neverkeso

På TV visas ett inslag om Utöya, om att det just nu pågår renovering av husen på ön, så att det ska gå att ha läger där i sommar igen.

Det känns så otroligt sorgligt att tänka på hur meningslöst det var med det besinningslösa våldet och den ofattbara ondskan. Jag kan förstå att det känns tungt att gå runt där och tänka på att det var platsen för en hemsk tragedi, men samtidigt är det viktigt att gå vidare och låta det bli en träffpunkt igen. Annars blir det som om ondskan har fått vinna.

En av de männen som arbetar med renoveringen blev intervjuad. Han ville helst inte nämna Breivik vid namn. Han vill att man ska minnas händelsen, men han vill inte att gärningsmannen ska få huvudrollen. Han vill att alla offren ska bli ihågkomna i stället.

 

Jag gick inte till min närmaste affär idag när jag gick och handlade, utan jag gick till en som ligger lite längre bort, för jag behövde en ny blomkruka till en växt som har börjat bli lite trångbodd, och där brukar det finnas mycket att välja mellan.

Eftersom det regnade tog jag med mig ett paraply. Det var ett litet hoptryckbart paraply som man brukar kunna köpa billigt i nästan alla butiker. När jag fällde upp det märkte jag att det hade sett sina bästa dagar. Metallbyglarna hade lossnat en aning och spretade åt lite olika håll. Hela paraplyet kändes svajigt och fladdrade och vinglade när vinden tog tag i det. Jag bestämde mig för att kasta det när jag kom fram till affären, och köpa ett nytt i stället. Sagt och gjort. När jag klev in i butiken fällde jag ihop paraplyet och kastade det i en papperskorg.

Inne i affären upptäckte jag att alla hyllorna vid blomkrukeavdelningen gapade tomma. Det fanns bara några få små krukor kvar, i övrigt var det tomt.

Jag plockade ihop lite andra saker, och gick och spejade efter paraplyer. Jag hittade inga. Frågade ett butiksbiträde var de fanns, och hon kollade, men det visade sig att de var slutsålda. När jag gick ut ur butiken hade jag ingen lust att fiska upp mitt trasiga paraply ur soppåsen.

Allt det gjorde att jag gick hem från affären som låg lite längre bort från mitt hem, i ösregn, utan kruka och utan paraply. Det kändes väldigt onödigt!

Vi har fört en hård kamp den senaste tiden, mina blomflugor och jag. De är envisa, irriterande och närgångna. Jag viftar bort dem, gillrar fällor med vinäger, sirap och diskmedel, och jag slår hårt och skoingslöst på dem jag kommer åt. Och några har jag lyckats besegra! Här ligger de som slagna hjältar!

 

Hej på er, mina små ben! Ni ser lite förskräckta ut när ni släpps ut i solskenet på balkongen, efter att ha varit instängda i långbrallor en hel vinter.

Om jag ska vara ärlig ser ni inget vidare ut! Bleka och trista, och med ganska taskig lyster i huden. Jag tycker mig även upptäcka några vilsekomna hårstrån här och där, som det kan bli när ägaren av benen är väldigt närsynt, och ska bedriva tuktning av de nedre lemmarna i duschen, utan glasögon.

Nej hörni, om ni ska kunna knalla omkring utan att skämmas i sommar får ni allt lov att kamma till er och snygga till er en hel del!

Hälarna hade tagit hand om sig på ett acceptabelt sätt och behövde inte oroa sig inför sandalsäsongen. Inte förrän i förra veckan, då ett par nya skor orsakade stora, fula blåsor på båda hälarna. Nu har de läkt, men hälarna blev otroligt fula på kuppen, och "Operation sommarfot" får lov att börja på ruta ett igen!

 

 

 

 

Idag har en kollega och jag varit på Naturhistoriska muséet. De hade renoverat och fräschat upp avdelningen om evolution. Nu är det ljust och öppet, och alla de små montrarna har fått sig en rejäl storstädning, de har dammat och fejat och fixat bleknade färger och gjort nya skyltar. Jag tycker att det är jättefint, men jag gillade verkligen också den där riktiga museidammiga känslan som fanns tidigare. Men det är ju bra att de inte låter fina föremål stå och förfalla i slitna miljöer. Bra att det satsas på kultur.

Så här kan det se ut en söndagskväll när man roar sig med pappersarbete. 

Min ena systerdotter stod tillsammans med sina klasskompisar (åk 6) i en solig park i Stockholm och sålde kaffe, te, saft och massor av frestande kaffebröd i dag, för att få in pengar till sin klasskassa. Det var väldigt humana priser och mycket trevlig personal.

För kunder som inte hade kontanter fanns det en möjlighet att swisha beloppet! Visst är det häftigt!

Så här blir det väl i alla fall inte i morgon?

 

...kl 9.06 den 8 maj, sitter jag i ett klassrum med nästan 30 djupt koncentrerade elever. Vi har kämpat ihop i tre år nu, med multiplikation, division, ekvationslösningar, bråkberäkningar, algebra och geometri. För ett par veckor sedan skrev de nationella prov i no, och just nu sitter de och skriver sista delprovet i matte. Det är en lång och slingrig resa de har färdats, och nu börjar de närma sig målet.

Jag försöker titta lite försiktigt hur de ser ut, om de ser ledsna eller glada ut, men alla ser bara fullt koncentrerade ut och skriver så att pennorna glöder. Inte ett knäpp hörs, bara någon snörvlande näsa och en suck då och då.

Själv sitter jag och håller tummarna hårt, hårt (mentalt) för att de ska lyckas riktigt bra.

Skymningen smyger sig på. Inte längre lika brutalt och obarmhärtigt som under vintern, utan liksom lite mer diskret och mjukt tassande. Jag har suttit och efterarbetat en massa saker som vi bestämde på jobbet idag, och plötsligt var det alldeles mörkt ute, och nästan helmörkt inne i mitt vardagsrum. Det enda som syntes i mörkret var spegelbilden i tv-skärmen, av ett litet lysande äpple med en stor tugga i. Vad gulligt egentligen. Min lilla mac hjälper till att lysa upp lite här hemma!