neverkeso

Jag satt och tittade på några bilder från härliga sommarpromenader. Några var från tidiga solglittrande morgnar med dagginbäddade skogsängar, där jag är nästan säker på att älvorna dansade runt. Och då slog tanken mig: var finns älvorna på vintern? Går de i ide? Sitter i en liten älvstuga och värmer sina frusna händer i värmen från en sprakande brasa? Följer med flyttfåglar till varmare breddgrader? För ingen har väl sett älvornas vinterdans?

Nu i helgen strosade jag runt i en galleria med massor av olika butiker. I en av butikerna fanns mängder av pyssel av olika slag. Det var pärlor, lim, snören, band, kartong och tusen andra roliga saker. De hade även en liten hylla för småbarnsföräldrar, där det bland annat fanns en ask med gips för att gjuta av det lilla barnets händer och fötter. Och jag drabbades genast av otroligt dåligt samvete. 

När mina tre barn var små hade jag ambitionen att skriva upp och dokumentera saker de sa och gjorde, både fysiska och mentala utvecklingssteg och roliga episoder. Jag hade tänkt gjuta av fötter och händer för att ha små gulliga tavlor och jag skulle göra fina klippböcker, fyllda av roliga bilder och citat. 

Lyckades jag? Nej! Jag har en massa osorterade bilder i lådor och ibland försöker jag komma ihåg saker av typen:

- Jo, du lärde dig det....eller var det kanske inte just då? Kanske det var något av de andra barnen? 

Och varje gång jag ser fina, ordentligt ifyllda "det här är jag"-böcker fylls jag av så dåligt samvete!

Min ena bror och jag tillbringade många timmar på Fotomässan igår. Det fanns ju så himla mycket att se. Tillbehör, roliga böcker, väskor och saker man inte visste att de fanns och att man ville ha förrän man såg dem i montern. Det var en stor avdelning med utställnng av bilder. Där fanns starka bilder från olika reportage i olika miljöer, med bildtexter som ibland slog till som en snyting i mellangärdet. Det var några bildsekvenser som visade vardagen för en person för ett antal år sedan, och så hade fotografen sökt upp personen vid flera tillfällen, vid nya besök i landet. Ibland hade det blivit en bättre tillvaro för personen och ibland hade det blivit ren misär.

Det fanns även ganska många bilder som elever på estetiska utbildningar visade upp. En del var nytänkare och en del försökte efterlikna existerande stilar.

Och så fanns det väldigt många naturbilder. Det fanns bilder från Svalbard, våra egna fjäll, afrikanska savanner och olika skogsmiljöer. Ögonblicksbilder på fåglar och mäktiga bilder på olika vilda djur. Olika ljuseffekter och spännande kompositioner. Extrema närbilder och bilder som visade milsvida vyer.

Jag provade olika kameror och blev förtjust i en kamera som kändes alldeles perfekt. Den var trevlig att ta bilder med, var lagom lätt och var lagom stor för mina händer. Tråkigt nog kostade den 23000 utan objektiv...

 

Som väntat stötte vi ihop med andra fotointresserade vänner, och diskutera bilder och bildupplevelser över en fika.

Självklart kommer vi att åka dit nästa år igen!

 

Har ni sett de nya överdragen som man kan lägga på sitt tangentbord, så att man får tangenter i önskad färg? De finns i tex ljusblått, mörkblått, grönt, rött ,rosa och några färger till. Jag hittade min på Kjell& Co, och den kostade bara några tior. Det är liksom en genomskinlig matta som man lägger på sitt vanliga tangentbord och så är det plötsligt färgglatt och skyddat från spill och kladd! Jag har Mac, men jag tror att det finns till olika sorters datorer.

 

 

 

 

 

Ett par säten bort sitter ett högljutt våldsamt berusat ryskt par och pratar lidelsefullt. Och jag känner att jag har sett för många Bondfilmer, för jag börjar omedelbart att betrakta dem som livsfarliga hemliga agenter som plockar fram både skjutvapen och vodkaflaskor när man minst anar det.

På sätet mellan ryssarna och mig sitter en man med stenansikte och äter jordnötter. Han verkar totalt orädd, och verkar ha läget under kontroll. Och jag fattar naturligtvis att han är brittisk agent!

6.34 i morse klev jag på bussen för att strax därefter byta till tåg som tog mig till jobbet. Där har jag haft en rad lektioner i olika ämnen med olika klasser i olika salar, haft en laboration, har klarat upp en stöld, har pratat med en pappa i telefon tre gånger,  har haft arbetslagskonferens till klockan halv fem, och för att toppa dagen ordentligt fyllde jag på med ytterligare två möten på kvällskvisten. Först ett möte med föräldrarepresentanter från min del av skolan och därefter ett sammanslaget stormöte med föräldrarepresentanter från alla delar av skolan. Klockan tickade obönhörligt och visade sig vara nästan åtta (dvs 20) innan jag var färdig att gå till tåget. Väl på stationen fick jag vänta 20 minuter på tåget. Nu sitter jag på tåg nummer ett, ska strax byta till tåg nummer två och därefter till en buss den sista sträckan. Och trots att jag totalt kommer att ha varit hemifrån i  nästan femton timmar när jag kommer hem har jag inte gjort något spännande eller märkvärdigt. Bara varit på jobbet!

Jag insåg alldeles nyss att jag följer en arbetskamrat på Twitter. Han var galet rolig! Nu gäller det för mig att hålla masken så att jag inte avslöjar att jag känner till hans hemliga identitet.

Jag förstod vem det var när jag läste ett citat av något jag själv hade sagt på jobbet. Det var som tur var ett uppskattande och positivt uttalande från min sida, så jag omnämndes inte som en surkart. Nu blir det extra spännande att följa honom och se hur han tolkar vår arbetsplats.

Men jag måste komma ihåg att inte citera det han har skrivit, men aldrig pratat om IRL.

 

Undrar om han vet att jag är jag?

Jag klev in i porten precis när hissdörren höll på att glida igen, men en kraftig mansarm sträcktes ut och höll upp dörren så att jag skulle få åka med på turen. Väl inne i hissen noterade jag att mansarmen satt fast på en oerhört storväxt, svartmuskig man, inte helt olik den store indianen i Gökboet. Under den andra starka armen höll han en stor svart plastsäck. Jag sneglade lite på honom. Han hade väl inte ett lik i säcken? Han bar den som om det vore dun eller bomull i säcken, men med den resliga kroppen fanns det med största sannolikhet en sån gränslös styrka att han skulle kunna bära på en säck med en oxe och se lika obesvärad ut.

Men en oxe skulle aldrig få plats i säcken. Det skulle däremot ett lik kunna göra. 

Starke mannen såg bister ut utan att röra en min. Men kunde man inte ana ett dovt morrande djupt inne i den imponerande kroppshyddan? En liten ryckning i mungipan? Ögon som kisade, men aldrig tillät sig en blinkning?

Jag började fingra lite på min halsduk, som för att signalera att jag inte tänkte tjalla på honom, även om det råkade vara två lik i säcken. 

Morrandet hördes inte längre.

Hissen stannade knirkande på nionde våningen, och jag klev av.

Starke mannen åkte vidare till elvan. Med ett tyst ögonkast tog vi avsked av varandra.

En snabb rusch på morgonen och en slö hiss rubbade mina inrutade morgonrutiner. När jag småsprang mot bussen med soppåsen i ett fast grepp i min vänstra hand var jag osäker på om jag skulle hinna omvägen förbi sopnedkastet eller om jag skulle bli tvungen att sitta med påsen vid mina fötter i bussen i 45 minuter. 

Jag chansade och rundade sopstationen och hann till bussen med 1 minuts marginal. 

Så skönt att veta att man tog rätt beslut!

Det är nästan svart ute, men trots mörkret måste jag ta mig till jobbet. Med bilen på verkstad har jag släpat väskan med pärmar och dator till busshållplatsen. Ett iskallt regnglopp sprider en kyla som kryper in under kläderna. På bussen sitter en man och hostar så det skräller. Ett litet morgonsömnigt barn gråter och gnäller hela tiden trots att mamman försöker trösta och underhålla.

Busschauffören är aningen otålig och gasar rejält mot en korsning och chansar genom att köra vidare fast ljuset hann slå om till rött. 

Åh, november - varför är du alltid tråkigare än dina elva kamrater?

 

Jag är nog ganska plikttrogen av naturen, men visst har jag till exempel glömt att ge AD-droppar till mina barn, glömt att ringa vissa samtal eller glömt att handla saker fast jag visste hur viktigt det var. Jag skulle nog kunna  få ihop en skapligt lång lista på tillfällen då mitt minne har svikit mig. 

Men det finns ett åtagande jag sköter minutiöst, och det är intaget av järntabletter efter varje gång jag har lämnat blod. Jag missar garanterat inte att ta en tablett per dag i 20 dagar, för jag tycker att det är rena plågan, och jag vill inte skjuta upp det i onödan. Jag får ont i magen av de små djävulska tabletterna, men jag tänker att jag kan stå ut med det 20 dagar i rad tre gånger om året, om det finns någon som har nytta av mitt blod. om jag skulle glömma tabletten en dag betyder det att jag skulle förlänga plågan och det vill jag verkligen inte!

 

Här är en väldigt vacker låt som jag vet att några små vänner till mig kommer att älska! Det här är sann njutning.

Idag är den lite deppig, min lilla pärla. Lyckligtvis finns det snälla riddare som hjälper till när det kniper.

 

 

En av mina elever misskötte sig igår, så jag skickade ut honom från klassrummet, och efter lektionen hade vi ett allvarligt samtal. När vi slutade för dagen dröjde han sig kvar och undrade om jag tänkte ringa och prata med hans mamma. Jag sa att jag tyckte att det var viktigt att hon fick veta precis vad han hade gjort. Vi pratade om det en stund och kom överens om att han skulle få gå hem och berätta själv vad som hade hänt, och han måste verkligen berätta allt utan att försköna eller utesluta något. Det lovade han att göra, och han lovade dessutom att be sin mamma skriva ett intyg som visade att hon hade fått informationen. 

Idag hann jag gå från skolan innan killen och jag hade träffats. Då letade han upp en kollega till mig, och bad henne att lägga intyget på mitt bord samt att ringa och berätta för mig att han hade lämnat papperet. Det var väldigt viktigt för honom. 

Ibland blir jag så himla glad när saker löser sig på ett bra sätt!

Mina nior har jobbat med ett tema som vi kallar "Östersjön" för att det handlar om miljö, natur, fiske, industrier, jordbruk och vattentillgång i länderna kring Östersjön. Vi har tittat på filmer om överfiske och ofattbar dumpning av stora mängder torsk (Många fartyg dumpar flera ton torsk, som bara sjunker till bottnen och ruttnar). Vi har även tittat på reningsverk och hur våra livsval påverkar vår jord. En av slutuppgifterna var att de skulle skriva vilka beslut de skulle ta om de vore EU-ministrar, och så skulle de motivera sina beslut. Det var absolut underbar läsning! De är så kloka! En av mina elever skrev:

"Numera fiskar inte människor för att få mat. De fiskar för att få pengar". Visst säger de orden massor?

De sa att de aldrig brukar sälja skott från sina stora blommor, men de gjorde ett undantag för mig. Tror de såg att det skulle betyda mycket för mig.   :)

 

Sitter bredvid en fantastisk hibiskus och äter på ett trädgårdscafé och bestämmer mig för att be att få köpa ett par skott av den. De kommer säkert att säga att det är fel tid att ta skott nu, men det spelar ingen roll. Jag har bestämt mig för att den här blomman ska ha ett stort symboliskt värde. 

Gick en långpromenad med en gammal god vän idag, och vi förvånades över att det var så otroligt varmt så här i början av november. Det kändes som en mild vårdag!

När vi kom fram till Kafe Lyran i Mälarhöjden var det så varmt att vi och några andra gäster valde att fika ute på verandan!