neverkeso

Jag har en liten köttätande växt. Den äter insekter, påstås det. Den ska vara speciellt förtjust i getingar, men jag antar att den även konsumerar myggor om den blir bjuden.
Nu funderar jag på att ta växten med mig när jag går på skogspromenad. Då kan den morra hotfullt mot myggorna, och liksom svepa runt med sina trumpetliknande armar så att myggorna förstår att det är bäst att hålla sig på betryggande avstånd. Jag ska fundera lite till på den idén.


Här syns besten i närbild

De senaste veckorna har vi stuvat om lite på jobbet, så att jag kör ett intensivt arbete med enstaka elever, och då får en kollega ta över den lektion jag egentligen skulle ha haft. Det är speciellt en pojke som jag kartlägger och jobbar extra med.
Idag satt han och berättade om sin stora passion som är en sport där han är på väg att bli ganska framgångsrik. Han berättade om kommande evenemang och tävlingar, och hans egen bedömning av de chanser han har att vinna framöver. Han lade ifrån sig pennan och satt och tittade drömmande genom fönstret, och så sa han:
- Tänk Fia när du nästan är pensionär, och så får du se att jag har blivit världsmästare. Då kommer du att tänka tillbaka och komma ihåg mig, och så kommer du att tänka "det var ju han som var så jävla dålig i matte!"
.
Inte kommer jag att tänka så! Jag kommer att vara stolt över honom!

Det blir lite nya saker att pyssla med när det blir sommar. Här måste man fixa så att benen är släta och fina och se till att fötterna är fräscha och nyfilade och tånaglarna målade i en vacker färg. Det är mycket att stå i!!

Nu är det ljust när man kliver upp, och ljust när man hoppar i säng. Det är väldigt varmt i solen, och varmt även i skuggan och behagligt ljummet mitt i natten. Sommar!


Jag är sliten och trött, men känner att det går att orka lite till, och sen är det äntligen sommarlov, då man kan vila upp sig.

Av en händelse var jag tvungen att snabbt sysselsätta min klass för drygt en vecka sedan, så att jag kunde utföra en annan viktig arbetsuppgift samtidigt. Jag plockade fram "Forrest Gump" och hoppades att de skulle tycka att den var skapligt sevärd.

I slutet av förra veckan kändes det otroligt tungt. En god vän hörde av sig och berättade att hon precis hade fått veta att hon har cancer. Hela hennes tillvaro hade rasat och hon försökte bearbeta allt och sätta igång med alla behandlingar. Jag har ett av hennes barn som elev, så jag lovade att hålla koll om barnet verkade deppa.
Strax därefter hörde en mamma av sig och berättade att hennes barn mådde otroligt dåligt och visade det genom att skada sig själv på olika sätt. Vi bestämde att hålla tät kontakt för att stötta och hålla koll.
Och som grädde på moset kom kuratorn med information som det var viktigt att jag kände till. Eftersom jag har god kontakt med den eleven det gällde skulle jag försöka få ett tillfälle att prata lite i lugn och ro med eleven, så att det skulle bli tydligt att vi är många som finns där och stöttar.
Dessutom har vi haft nationella prov i både no och matte, med stora klasser, så det blir väldigt mycket att rätta. Arbetsbelastningen är ibland orimlig, eftersom det inte bara är de faktiska uppgifterna det handlar om, utan det är dagligen en mängd förtroenden från både glada, ledsna, rädda och förälskade ungdomar. Förtroenden kan man inte bara ta emot utan att vara engagerad, utan man måste uppriktigt vara intresserad och bemöta det man får höra. Många kollegor är sjuka, så det blir skev arbetsfördelning på jobbet.
När jag kände att det var fullt upp över öronen blev jag plötsligt nästan löjligt överkänslig och grät floder över en sorglig artikel i tidningen.
Men jag har så himla underbara klasser, så jag blir på gott humör när jag får träffa dem och får skratta åt deras underbara kommentarer, frågor och funderingar.
Men nu får alla nära och kära lova att det inte blir mer sjukdomar och sorgliga händelser.

Han kan dansa tango med hetta!


Och så spelar grabben gitarr!!


Och så kan han sjunga


Och ändå är det många som tror att han bara går omkring och är snygg i största allmänhet!

För några år sen blev jag bjuden på en föreställning på Cirkus i Stockholm. Jag trodde att Björn Skifs skulle uppträda, så när jag fick veta att det var Lena Ph blev jag först lite besviken, men det gick snabbt över, för jag insåg att hon skulle bjuda på en rolig show. När föreställningen började kändes allt lite påklistrat till att börja med. Hon sa en massa roliga saker, men jag tyckte att det sken igenom att hon följde ett färdigskrivet manus, så hon nådde liksom inte in till hjärtat. Inte förrän hon slog sig ner vid flygeln och spelade fantastiskt och sjöng "På gatan där jag bor". Då kändes det som om hon blottade sin själ och sjöng ut sin egen sorg. Det var absolut magiskt!
Och så i morse hörde jag plötsligt Laleh sjunga samma låt. Och jösses!! Det var ännu mer magiskt!! Lyssna, det är helt underbart!



Och här sjunger Lena Ph sin version. Också mycket, mycket bra!

Det är när det är som mörkast som det är lättast att se ljuset.

Jag vet att du kommer att älska den här låten!

Vi har haft en temadag om kärlek på vår skola. Varje årskurs har haft ett speciellt program med olika pass under dagen. Niorna har fått titta på ett avsnitt av "Kärleksbubblan" som svt har visat. Det avsnittet handlade om en ung tjej som har genomgått en rad kirurgiska och icke-kirurgiska behandlingar för att förändra sitt utseende på olika sätt. Trots de många ingreppen var hon inte nöjd med sig själv, utan hon överväger intimkirurgi för att bli nöjd med utseendet på sina blygdläppar. Det är ett fantastiskt intressant program, som beskriver den här tjejen och hennes operationer utan att vare sig försköna eller fördöma ingreppen.
Det finns några teoretiska avsnitt i programmet, med en beskrivning av olika ingrepp, kostnad, konsekvenser och risker. Några av våra äldsta kollegor hade inte tidigare hört talas om några av de omnämnda ingreppen, så de blev väldigt fascinerade av allt man kan göra. Igår hörde jag hur de diskuterade analblekning inne i fikarummet.
Det känns trevligt att man kan bidra till nya samtalsämnen på jobbet!

Jag åkte alldeles nyss i hissen tillsammans med en ung grannpojke, för jag skulle slänga in tvätt i tvättstugan. Det luktade jättegott lång väg om honom, jag vetr inte om det var rakvatten eller deodorant, men det luktade otroligt starkt.
När jag efter en stund klev in i hissen igen hängde doften fortfarande kvar. Jag tyckte att även om det var väldigt starkt så luktade det gott. Men jag undrar hur en astmatiker skulle ha mått där.

Nu har den här låten fastnat i mitt huvud igen!