Vacker tröst
"It´s ok, they might have guns but we have flowers."
Den här pappans tröst ger mig hopp om framtiden. Inte hämnd och vedergällning. Vi får inte trappa upp det onda. Vi måste ju få tro på godheten, kärleken och skönheten i världen.
Vilken text!
Min kollega visade en text de arbetar med då de ska jobba med olika nordiska språk. Hon ville ha en text som berör, och jösses - vilken text!
Konstnärer i full verksamhet!
Och efter genomfört arbete....
Blå hibiskus
Förra sommaren tillbringade jag några veckor i Ungern, och jag blev så fascinerad av de vackra blå hibiskusarna som växte på många ställen. De fanns i parker och trädgårdar, och fungerade som häckväxt på några ställen. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om just hibiskus, och har sett många olika varianter på färg och form på blommorna, men den vackra blå färgen har jag aldrig sett förr. Jag tog hem några skott i en PET-flaska, och jag vårdade dem ömt, så det började bli tendens till små rötter, men plötsligt en dag gav mina skott upp och vissnade. Jag blev otroligt besviken, men för några veckor sedan fick jag ett brev på posten med några nya skott, och en påse med hibiskusfrön. Fröna är så söta - de ser ut som hjärtan!
Nu börjar det bli små, små utskott på skotten, så jag hoppas att de orkar bilda rötter den här gången. Och så ska det bli jättespännande att se om det går att få fröna att gro!
Hoppas på livskraft här!
Har ni sett hibiskusfrön tidigare?
Hur man förflyttar en skyltdocka till sitt källarförråd
Som jag tidigare har berättat fick jag ju en skyltdocka av en man som skulle kasta ett par stycken som hade fått lite skavanker. Jag släpade hem den till min lägenhet och där blev den stående ett tag, främst för att jag inte kunde komma på hur jag på bästa sätt skulle bära ner den till mitt källarförråd. För er som inte har den praktiska erfarenheten i frågan kan jag meddela att en skyltdocka är tung, otymplig och aningen bräcklig, så lemmar kan falla av när man minst anar det. Jag ville inte möta grannar i trappuppgången och hälsa muntert, bärande på en arm eller ett ben. Det skulle se underligt ut och vara extremt svårt att förklara. Att bära hela dockan i ett stycke är möjligt, men en svår utmaning, eftersom det kräver balans, kraft och ett genomtänkt grepp i skrevet och runt halsen på dockan. Det ser ju som ni själva förstår inte så sympatiskt ut.
Nu i helgen lyckades jag till slut hitta en tidpunkt då jag kunde räkna med att det var ganska lite folk i rörelse i trappuppgången, så jag inledde operation docktransport. Jag monterade ihop dockan och trädde sedan ett påslakan över hela varelsen, ni vet på det sättet skelett är övertäckta på no-institutioner (fast då är det inte påslakan) så att det inte gick att skymta minsta lilla stortå på dockan. Sedan krokade jag av den från det blytunga stativet, lutade dockan mot hallväggen, tryckte upp hissen och blockerade hissdörren med dockstativet, bar in dockan i hissen, lutade den mot väggen där, gick tillbaka och stängde och låste min ytterdörr, klev in i hissen och släpade in stativet och åkte ner till källarplanet. Så långt allt väl!
I källarplanet finns två dörrar - en in till källarförråden och en till husets garage. När jag hade spärrat hissdörren med stativet igen, släpat ut dockan och lutat den mot väggen i den lilla hallen mellan källar- och garagedörren och släpade ut stativet från hissen igen öppnades dörren till garaget och en man klev ut därifrån. Jag såg att han tittade undrande på min tvåmetersklump-somvartäcktmedettpåslakan, men han betedde sig precis som en artig svensk ska, det vill säga han visade inte med en min att det såg konstigt ut. Vi hälsade hövligt på varandra, och precis när han tryckte på hissknappen rasslade det till under påslakanet och så föll dockans ena arm ner med en lätt smäll i marmorgolvet. Jag såg att han såg armen, men vi sa inget till varandra. Vi tittade lite på varandra, fortfarande tysta. Jag kunde ana hur hans huvud fylldes av frågor, men ingen av dem lämnade hans mun. Han klev in i hissen, jag slutförde docksläpandet in i mitt förråd.
Och jag försöker mota bort frågan som finns i mitt bakhuvud - när ska jag någonsin få användning för den där dockan?
För bokälskare!
Söderbokhandeln på Götgatan är bokhandlarnas motsvarighet till rökig, ruffig spelhåla i Chicago på 40-talet. Det finns inget insmickrande på minsta vis, inga skyltar som ska underlätta för kunderna att hitta rätt genre eller författare. Men man kan hitta ALLT där! Udda författare, storsäljare, barnböcker, debutanter, aktuella böcker, faktaböcker, diktsamlingar, spännande historiska böcker, biografier om intressanta personer - verkligen allt mellan himmel och jord. Eller mellan golv och tak i det här fallet.
Igår när jag klev in där smyckades luften av en grymt bra jazzlåt från en tid som inte längre finns kvar, med en sorgsen saxofon som skvallrade om brustna illusioner och en taskig pokerhand. Jag plockade upp mitt långa cigarettmunstycke och gick längre in i den dunkla lokalen, blåste bort lite damm från några franska band, smekte lätt över en tjock och färgglad inredningsbok av Tricia Guild, och hittade föreståndaren som satt och vilade på en karmstol med sliten läderklädsel. När våra blickar möttes frågade han med sin raspiga röst:
-Vad vill du ha idag?
Och det kändes som om vi utan att säga det högt visste vad jag ville ha. Donna Leons senaste deckare. Och Donna Leons senaste deckare var vad jag fick!
Häftigt möte
Idag träffade jag en gammal vän som jag inte har träffat på väldigt många år. Hon är 88 år gammal och oförskämt pigg och aktiv. Det har varit lite svårt att få till ett möte eftersom hon är fullt upptagen med en massa roliga aktiviteter hela tiden. Hon är aktiv i Svenska Kennelklubben i ett uppdrag som fortsätter till 2017, och hon är ganska nyförälskad. Idag skulle hon vidare till en liten fest efter vår träff. Är det inte häftigt?
Vi tog några bilder på oss tillsammans, men jag vill inte lägga ut dem utan hennes tillåtelse, så jag lägger ut en bild på hur sanslöst vackert det var när vi promenerade mot Slussen i stället.
Så ohyggligt!
En sann gourmet avslöjar sina tricks!
Idag kom Källa och jag överens om att vi skulle baka något smarrigt ihop. Hon tog med sig sin receptbok, och så gick vi till ICA och handlade. Där kollade Källa vilka ingredienser vi behövde köpa.
Vi köpte smör, choklad och mjölk och resten hade vi hemma.
När vi började med baket kollade vi beskrivningarna i boken, och jag nämnde att vi måste smälta chokladen.
- Då vet jag hur vi kan göra! sa Källa glatt. Vi kan stoppa chokladen i munnen! Då smälter den, och sen kan vi lägga den i kakan!
Det var ju egentligen en strålande idé, men vi körde i alla fall den gammeldags metoden att smälta chokladen i en kastrull. Nästa gång kanske vi använder hennes metod.
Glädje!
I vår hårda värld finns det fortfarande saker att bli glad av!
Palmes tal som tål att lyssnas på igen
Palme höll ett radiotal med kloka ord, som gäller än idag. Länk till klippet: http://youtu.be/mcwW2f_GefA
Det här är vad han sa:
"Det finns oerhört mycket som samhället kan göra för att underlätta invandrarnas situation, konkreta åtgärder som kan förstärka känslan av samhörighet och ömsesidig respekt. Därom ska jag i dag inte tala. Avgörande för om samhällets åtgärder skall få avsedd verkan är emellertid de enskilda människornas attityder till invandrarna.
Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.
Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung.
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om anda människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks."
Poppis
Jag fick äran att passa två juveler. När de började bli hungriga plockade jag fram lite olika ingredienser ur kylskåpet. De nallade några småbitar av kall potatis och småsnuttar av kall varmkorv, som de åt med stor förtjusning. Med all kärlek jag kunde uppbåda trollade jag ihop en gryta med krossade tomater, paprika, lök, kapris, tomatpuré, kalvfond och nämnda potatisar och korv. När grytan hade puttrat färdigt och doftade frestande hällde jag upp varsin portion till de små juvelerna. Som tittade besviket på tallrikarna och började gråta hjärtskärande. Jag uppmanade dem att smaka, och den ena lade sig på golvet och började hulkande förklara att hon längtade efter sin mamma, och den andra smakade, grinade illa och grät.
När mamman kom hem möttes hon av sina snörvlande, hungriga barn. Lite snöpligt eftersom jag hade ambitionen att överlämna dem mätta, glada och fixade inför natten.
Så man kan konstatera - jag är inte bara en populär barnvakt, jag är även en riktig mästerkock!