neverkeso

Jag har i vanliga fall ett arbete där man får röra på sig väldigt mycket. Jag sitter nästan aldrig ner på en stol under arbetstid, möjligen en kort stund då och då när jag för in frånvaron i datasystemet, eller kollar mejl. I övrigt så står jag framme vid tavlan och har genomgång, eller går runt i klassrummet och hjälper mina elever när de räknar eller jobbar med faktafrågor. Jag går även runt i salen och kollar hur det går när mina elever har laborationer.

Idag har vi haft en hel studiedag, och det innebär att man får sitta och lyssna på föreläsningar, och sedan gå till ett rum där vi sitter runt ett bord och har diskussioner, tillbaka till föreläsningssalen, och åter till konferensbordet mm. På det stora hela sitter man ner nästan hela dagen, och jag blir så rastlös av att bara sitta och sitta.

Varje gång vi har haft en studiedag brukar jag tänka på hur jobbigt det måste vara för våra elever som sitter sig igenom dagarna. Stackarna!

En släkting till mig skickade den här fantastiska bilden. Jag kan tyvärr inte ange källan, så mot mina principer lägger jag ut en bild utan källhänvisning eller tillstånd. Men det är bara för att bilden är så fantastiskt fin!

För en kort tid sedan kom en elev till mig och berättade om en annan elev som blev mobbad på ett mycket fult och systematiskt sätt. Och den ledande förövaren är en av de charmigaste och raraste ungarna jag kan tänka mig, den absolut sista jag skulle ha misstänkt för att mobba någon annan.

Mobbingen var av den lömska sorten, som vi vuxna inte upptäcker, för det handlar om att snabbt sätta sig runt ett bord så att den sista inte ska få plats, att prata och skratta med alla andra utom den utfrysta, och att dela ut kort till alla runt bordet förutom den man sänker. Det handlar om att inte skratta åt personens skämt, att säga små taskiga kommentarer som låter oskyldiga, men som  blir outhärdliga när de upprepas dag efter dag efter dag.

Den här eleven som kom och larmade berättade att hen ser till att finnas där och stötta så att den utsatta eleven i alla fall ska ha någon, och inte ska behöva känna sig alldeles ensam.

Och för några dagar sedan såg jag något som fick mitt hjärta att snörpas ihop. Jag gick strax bakom gänget i korridoren och såg hur "min" elev som berättat liksom använde sig själv både som mänsklig sköld och som en bro för gemenskap, genom att strategiskt placera sig mellan den utsatta kamraten och några andra kompisar. På det sättet använde "hen" sin egen kropp för att vara den brygga som behövdes för att den utsatta liksom på ett naturligt sätt skulle höra till gruppen, men ändå fanns kroppen där som en skyddande barriär som hindrade den utsatta för nya elakheter.

 Och det är kraftfulla åtgärder igång för att lösa den här situationen, så det ordnar sig med största säkerhet på et bra sätt.

Vi är väldigt, väldigt många som känner att vi måste reagera mot de fruktansvärda gruppvåldtäkter som har skett de senaste åren. Ni som har möjlighet att ta er till Stockholm i helgen kanske vill delta i följande manifestation:

 

Från början var det sagt att deltagarna ska ha facklor, men tydligen har det ändrats till ljus. Vet inte om det har med tillståndet att göra.

Centerns nya idéprogram diskuteras överallt. Annie Lööf har lika oberörd som vanligt mött pressen och bemött kritiken. Har ni tänkt på att hon hela tiden har ett litet leende och knappt blinkar medan hon talar? Inte minsta lilla darrning på rösten?

Är hon verkligen en riktig människa? Har hon känslor?

Och menar de verkligen allvar med sitt idéprogram eller är det en desperat handling för att ragga nya medlemmar till ett döende parti? Skulle de verkligen vilja genomföra sina egna förslag?

Har politik blivit handelsvara?

Jag tänker ofta att jag inte behöver bli så där ofantligt rik. Bara såpass att jag kan småle lite godmodigt och betrakta tandläkararvodet som "lite tips", och känna att det är kul att få lämna ett litet bidrag till hans leverne.

 

Tänk om man hade fått en chans att sitta i publiken när...

 

...Queen o Pavarotti sjöng "Too Much Love Will Kill You"

 

Eller....

 

 

...Meat Loaf och Cher när de gjorde "Dead Ringer For Love"...eller...

 

...Michael Jackson och Britney Spears i "The Way You Make Me Feel"

 

Ja, jösses, vilka artister det finns!

Jag satt väldigt nära scenen, ytterst till vänster i fjärde raden, så när fjädrarna dalade i slutet av föreställningen fladdrade en fram till mig! Den sparade jag som souvenir. Den påminde mig om den fladdrande fjädern i Forrest Gump.

Nu har jag bokat biljett till Svansjön på Dansens Hus. Jag ska gå dit i morgon, och jag har fått en plats på fjärde raden.

Gissa om jag ska njuta!

 

Oj, nu är det redan den 3 januari. Jag känner lite press på mig att fylla varje dag med fantastiska händelser, så att man vid nästa nyår ska kunna säga att det var ett toppenår. Om jag jämför året hittills så var 2 januari årets bästa dag!

Jag fastnade lite på YouTube och satt och var djupt imponerad av dansaren Mandy Moore. Fullkomlig kontroll på kroppen, stark och vacker. Sedan hittade jag lite av en slump klippet från Riverdancefinalen. Det är några år sen nu, och jag vet att jag tyckte att det såg alldeles fantastiskt ut, och jag skulle gärna ha velat gå och titta, men det blev aldrig av. Men visst är det imponerande med den perfektionen och samstämmigheten de har i dansen.

 

Lite jazzig, vacker musik att bli glad av. Alla tycker väl om små goda féer?

 

 

Och här kommer den i ytterligare en version, bara för att tjejerna gör den så grymt bra!