neverkeso

Vi träffades hemma hos mig och började med vårt rättningsarbete klockan åtta i morse, och den här bilden togs ca kvart över nio på kvällen, då vi hade suttit och arbetat intensivt hela dagen. Vi har fortfarande två delprov kvar att rätta. Gissar att det tar ytterligare cirka tre timmar.  Vi var alltså fyra kollegor som satt och slet i över tretton timmar. Och om två veckor blir det samma sak med nationella provet i matematik. Dessutom har vi våra kollegor som har samma uppdrag att utföra i svenska, engelska och SO. Jag undrar så ofta om de som inte arbetar i skolans värld kan föreställa sig vilken enorm arbetsinsats som krävs vid genomförande och rättning av de nationella proven.

Jag tror att det är välkänt för de flesta att vi har nationella prov i flera ämnen. Det är viktigt med rättssäker rättning av proven, så vi sitter alltid alla berörda ämneslärare tillsammans och rättar. Idag ska vi rätta no-proven hemma hos mig. Vi sätter igång direkt på morgonen, och så delar vi upp frågor mellan oss, så att jag tex rättar fråga 1 och 2 på alla prov, och en kollega tar fråga 3 och 4, en tredje tar 5 och 6, och så vidare. Vi rättar alla prov gemensamt på det viset, och trots att vi sitter och jobbar intensivt hela dagen, ofta blir det fram till fem-halv sex, så brukar vi inte riktigt hinna med allt. För det är nämligen tre delprov, med en rad frågor på ett av proven, en utförlig text med argument, som ska bedömas och analyseras på nästa, och en skrivuppgift som handlar om laborationskunskap på det tredje delprovet. Och eftersom vi har lite drygt 100 elever i årskursen, är det alltså drygt 300 prov som ska rättas under dagen. 

Det brukar bli intensivt, men vi brukar tycka att det är trevligt och meningsfullt att sitta tillsammans. Vi diskuterar tveksamma svar, enas om bedömning, och känner att vi kan stå för det vi har gjort. 

Jag har laddat med frukt, bullar, kakor och godis för att vi ska klara oss igenom dagen.

Fast vi tar förstås en lunchpaus och går ut och äter någonstans för att rensa hjärnan en stund.

Inte för att jag vill göra mig märkvärdig, men jag råkade bumpa ihop med Janne Schaffer på tunnelbaneperrongen häromdagen. Vi blev nästan kompisar!

Nej, sanningen att säga så märkte han knappt att vi stötte ihop, för han stod och missade i sin mobil, och var helt uppslukad av detta. Men han ser så rackarns snäll ut, den karln!

Jag hade en lagerplanta som hade vuxit rejält i flera år, och började bli ett litet träd. Men jag lämnade ifrån mig den, och nu har jag börjat på ny kula med ny lagerplanta. den har redan visat tecken på att trivas, och har efter bara några få dagar hemma i mitt kök skjutit iväg en radda ljusgröna nya skott. Så snart har jag nog ett litet träd igen. 

 

 

Förlåt mig för min totala noncalans den senaste tiden! Eller jag tror att du tror att det är nonchalans, men det är det egentligen inte. Jag har tänkt på dig ofta, och har även varit här och tittat till dig någon gång då och då. Det har även hänt att jag har påbörjat några inlägg, men efter att kritiskt ha granskat dem har jag kasserat dem.

 

Men jag kan berätta att en hel del energi försvann för några veckor sedan. Jag var och lämnade blod, och vid deras rutinkontroll av blodtrycket visade det sig att jag för första gången i mitt liv hade högt blodtryck. Jag brukar alltid ha så extremt lågt blodtryck att de frågar om jag känner mig svimfärdig, men nu var undertrycket så högt att det hamnade på risknivåer. De hade ju all statistik från alla blodgivarbesök sedan många år, så de betraktade det som en stark avvikelse, och rekommenderade mig att besöka läkare för att kolla blodtryck igen, och EKG för att se att hjärtat slog som det skulle.

Det här inträffade precis när vi hade orimligt hög arbetsbelastning på jobbet, så i vissa stunder tänkte jag att det var stressrelaterat. I andra stunder kom betydligt mörkare tankar med små gröna demoner som påminde mig om att båda mina föräldrar drabbades av allvarliga hjärtproblem.

En natt ett par dagar senare vaknade jag av att hjärtat slog som en stångjärnshammare i bröstet, och vänster arm kändes obehagligt bortdomnad. Det fick mig att ringa till jobbet nästa morgon och berätta att jag måste börja fagen med ett besök på akuten för att kolla pumpen.

Där kollade de blodtryck och EKG, och allt såg normalt ut, men läkaren bestämde sig för att för säkerhets skull remittera till en stor undersökning. Det innebär att jag har gått på flera kontroller de senaste veckorna, har haft 24-timmars EKG fäst på kroppen, och har gjort arbetsprov på testcykel, samt har lämnat blodprover, som ska kartlägga det mesta.

Jag har tänkt mycket, men har inte velat belasta någon med mina bekymrade tankar, så de har vältrat sig över mig när jag har krupit till sängs och borde somna sött. Det har gjort att jag har sovit ganska dåligt, och det fyller ju inte precis på energidepåerna. Allt har dock rullat på, och det har självklart varit många trevliga händelser, aktiviteter och möten som har fört med sig lite solsken.

Och i fredags var hela kartläggningen klar och jag fick svar på allt. Hjärtat är helt friskt och alla värden och tester ser bra ut. Hjärtläkaren konstaterade att känslan jag hade och den jobbiga hjärtklappningen är något som ofta drabbar läkare som har haft för hög arbetbelastning under en tid. Läkaren och jag föll i varandras armar och svor att bli bästisar och bundis. Nej, nu ljuger jag, men det var en lättnad att läkaren kunde bekräfta känslan, så att jag kunde gå därifrån med vissheten att alla värden och tester var bra, men att jag ändå inte hade haft en hypokondrisk reaktion.

Så nu har jag kanske en ny födelsedag - den 17 april?

 

Men du bloggen - visst är vi kompisar igen?

 

Vi har bokat in familjens påskmiddag på Påskdagen, vilket innebär att jag inte har något speciellt för mig idag. Jag satt först och tog det lugnt, och frack flera jättekoppar te, och så kom jag på att jag skulle gå på bio. Jag skyndade mig iväg till Medborgarplatsen där jag visste att de skulle visa den nya filmen "Into the Woods". Jag köpte lite godis och en dricka och skyndade mig till salongen, för det var bara några minuter kvar tills den började. 

Filmen visade sig vara en sagomusikal, där de hade snurrat till handlingen genom att blanda in en rad olika folksagor som vävdes ihop i den här historien. Det var dessutom en massa olika höjdarskådisar, som t.ex. Meryl Streep, Anna Kendrick, Emily Blunt, Johnny Depp, Chris Pine, Lilla Crawford, James Corden, Tracey Ullman och Christine Baranski.

Det var ganska mycket reklam innan filmen började, och så såg jag på biljetten att filmen skulle vara 2 timmar och 10 minuter lång, så det blev en lång stund i biostolen. 

Ganska snart kände jag att mina jättekoppar med te, och drickan jag hade köpt, började göra sig påminda. Och filmen var ju jättelång!  När det var cirka en kvart kvar av filmen gick det helt enkelt inte längre, utan jag plockade med mig min jacka och väska och skyndade mig ut. Jag tror aldrig jag har haft en så full blåsa i hela mitt liv, och det var nästan så att jag inte hann in på toaletten i tid.

Så nu måste jag vänta tills filmen kommer ut på Netflix eller på DVD, så att jag kan få se den sista kvarten så jag får veta hur den slutar!

Det är en alldeles riktig solstråle. Himlen är ganska grå, och det är kyligt ute, men det finns en liten, liten glipa i allt det grå, där det är alldeles blått, och där sipprar solen in och lyser på en liten fläck på vår jord.

Flickan i femårsåldern som leker ute på gården. Hon skuttar runt med hoppsa-steg och är lite slängig i kroppen, så där som är så typiskt för femåringar. Hon behöver inte leka någon speciell lek, själva hoppsa-stegen är tillräckligt roande för att sluka hela hennes koncentration.