neverkeso

För en kort tid sedan kom en elev till mig och berättade om en annan elev som blev mobbad på ett mycket fult och systematiskt sätt. Och den ledande förövaren är en av de charmigaste och raraste ungarna jag kan tänka mig, den absolut sista jag skulle ha misstänkt för att mobba någon annan.

Mobbingen var av den lömska sorten, som vi vuxna inte upptäcker, för det handlar om att snabbt sätta sig runt ett bord så att den sista inte ska få plats, att prata och skratta med alla andra utom den utfrysta, och att dela ut kort till alla runt bordet förutom den man sänker. Det handlar om att inte skratta åt personens skämt, att säga små taskiga kommentarer som låter oskyldiga, men som  blir outhärdliga när de upprepas dag efter dag efter dag.

Den här eleven som kom och larmade berättade att hen ser till att finnas där och stötta så att den utsatta eleven i alla fall ska ha någon, och inte ska behöva känna sig alldeles ensam.

Och för några dagar sedan såg jag något som fick mitt hjärta att snörpas ihop. Jag gick strax bakom gänget i korridoren och såg hur "min" elev som berättat liksom använde sig själv både som mänsklig sköld och som en bro för gemenskap, genom att strategiskt placera sig mellan den utsatta kamraten och några andra kompisar. På det sättet använde "hen" sin egen kropp för att vara den brygga som behövdes för att den utsatta liksom på ett naturligt sätt skulle höra till gruppen, men ändå fanns kroppen där som en skyddande barriär som hindrade den utsatta för nya elakheter.

 Och det är kraftfulla åtgärder igång för att lösa den här situationen, så det ordnar sig med största säkerhet på et bra sätt.