp av sitt material skulle de göra en så stark konstruktion som möjligt, så att vi skulle kunna lägga den mellan två boktravar med 20 cm mellanrum och belasta med tyngder. Den starkaste konstruktionen stod pall för drygt 5 kg belastning, den svagaste klarade 50 gram innan den vek ihop sig.

Den sista lektionen (sista lektionen sent en fredag!!!) skulle jag ha en klass som jag inte känner. Vi skulle prata om "livets myller", skillnaden mellan växt- och djurceller och Carl von Linnés klassficering.....Gissa om ett gäng trötta sjuor var intresserade av det vid den tiden....

Vi gjorde så att vi låtsades vara forskare från rymden som landade på jorden och vi skulle försöka hitta ett system för att berätta om livet här när vi kom tillbaka till vår planet igen. Vi bestämde oss för att ha en teori om skillnaden mellan levande organismer och icke-levande för att kunna berätta för forskningsrådet på vår hemplanet. Det blev inte så jättebra lektion, men de blev i alla fall väldigt entusiastiska och berättade om en massa äckliga bakterier och parasiter som de har hört talas om, och när vi pratade om alla bakterier som finns var det några som omgående bestämde sig för att gå hem och duscha länge och sedan byta tandborste dagligen för att undvika att luftburna bakterier skulle växa till i borsten.

Vissa dagar känns otroligt mycket längre än andra...

Det var ju så länge sedan!

När klockan närmade sig nio plockade jag ihop min dator och mina papper i väntan på min avlösare. Som inte dök upp.

När klockan var fem över nio började jag fundera över hur jag skulle få tag i någon kollega utan att störa de skrivande eleverna. Jag har av princip aldrig med mig min mobiltelefon in på lektioner. Jag kunde därför inte ringa eller skicka sms till någon kollega om att jag behövde bli avlöst. Men jag kom på att jag kunde plocka fram datorn igen och skicka ett meddelande på vårt intranät. Sagt och gjort. Jag skrev ett meddelande om att jag antingen ville bli avlöst eller att någon skulle gå och ta hand om den klass som satt och väntade på mig. Det var tydligen en väldigt bråd tid på dagen, för det tog tio minuter innan någon läste mitt mail, och ytterligare tio minuter innan någon lyckades komma ifrån för att lösa av mig, så när jag äntligen kom till min väntande klass hade vi tappat 30 minuter av lektionen. Det var tur att de var så snälla så att de satt kvar och väntade tills jag kom. Och då gick vi in och körde ett läxförhör!!

- Man kan först tro att du har lite hår, men det har du inte, du har jättemycket hår, men babymjuka hårstrån. (vilket jag har hört ett antal gånger tidigare)

Och så skulle hon fixa till det allra sista, ni vet det där när man får både mousse och vax och spray i håret så att frisyren har en helt osannolik form och man känner sig otroligt stel och konstig ända tills man har fått en möjlighet att rufsa till frisyren och borsta ur ungefär en halvliter kemikalier.

- Jag ska ta lite spray och rufsa till det lite så att du inte ser så snäll ut, sa frissan och blinkade lite.

Och därefter berättade hon att hon bara skulle skapa lite volym på håret, vilket fick till följd att jag cirka fem minuter senare klev ut från salongen med en hårvolm som skulle göra Elisabeth Höglund grön av avundsjuka, med den skillnaden att mitt hår var rakt och mörkt.

Faktiskt ganska likt mig!!

Huvudrollsinnehavaren Audrey Tautou har ett så otroligt uttrycksfullt minspel, med en förmåga att förmedla massor bara genom ett leende eller en blick med sina jätteögon. Historien är så långt från Hollywoods plastighet man kan komma, och det är så befriande att titta på den skruvade historien med de osannolika personerna och de tokiga situationer som uppstår.

Regissören heter Jean-Pierre Jeunet, och han har även regisserat filmen "Micmacs". Det är också en mycket sevärd film med skruvad handling och osannolika personer, situationer och miljöer. Han verkar vara en mästare på en slags lågmäld galenskap!

Han har gjort fler filmer, som jag ännu inte har sett:

Delikatessen

och De förlorade barnens stad.

Jag borde kanske vara lite gulligare mot mina barn?

Så nu tänkte jag att jag ska beskriva det vackra så gott jag kan, så får ni försöka föreställa er hur fint det var.

.

Jag gick i strandkanten av en sjö, där det står mycket stora, knotiga träd i en lång rad. Det är ganska uppenbart att det en gång i tiden har varit en pampig allé, där det nu bara finns en knappt skönjbar stig kvar när det är barmark, och nu i det gnistrande snölandskapet får man äran att vara först att sätta spår i den bomullsliknande snön.

Isen låg på nästan hela sjön, täckt med ett tjockt snölager. När jag kom fram till en bro var det en svart rundel av öppet vatten. Där hade ett hundratal frusna änder samlats som en snattrande orkester. Över hela nejden låg snöröken som ett flor över landskapet. Himlen som hade varit knallblå hela dagen började anta en rosa nyans där den glödande solen var på väg ner, och när jag tittade åt andra hållet kunde jag se att månen var på väg upp.

Det var så vackert att jag nästan blev tårögd av hänförelse.

När jag efter en timme var på väg tillbaka hade solen försvunnit helt, och månen lyste alldeles klar från en mörkblå natthimmel. Snöröken hängde kvar över sjön och änderna simmade runt, runt, tätt tillsammans som för att värma varandra i det iskalla, svarta vattnet. På varje gren hängde stora sjok av snö, i såna mängder att det var obegripligt hur den kunde hänga kvar utan att ramla ner.

.

Ok, kunde ni se det framför er?